Han kör fel, går till fel entré, går på fel grejer. Utan vare sig förberedelser eller laddad mobiltelefon ränner han planlöst runt på Göteborgs bokmässa. LD:s Max Hjelm skildrar sin omtumlande upplevelse bland literatin i högkulturens högborg, även om allt inte gick som planerat.
Plötsligt befann vi oss i en frimurarloge lyssnandes på kammarspel, närmast dörren ifall någon behövde gå ut och spy. Det var inte alls så här det skulle bli.
Första misstaget på vår resa till Bokmässan insåg vi på en gång. Det ska krävas en ballongskalle av rang för att inte ha studerat schemat på förhand. Montrar sträckte ut sig så långt ögat kunde nå och varje utställare hade sitt eget rullande schema av talare i olika kändhetsgrad.
Kakofonin var särskilt jobbig dag två när kroppen liksom själen var sliten. Svett rann längs min rygg när jag lyssnade på Ann Heberlein och Jens Liljestrand som menade att vuxna hade det roligare förr (när de var otrogna). Heberlein sa också att Bokmässan var roligare förr. Men sedan lade hon till en ack så viktig bisats: men jag var ju också yngre då.
Det är sant. Och jag är ju yngre nu. Bokmässan borde alltså vara för mig. Men jag kom oförberedd, och misslyckades med allt jag hade tänkt.
Först felparkerade vi i Fokushuset intill mässan, tog fel ingång några gånger och hittade inte kaffet i presscentret. Sedan missade jag ett panelsamtal jag sett fram emot, mobilen laddade ur, jag tappade bort min vän. Jag minglade inte med någon kändis, bjöds inte in på någon efterfest, skapade inga kontakter (men förlorade visserligen inga). Men – jag tog en bild med Horace Engdahl, hamnade på en industriområdesklubb styrd av en tidskrift, sa något skämmigt jag ej minns till en Aftonbladet-skribent klockan nolltre, drack med vänner på billiga ölhak och dyra vinbarer.
Heberlein sa också att Bokmässan var roligare förr. Men sedan lade hon till en ack så viktig bisats: men jag var ju också yngre då.
Det är sant. Och jag är ju yngre nu.
Vi stod på Götaplatsen och diskuterade Poseidons penisstorlek. En gata bort spelades ”Känn ingen sorg…” på hög volym. Det var lite klyschigt – på ett bra sätt. Göteborg är mer än en turiststad, men vi var inte mer än turister. Det var en otrolig helg.
Det är lätt att känna sig äcklad av stora branschgrejer. Många gör det till en sport att vara anti. Här springer kända författare runt och vi andra kan liksom peta på dem, betala hutlösa summor för för att se när Camilla Läckberg tränger sig fram i publiken för att konfrontera David Lagercrantz och han erbjuder henne att vara spökskrivare (hon sa att hon redan löst det). Men det är för de lata att se ned på något bara för att många gillar dem. Det blir inte motkultur bara för att man är mot. För samtidigt, vad är det för fel på att köpa sig tillgång till vad som väl får beskrivas som ett helg-långt Babel live?
På lördagskvällen fastnade vi alltså i vad vi trodde skulle vara en timmes kul grej hos Frimurarna. Timmarna gick. Det var inget fel på tillställningen, men vårt tillstånd passade inte mellan kostymer och grått hår. Vi hade ju dessutom tänkt försöka hinna med att mingla med kultursverige också…
Men samtidigt, vad gör väl det. Man vill inte säga något utslitet som ”den riktiga skatten var vännerna vi fick längs vägen”, men kanske att jag skulle vilja säga att det inte måste vara så fel att bara ha lite kul.
Är det en glättig och lättuggad tillställning? Säkert. Det kanske är okej. Vi stannar på en Rasta-krog på vägen hem. Ananassplitten var slut, och hövdingen var borttagen från glassen Sitting Bulls logotyp.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!