Är romantiken en farlig häxbrygd av det dunkla i människans inre och konservatism – eller en viktig återförtrollning av världen? För att ta reda på det går Henrik Dalgard till läggen (Almqvists essäserie från 1839).
När Per Wirtén i Expressen (4/12) skrev att han hade tröttnat på höstens romantik-vurm hände något häpnandsveckande – Sverige fick en kulturdebatt som faktiskt handlade om estetik. Romantiken representerade, enligt Wirtén, ett osunt fokus på det dunkla i människans inre, i stället för att vända sig till och gestalta det som är grunden till verkligt meningsskapande: den yttre världen och människans agerande i den.
Svaren lät inte vänta på sig. Wirtén missförstår romantiken, slog Ludvig Lindelöf (GP, 7/12) och Sandra Stiskalo (DN 5/12) fast. Romantiken handlar inte om att leda människan bort från världen, menar de, utan om att återförtrolla den, hylla mystiken och det storslagna, i kontrast till upplysningens kala rationella materialism. Jesper Ahlin Marceta hävdade senare i GP (23/12) att Wirtén inte tog hänsyn till romantikens unika fokus på den enskilda människan.
Något centralt har dock saknats hittills i kulturdebatten.
Ett grundläggande argument i Wirténs romantik-kritik, som garanterat irriterat, är de nära kopplingarna mellan romantikens estetik och den politiska konservatismen. Något centralt har dock saknats hittills i kulturdebatten: Faktumet att de ideal som står i motsats till romantiken historiskt varit nära sammankopplade med den klassiska liberalismen. Det var just utifrån en kritik av romantiken som två av Sveriges mest inflytelserika 1800-talsliberaler tog strid för ett nytt förhållningssätt till konsterna i vårt land. Men då handlade det inte främst om konst, utan om litteratur.
***
Under början av 1800-talet var den litterära makten centrerad kring universitetsstädernas konservativa miljöer. I Uppsala satt professor Per Daniel Amadeus Atterbom och de nyromantiska ”fosforisterna”. De trånade efter medeltidens riddarideal och lovordade fantasin och det abstraktas roll i litteraturen, i opposition mot upplysningens sterila förnuftsideal. Skönlitteraturen, främst poesin, skulle lyfta fram stämningar, känslor och de stora moraliska dygderna och idealen. Med tiden utmanades de dock av kritiska röster som menade att författarens roll inte var att belysa de stora romantiska idealen, hon skulle istället vända blicken mot den praktiska verkligheten.
En av de mest inflytelserika var historikern Erik Gustaf Geijer. I boken Poesi och verklighet (1977) beskriver litteraturvetaren Kurt Aspelin hur Geijer under 1834 kom i kontakt med Honoré de Balzac och fascinerades av dennes verklighetsnära skildringar. Den franske författaren kunde gestalta ”sakernas eget sammanhang”, det Geijer ansåg vara utgångspunkten för all verklig historieskrivning. Han beskrev vidare hur Balzacs romaner kunde läsas som sociologiska studier och ge unika insikter i det nya borgerliga samhället, något den romantiska litteraturen inte förmådde.
I sin recension av Atterboms poesi lade Geijer ut sina tankar om romantiken. I stället för att vara närvarande i verkligheten, och skildra dess ständigt pågående motsättningar, flydde romantikerna till det förgångna och de stora idealens värld. Det gjorde att den romantiska litteraturen enligt Geijer inte kunde göra anspråk på någon objektivitet, den hade alltid ett subjektivt förhållningssätt till det skrivna. Den romantiske författaren var därmed dömd till att bli inåtvänd och självupptagen i alla sina fantasilekar:
Därav uppstod en av den nyare poesins huvudsynder, detta löpande utan ordning och harmoni, ett begagnande av naturen på tillfälligt sätt, de långa allegorierna utan ända, av vilka man blev lika klok som förut; en poesi, i vilken allegori och bild, som förut varit bisak blott, gjordes till huvudsak, och vilken, rubricerande sig efter vissa naturföremål, bakom dessa såg, Gud vet vad för allt: moln, blommor o.s.v.; – allting blev liknelse.
