Den som vill jobba i parlamentariska församlingar kan inte unna sig att bara prata med likasinnade. Bengt Westerberg kunde resa sig ur soffan på valnatten, men behövde därefter försäkra sig om Ny demokratis stöd. Nu säger Sverigedemokraterna att deras stöd kostar regeringsmakt. Väljarna verkar ta dem på orden, skriver riksdagsledamoten Fredrik Malm (L).
Liberalerna antog på landsmötet i höstas en linje i regeringsfrågan som har två problem. Dels fanns knappt någon väljare som riktigt förstod den. Och dels gillade de den inte, när de insåg vad den innebar.
I praktiken skulle denna linje med ett motsvarande valresultat som i dag innebära att Liberalerna skulle rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister om han också ville ge Sverigedemokraterna ministerposter. Denna hållning skulle kortsluta processen att välja en ny mitten-högerregering och riskera att driva Sverige till ett extraval, samtidigt som läget i omvärlden är värre än på årtionden.
Efter landsmötet har vi lärt oss att väljarna inte vill ha det på det sättet.
Det var därför ingen skräll att Simona Mohamsson nu ändrar linjen. Den bär inte i en valrörelse, den går knappt att kommunicera, den skapar väljarflykt och, viktigast av allt, den riskerar att kasta ut Sverige i en osäker tillvaro efter valet.
Simona Mohamsson vill välja det senare och jag stöttar henne.
I grova drag finns det två alternativ: Antingen söker sig Liberalerna vänsterut, och lämnar därmed regeringen. Eller så öppnar vi för ett fortsatt Tidösamarbete där potentiella väljare inte skräms bort.
Simona Mohamsson vill välja det senare och jag stöttar henne.
Mina bevekelsegrunder för detta är tämligen enkla. Jag uppfattar att partierna till vänster varken gör rätt samhällsanalys eller har rätt agenda för att lösa de djupa problem som vårt land i dag har. Ej heller för att på ett trovärdigt sätt hitta samsyn inom samma block.
Samtidigt har sedan 2018 nästan 400 personer dödats i skjutningar kopplade till den organiserade brottsligheten i Sverige. Totalt har flera tusen skjutningar ägt rum. I våra grannländer mäts motsvarande företeelse i tiotal.
Lägg därtill sprängningar, hot och inte minst den kriminella ekonomin som omsätter miljarder.
Praktiskt taget varje skärpning av straff, ökade befogenheter för rättsväsendet och möjligheter att dela information mellan samhällsaktörer har ett eller flera oppositionspartier röstat emot.
Om vi i dag haft en rödgrön regering skulle sannolikt dödstalen vara avsevärt högre, den kriminella ekonomin ännu mer utbredd och rättspolitiken hade fortsatt legat långt ifrån vad väljarna anser vara rättvis.
Ett samarbete med partierna till vänster hade kort och gott varit betydligt sämre för Sverige.
Listan kan fortsätta, från kärnkraft till ordning och reda i skolan, krafttag för hederutsatta flickor, samarbete i Nato mot Putin och reformerad socialtjänstlag.
Ett samarbete med partierna till vänster hade kort och gott varit betydligt sämre för Sverige och lett till för stora liberala uppoffringar.
Jag kom in i riksdagen 2006. Då var det lätt att styra Sverige. Alliansen hade egen majoritet och liberaler har kanske aldrig varit lyckligare än då.
Med tiden har landskapet förändrats, Sverigedemokraterna har syltat in sig i högerblocket och samlar i dag var femte väljare. I den terräng som vi befinner oss kan vi inte navigera efter en gammal karta. Detta har inte att göra med Sverigedemokraternas förfärliga historia, utan med ett krasst konstaterande: Riksdagen består av 349 mandat. Den som vill jobba partipolitiskt i parlamentariska församlingar kan inte unna sig lyxen att bara prata med likasinnade.
Bengt Westerberg kunde resa sig ur soffan på valnatten 1991, men behövde därefter i tre år försäkra sig om Ny Demokratis stöd. Nu säger Sverigedemokraterna att den som vill försäkra sig om deras stöd måste vara beredd att släppa in dem i regering. Väljarna verkar ta dem på orden, och utgå ifrån att de inte backar från detta. Att Liberalerna däremot har borrat ned sig i en formfråga i stället för att utgå ifrån sakpolitik tycks å andra sidan inte ha intresserat väljarna.
Just nu försöker Ryssland möblera om Europa och göra Ukraina till en parentes i historien. Mellanöstern brinner i blodiga krig. Trump hotar ta Grönland med våld, har lämnat 31 FN-organ, örfilar europeiska länder och hotar med handelskrig.
Nu om någon gång behövs organiserad liberalism. Att då leta efter närmaste kulle att dö på i en ständigt pågående intern fördröjningsstrid kan inte vara vår tids stora liberala uppdrag.
Fredrik Malm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!