Att recensera sig själv vore så klart för navelskådande. Därför har Liberal Debatt bjudit in Lars Almqvist som gästrecensent för att skildra tidskriftens deltagande på Bokmässan i Göteborg.
LD:s chefredaktör är irriterad, vissa säger märkbart förbannad. Det är lördag morgon på bokmässan, tidskriften har precis haft ett panelsamtal i Aftonbladets stora monter om kanon och bildningsresor. Eric Luth har lånat ut vad personer nära honom beskriver som hans favoritpenna till Socialdemokraternas Lawen Redar, en av panelsamtalets deltagare.
– Den här ska jag lämna tillbaka, sade Redar med eftertryck.
Det gjorde hon inte.
***
Att sammanfatta en tidskrifts deltagande på Bokmässan kan vid första anblick te sig som en enkel uppgift. Det är ju trots allt ett högst offentligt sammanhang – tydliga hållpunkter i form av författarsamtal, paneler och debatter. Då är det väl bara att söka i programmet och se vad Liberal Debatts redaktionsmedlemmar har haft för sig? Tror man.
Men nej, allt det där är bara kulisser, vad som förr i världen beskrevs som charader. Den egentliga bokmässan tar plats i det fördolda – på dimmiga karaokebarer, i de små undanskymda båsen på Park Lane dit ingen av de minglande människorna får för sig att rikta blicken, och vid märkliga middagar under mässhallens golv där journalister likt Björn Werner och Minna Höggren deltar. Kulturskribenter av ”varierande kvalitet”, med Jesper Strömbäck Eklunds ord (Expressen, 30/9).
Men framförallt pekar de flesta jag talar med mot en till synes obetydlig lägenhet på Eklandagatan.
Den här texten bygger på 439 mingelsamtal. Eftersom den tar er in i dolda sammanhang, stängda rum – med alla risker det för med sig – skrivs den under pseudonym.
Under torsdagen, mässans första dag, ska något märkligt ske. Hela kulturdebatten stannar upp för att, precis som den gjorde för exakt ett år sedan, handla om LD:s kulturredaktörs kläder. Max Hjelm sitter på en scen i ett av de stora seminarierummen tillsammans med bland andra SvD:s litteraturredaktör Josefine de Gregorio och frilansjournalisten Minna Höggren. De talar om performativ läsning, trenden där killar bara sägs läsa i offentligheten för att få ligga. Samtalet är, liksom deltagarna, ”också av varierande kvalitet”.
– Men det är väl precis det här vi vill, att litteraturen får status? slår Hjelm fast.
Samtidigt knäpper han långsamt upp sin mörkblå overshirt. Något vitt skymtar därunder.
Flera medelålderskvinnor i publiken sätter på sig glasögonen, sträcker på sig, lutar sig fram. Vad är det de ser, kan de tro sina ögon?
Några timmar tidigare har två personer hört tre mumlande röster från den redan nämnda lägenheten på Eklandagatan.
– Så klart du ska ha på dig den! säger en av personerna upprymt.
Längst bak i seminarierummet sitter Henrik Dalgard, en redaktionsmedlem i Liberal Debatt vi snart ska återkomma till, och ler. Precis som om han vet vad som ska hända.
– Börjar det inte bli lite varmt här inne? frågar Hjelm sin meddebattant Marcus Bornlid Lesseur och tar av sig tröjan.
Det går ett sus genom publiken. ”I <3 swedish girls” står det på den, såklart lite för tajta, t-shirten under.
Det var Liberal Debatt, och inte killar med matcha-te på kaféer, som återigen gjorde litteraturen sexig.
Vissa menar att han letar efter den penna som gått förlorad. Andra, med bättre insyn, beskriver det som att han drar i trådar, utövar inflytande.
Under fredagen ses Henrik Dalgard i ett panelsamtal i Timbro Förlags monter. Han talar, för ovanlighetens skull, om 1800-talet. Om den borgerliga offentligheten, litteraturens sociala dimension och Carl Jonas Love Almqvist.
I publiken gömmer sig bland annat ordföranden i ett litteratursällskap för en annan av det svenska 1800-talets giganter.
”Kunnig, den där Dalgard”, lyder omdömet.
Två till Dalgard närstående källor beskriver hur han även varit en av aktörerna bakom LD:s Norden-höst. Tidskriften planerar hela tre nummer på temat Norden där de djupdyker i nordisk litteratur, politik och idéer. Ovidkommande kan tyckas.
Men redan med det första Nordennumret har man haft stor påverkan på Bokmässan.
Senare samma kväll råder uppsluppen stämning på Bokmässan by night. Unga människor gestikulerar med överprisade ölflaskor och tar rulltrappan till plan 2 för att se Lyra Ekström Lindbäck, Mikaela Blomqvist och Victor Malm spela in ett liveavsnitt av den inte längre lika vinindränkta podden Gästabudet.
De talar märkligt nog också om Norden och skandinavismen.
Skrapar man bara på ytan kunde man tro att de hade fått inspiration till ämnet från den Norden-turné som poddmedlemmarna Ekström Lindbäck och Blomqvist gjort under det senaste året. Men den som gräver djupare drar nog andra slutsatser. De har läst Liberal Debatts första Norden-nummer, det om Danmark och Norden som idé. De talar om saker som bara kan komma från det numret.
Längst bak i publiken står Eric Luth och nickar leende när de nämner Carl Jonas Love Almqvist och Georg Brandes. Återigen som om han visste vad som skulle ske.
***
Just Liberal Debatts chefredaktör är den som är svårast att kartlägga på mässan. När jag talar med Göran Persson kallar han Luth för tvålen. Inte på samma sätt som Reinfeldt, utan för att Luth ständigt glider undan, alltid precis bortom de granskandes blickar.
Under dagarna ses han skynda mellan olika montrar. Vissa menar att han letar efter den penna som gått förlorad. Andra, med bättre insyn, beskriver det som att han drar i trådar, utövar inflytande.
På lördagen ses han titta på ett författarsamtal om romanen i det tjugoförsta århundradet. Författarna Joshua Cohen och Christian Kracht dribblar bort moderatorn Victor Malm, samtalar mest med sig själva.
– Lifestyle fiction on the intellectual level of monkeys, dundrar Cohen.
Han talar såklart om autofiktion.
Efter samtalet släntrar Luth lugnt fram till Christian Kracht. De ses tala förtroligt med varandra. Vad som sägs är dock svårt att höra.
Men efter samtalet störtdyker oddsen på att Kracht ska få Nobelpriset i litteratur.
Det mesta sker trots allt i det dolda.
Lars Almqvist
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!