Kritiken av romantiken och förespråkandet för realismen var dock inte något som enbart tog sig uttryck i teoretiska skrifter. Geijers resonemang fick sitt praktiska uttryck i den nya dagskritiken som fick en viktig roll i den framväxande periodiska pressen. Lars Johan Hiertas Aftonbladet utgör det tydligaste exemplet. Under 1830-talet förvandlades skönlitteraturen till en billig konsumtionsvara vilket gjorde konsumentupplysning till en viktig utgångspunkt för tidningens kulturjournalistik, men också ett sätt att sprida realismens ideal.
Den breda allmänheten, pöbeln, hade ju inte samma bildning i den goda moralen som de lärda akademikerna och den anrika adeln, hur skulle de då kunna värja sig mot den omoral som spreds genom de nu vitt tillgängliga romanerna?
En av Aftonbladets flitigaste kulturskribenter var Johan Peter Theorell. Han kom att föra fram en antimoralistisk litteratursyn, något som kanske tydligast illustreras av att han var en få som gav en entydigt positiv recension av Carl Jonas Love Almqvists skandalmärkta Det går an (1839). Thorell kritiserade starkt den konservativa paternalistiska litteratursynen, där publiken betraktades som en passivt oskuldsfull entitet som behövde skyddas mot farliga idéer som kom fram i den nya romankonsten. Här fanns även enligt Theorell en bakomliggande rädsla från det konservativa lägret över att den fanns en publik för litteraturen över huvudtaget. Den breda allmänheten, pöbeln, hade ju inte samma bildning i den goda moralen som de lärda akademikerna och den anrika adeln, hur skulle de då kunna värja sig mot den omoral som spreds genom de nu vitt tillgängliga romanerna?
Skönlitteraturen skulle enligt Theorell vara verklighetsnära, och verkligheten var enligt honom naturlig och organisk, något som inte kunde gestaltas genom de schabloner och moralsagor som var vanlig i den nyromantiska fiktionen. I den goda realistiska litteraturen fanns inga platser för moraliserande predikningar: ”Röjer sig i konstverket något afsigt något sträfvande att inskärpa en lära, att bevisa en sats, eller något dylikt, då är konstnären redan på afvägar. Det sker nog ändock, men icke genom inverkan på öfvertygelsen, utan på känslan, och i alla händelser konstnärens bön förutan.” I det löpande arbetet med litteraturbevakning på Aftonbladet syns Theorells förhållningssätt tydligt i hur han bedömde exempelvis Sophie von Knorring två första romaner. Hennes debut Cousinerna (1835) berömdes för sin realistiska ambition. Den kunde enligt Theorell läsas historiskt som en trogen gestaltning över det svenska samhällets seder och bruk. Hennes följande Vännerna (1835) sågades dock av honom, den utgjorde ett exempel på det sämsta med den nyromantiska litteraturen där karaktärerna var platta och endimensionella, enbart en representation för goda eller onda värden.
Den som kanske lade den mest utförliga teoretiska grunden för den nya, mer verklighetsnära litteraturen var dock författaren och liberalen Carl Jonas Love Almqvist. Det är idéer som går att finna i stora delar av Almqvist författarskap, i flera av hans romaner, dikter, noveller och essäer. Men det mest sammanhållna estetiska teoretiska verket han producerade var essäserien ”Poesi i sak” som publicerades i en rad nummer av Dagens Allehanda under 1839. I inledningen närmar sig Almqvist likt Geijer ämnet från ett historiskt perspektiv. Han talar om en tid då människor strävar alltmer efter att vända sig till det verkliga och det sanna, och hur den moderna världen var på väg att ta form genom en samhällelig pånyttfödelse. Det var en omstöpning som ofta beskrevs i politiska termer där fler och fler efterfrågade att stater skulle grundas på sanna grundsatser snarare än det gamla samhällets lögner (läs upplysningens kritik av ståndssamhället). Men denna pånyttfödelse, denna samhälleliga omvälvning gällde enligt Almqvist också de sköna konsterna och poesin.
