Med Atlantas sista hyrbil tar de sig till Trumprallyt i Macon, Georgia, bredvid ett grått, smutsigt köpcentrum. LD:s Max Hjelm har höga förväntningar på spektakel, men drabbas av en kvalmig känsla av normalitet.
Det finns en hårdhet i Atlanta, Georgia. Som om folk biter ihop tänderna. Som om de lärt sig att göra det. Höga hus, fasader i art deco, glas eller slät betong. I området där vi bor är det svårt att hitta restauranger förutom Hard Rock Café och Hooters, bland stora hotell och parkeringshus. Gatorna befolkas av femton medlemmar i Black Hebrew Israelites och överallt sitter, zombievandrar och ligger narkomaner.
På vägen till Atlanta hade vi fått vi nys om att Donald Trump ska hålla ett valmöte i en närliggande stad. Macon, ”Georgias hjärta”. Ett smeknamn som nog mest beror på den geografiska mittpunkten. Vi hyr Atlantas sista hyrbil, misslyckas med att köpa simkort som behövs för att registrera sig för en biljett till valmötet och bestämmer oss för att försöka komma in ändå. Parkerar på en enorm parkeringsplats, en bit utanför staden. Köpcentrumet bredvid oss är grått, smutsigt av sand. Hade jag varit kristdemokrat hade termen ”bortglömt hjärtland” legat nära till hands för att beskriva omgivningen. Men idag pulserar staden hårt. Polisbilarnas dansande sken gör att området ser ut som en dansklubb, men snart ska den blå färgen bytas mot röd.
Man har sett det på tv, man borde alltså vara beredd. Men det är jag inte.
Ett jävla spektakel.
Flocken av utklädda människor skapar en starkare känsla än jag förväntat mig när vi ställer oss efter tio tusen personer till Trumprallyt, snart ser jag inte slutet på kön bakom oss. Maga-kepsar, Trump-tröjor. Det röda havet. Så lustigt först. Men det är jag och inte de som ser lustig ut i situationen. Plötsligt drabbas jag av en vilja att köpa något, en keps, en flagga, en badanka – vad som helst som säljs i de otaliga stånden, allt för att smälta in och se ut som alla andra.
Starka rörelser tenderar att skaffa någon typ av uniform, särskilt de med åsikter utanför mittfåran. Svarta skjortor, palestinasjalar, fotbollströjor. Man kraftsamlar och växer genom att utplåna individen. Försvinn in i det vinnande laget, ser du inte hur kul vi har? Men amerikanernas kollektiva individualism är för stark för att uniformslagen ska gälla till fullo. De måste tävla: Roligast, mest patriotisk, bara mest. 2016 kanske det räckte att ha en enkel röd keps med den återvunna sloganen på. Nu vill alla utmärka sig mer än så. Sopgubbe-västar i reflex, kepsar med inbyggda Trump-peruker, The Cat in the hat-hattar, bilder på Trumps mugshot, ”Stop the whore”-tröjor, ”Fight fight fight”, står det på andra. Ett jävla spektakel.
En kvinna framför oss i kön, som står i USA-färgad cowboyhatt och jeans som bäst beskrivs som ett extra hudlager, blir intervjuad av The Washington Post. Efteråt kommer en bekymrad person från det republikanska gardet och intervjuar kvinnan om vad hon fick för frågor och vad hon gav för svar.
Alla dessa identiteter. De är så besatta av dem i Amerikat.
Publikhavet fylls på, kön för att köpa dryck är trettiofem minuter, en countrylåt byts mot YMCA. När programmet börjar en timme för sent är det dags för cirkus 20 talare innan det stora numret, ingen av dem lyckas skapa särskilt mycket entusiasm. Lite tänder det till när gränsen (som ”Kamala the Bordertsar” förklaras lämnat vidöppen) nämns. Mer hejarop hörs ges när den… ”frispråkiga” Georgia-republikanen Marjorie Taylor Greene (som med sin kleinblå klänning och blonda hår manifesterar en uppochnedvänd Ukrainaflagga, något som väl passar hennes åsikt i frågan), hetsar mot transpersoner. Mest entusiasm väcks när Trump nämns. En före detta amerikansk fotbollsspelare talar innan Trump. Han säger att Trump kallats rasist – ”men som ni kanske ser är jag svart”. Men dåså. Alla dessa identiteter. De är så besatta av dem i Amerikat.
Kamala Harris har under valrörelsens sista vecka lanserat förslag som riktar sig till svarta män: De ska ha möjligheten att delta när den nationella cannabisindustrin växer fram, bland annat. Vilken industri skulle de annars delta i, liksom? Hon åker till svartägda småföretag och säger att hon vill stötta dem. Det kanske är en simpel så kallad ”spaning” men gör inte det här beteendet att stereotyperna befästs? Allt jag ser är speglar som reflekterar och därmed befäster.
Så och i ”Maga-tåget”. Demokraterna börjar prata om Trump som en brottsling – på valmötet för den republikanska presidentkandidaten har folk på sig tröjor med hans mugshot, tröjor som stoltserar ”I’m voting for the felon!”
Solen lägger sig till vila och skiner sina sista strålar på den tvåplansvillestora amerikanska flaggan som hålls uppe av två inkörda lyftkranar. Det är dags för the man of the hour, efter fem timmars väntan. Folk är uppspelta. Vid det här laget vet de flesta hur det är. Han utför sin ”väv”, pratar om illegala invandrare (som ska ut, eller få dödsstraff om de mördar någon, lovar Trump, till kvällens största jubel). Ekonomin ska bli otroligt bra om han vinner. Visst riktas det personpåhopp, självklart är det fullt av lögner. Men hela kvällen ger mig en kvalmig känsla av normalitet. Talarna innan Trump håller sig främst till klassiskt republikanska talepunkter. Håll gränsen, sänk skatterna, värna familjen, amerikaner älskar billig mat och att kunna köpa ett hus. Även Trump håller sig för det mesta förvånande mycket på styva linan.
För när vi väl sitter där känner jag att det ju faktiskt är lite… tråkigt?
Det är en mäktig upplevelse att vara på plats på ett sådant här valmöte. Åtminstone idén av att vara där. För när vi väl sitter där känner jag att det ju faktiskt är lite… tråkigt?
Samtidigt, jag hör ju hundvisslorna. Om att se till att demokraterna inte fuskar i valet, om liberation day och om fake news media. Och ännu tyngre väger sakerna som inte sägs i just dessa tal. Som Trump lovat att göra om han blir vald, de grova avstegen från den liberala demokratin, föraktet för anständigheten som vi nästan tröttnat på att klaga på nu. Stundtals bryter en mobb-liknande stämning ut i publiken, som när en kille med en egen skylt (”My abuse should be on the news”) brottas ned och bärs ut av vakter. ”Du är på fel rally, kompis” ropar någon till abusekillen. Plötsligt känns det ytterst påtagligt att även jag är det.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!