Amerikanska demokrater behöver bli mer som Kaliforniens guvernör Gavin Newsom: arga, stolta och skickliga. Jakob Norrhall har läst en bok om varför amerikanerna måste ställa sig upp och ta kampen mot mobbarna, hur kortvuxna de än må vara.
Jag har alltid varit kort, det har satt sig på min identitet likt inrökt, gulfärgad tapet
I högstadiet var det populärt att säga ”ställ dig upp” när jag redan stod upp.
Min pappa, orsaken till mitt tillstånd, försökte trösta mig genom att påminna om hur Napoleon var en kort och stor person. Det hjälpte inte. Delvis för att Napoleon var normallång. Men framför allt: att vara kort har inga fördelar.
Min pappa borde pekat på den 148 centimeter långe Robert Reich, ekonomiprofessor emeritus, tidigare amerikansk arbetsmarknadsminister under president Clinton och författaren till boken Coming Up Short (2025). Boken är en samtidskritisk tillbakablick om ett land som behöver slåss för sin överlevnad under Trump och Republikanernas nedmontering av världens största demokrati. En överlevnadshandbok i en sprucken tid.
Reich blev redan som liten retad för sin längd. Det gjorde honom ledsen, men också motiverad att stå upp mot mobbare. Vilket direkt för oss till president Donald Trump.
Reich tar med läsaren på en resa genom ett land som en gång såg den svage. Ett land som ställde hårt mot hårt. Där mobbare nobbades.
Bägge fick växa upp och forma ett land vars ekonomi växte så att det knakade trots ett nyvunnet men förödande krig.
Trump-eran är däremot, enligt Reich, mobbarens era. De ställer hårt mot svagt. Ljuger och förvillar. Förblindar och spär på massmedial och samhällelig ilska på en global nivå.
Kontrasten med Trump är inte bara en retorisk poäng eller politisk fråga, det är en generationsberättelse. Reich påtalar återkommande deras åldersskillnad: 10 dagar. Bägge hade pappor som stred i andra världskriget. Bägge var baby boomers. Bägge fick växa upp och forma ett land vars ekonomi växte så att det knakade trots ett nyvunnet men förödande krig.
Ändå blev inget som tänkt.
Medan ekonomin växte stannade löneutvecklingen av. Rikedomen syntes inte hos den gemene amerikanen. Reich började ana ett oroväckande mönster: De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.
Som ofta när denna fråga tas upp är problemen desamma: obscent rika miljardärer, en politikerklass som låtit sig lobbas till döds, Wall Street som blev höga på sin egen vara och giftcocktailen som de själva skapat. Att Trump blev stor med missnöjet det skapade är enkelt att förstå.
Boken är inte utan sina brister. Den saknar konkreta politiska förslag och ger den som läser boken få enkla svar på hur mobbaren ska motas.
Men det är inte heller poängen. Reich är en av flera arga och välbehövda politiker som är villiga att ta upp fighten. Harris, Obamas och Demokraternas ”when they go low, we go high”-strategi har bara lett världens största demokrati ner i avgrunden.
Nu är tid för fight. Sådan som guvernören Gavin Newsom bedriver.
Välpolerade politiska förslag fungerar i tid av ordning. Nu är tid för fight. Sådan som guvernören Gavin Newsom bedriver. Där nästintill vårdslös ilska kombineras med politisk skicklighet. Där demokrater slutar bete sig som lama, verkningslösa och skadeskjutna djur i mötet med mobbar-Trump.
Loppet är inte förlorat. Det är det som Reich förmedlar så effektivt i detta verk. Hans fokus läggs på vad som gjorts, vad som är och vad som behöver göras. Inte genom att lägga sig ner, utan genom att göra motstånd. Som hans vän Mickey Schwerner. En afro-amerikansk tonåring som vågade stå upp mot orättvisan Robert utsattes för, och som senare tragiskt blev mördad av Ku Klux Klan för sitt engagemang i civilrättsrörelsen under 60-talet.
Det är viktigt, om inte avgörande, att både bejaka det fruktansvärda tillstånd USA befinner sig i samtidigt som dess essens bär på hopp. Han nämner flera skäl att inte tappa tron i boken och på sina livliga sociala medier, men tre sticker ut.
Den första: ilskan. Han ser samma glöd i dagens unga progressiva amerikaner som han såg bland de som protesterade med Luther King Jr.
Den andra: förtappet. Det går åt helvete för Trump. Ekonomin tankar. Utrikespolitiken förvirrar. Rättigheter förminskas. Gränserna för vad en amerikan tål är vida, men inte oändliga. Särskilt på dessa tre punkter.
Det tredje: vad som händer därefter. Genom lidande vet man glädje. Och just på grund av Trumps mobbar-mentalitet kommer befolkningen att veta vad som saknats. Medkänslan för den svage.
Men det gäller att inte nöja sig. Det gäller att faktiskt bry sig. Inte bli apatisk. Och inte sluta förrän mobbaren flyr. ”Ställ dig upp” är i denna mening uppmuntrat.
Jakob Norrhall