Den centrala poängen i ”Poesi i sak” utgår från ett begreppsmässigt motsatspar i form av poesi i sak och poesi i ord. Poesi i ord representerar för Almqvist det gamla förhållningssättet till konsten och poesin i form av nyromantiken. Här fanns, enligt Almqvist, nästintill en besatthet av just orden, av formen, de långa allegorierna och liknelserna. Den gamla skolan försökte närma sig det sköna genom att stiga upp i de stora idéernas värld, genom att vända sig bort ifrån verkligheten.
För en poesi i sak var orden och formen inte oviktiga, långt därifrån, men det kom först i andra hand. Det viktigaste var vad som försökte sägas, vad som beskrevs. För Almqvist fanns det inom konsterna något som var objektivt skönt och vackert. Men sättet att nå fram till det var inte att försöka stiga upp till idévärlden utan snarare att vända sig ut mot den vardagliga världen. Det sanna sköna och goda var något som tog sig olika skepnader beroende på sammanhang och historisk tidpunkt. Det fanns där, orubbligt och objektivt, men vilken skepnad det tog, och därmed vad människan skulle rikta sin blick mot och gestalta, skiftade ständigt. Därför var konstnärens viktigaste och svåraste uppgift enligt Almqvist ”att veta hvad som för den tid och ort, der han lever, utgör det skönaste relativa villkor: dess skepnader… Det gifves för artisten ingen annan utväg härtill, än att sjelf utgå och lefva i närmaste förhållande med sin tids och orts människor, tilldragelser och öfrigt omgivande väsen…”
Sättet att se det sköna i den vardagliga världen var, enligt Almqvist, att se saker och ting i deras egentliga tillstånd, att avtäcka vardagens grå hinna från omgivningen. Detta gällde allt runt omkring människan, även det som vid första anblick kunde tyckas opoetiskt: ”Det triviala, dåskiga och ledsamma ligger aldrig i något ämne sjelf: det är betraktarens fel. Icke en enda sten vid vägen är trivial, ingen stuga lumpen, och intet förhållande opoetiskt”. Detta var att se verkligheten utifrån den ”artistiska horisonten.” Det är något som Almqvist liknar vid ett barns blick på världen, där varje ting tycks nytt, spännande, mystiskt, och fullt av mening.
Det skulle inte leda till: ”konstens upplösning i vetenskap, i rationalitet blott.”
Det realistiska manifest som Almqvist presenterade i Dagens Allehanda var med andra ord långt ifrån ett estetiskt ideal där verkligheten enbart skulle beskrivas. Det skulle inte leda till: ”konstens upplösning i vetenskap, i rationalitet blott.” Almqvists ambition för konsten, och framförallt för skönlitteraturen, var att skänka mening åt vardagen. Författaren skulle beskriva verkligheten så som den faktiskt var, i sitt ursprungliga tillstånd, och därmed få människan att upptäcka det vackra i den.
Almqvist idealistiska sätt att närma sig realismen visar också hur den motsättning som inledde denna text – inre kontra yttre, ett avtäckande av den verkliga världen i motsättning mot ett återförtrollande av den – kan överbryggas och kombineras. Det är när vi verkligen stannar upp, och anlägger vår subjektiva blick på världen och faktiskt försöker beskriva det vi ser, som verkligheten kan bli stor och episk, ett sätt att komma förbi vardag och vana. Det Almqvists projekt kan sammanfattas med är samma slutmål som ofta tillskrivs romantiken – att återförtrolla världen. Men för det behöver man inte vända sig till det dunkla och mystiska. Det räcker med att vara närvarande i det man faktiskt ser. Romantik med realistiska verktyg.
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!