Världens mest välkända sekulära statsskick. Ändå verkar Notre Dame – en katedral – vara viktig för fransmännen. Jakob Norrhall försöker förgäves att förstå.
När jag ser biskopen ansvarig för Notre Dame i full skrud vandrandes med en häpslagen Macron in i den nyputsade och ”in-i-minsta-detalj-återskapade” katedralen är jag den verkligt häpslagna. Landet med världens mest välkända sekulära statsskick. Som halshögg kungar och drottningar, avsatte Gud och ersatte honom med de tre gyllene orden: frihet, jämlikhet, broderskap.
Plötsligt står samma lands samlade politiska ledarskikt och hela folk på led för att återigen visa upp sin stora stolthet för hela världen – en kyrka.
Jag fattar inte.
Jag tänker inte göra några långdragna analyser om hur vi lever i en postsekulär tid. Det lämnar jag åt Joel Halldorf. Jag tror dessutom inte att det är vad fransmännens notredammande handlar om. I Dagens Nyheters reportage om återinvigningen citeras journalisten Agnès Poirier: ”Det var som om en symbol för hela vår civilisation var på väg att förloras. Man fick känslan av att annat också kunde försvinna plötsligt – demokratin, broderskapet, freden”.
Den brinnande spiran etsade sig fast i människors sinnen som ett signum i tiden, ett utlopp för allas olika ångestpunkter.
Men jag förstår fortfarande inte. Varför är just kyrkan så viktig för dem?
Som en försmak inför nyinvigningen hölls en särskild liturgiskt tätbefolkad procession för kyrkans helgonstaty. Statyn var bland det första man sprang in och räddade när det brann. Kusligt likt när Göteborgs domkyrka brann ner 1802. Även då var den första instinkten bland en rad män i närområdet att springa in och rädda altarkorset och dess änglar.
Kusligt likt när Göteborgs domkyrka brann ner 1802. Även då var den första instinkten bland en rad män i närområdet att springa in och rädda altarkorset och dess änglar.
När det brinner räddar man det dyrbaraste först, det man vill ska bedåras i all framtid. Det som inte ska gå att återskapa. Det finns något så oåtkomligt betydelsefullt som ett original. Den första boken. Det första minnet. Den första kyssen. Inget slår den, och aldrig kan det återskapas.
Självklart kan ett monument byggas upp igen, det kan till och med replikeras på helt andra platser, men ingen skulle rädda Eiffel i Vegas före originalet i Paris.
Så lät det i alla fall på fransmännen, och många av mina vänner delade samma ömhet. I jämförelse var jag måttligt berörd. Förstå mig rätt, som präststuderande blir jag om någon tagen av att kyrkor brinner. Men varför är det just denna kyrka som får all denna uppmärksamhet?
Det finns flera andra viktiga byggnader som brunnit. Börshuset i Danmark och Oceana på Liseberg är två exempel. Det skapar sår och etsar sig fast i folks sinnen. Vissa förlorar vänner och familj. Men Notre Dame gav svallvågor på en annan nivå och på ett helt annat sätt. Över hela världen stannade människor upp och kunde inte ta in att detta faktiskt kunde ske.
För många är nog Notre Dame den enda katedral man känner till. Kanske är det orsaken till svindeln? När något så dyrbart, välbevarat, gammalt bryts ner påminns vi om världens bräcklighet.
Däremot var det något helt annat som högg tag i mig. Det kom till mig när jag såg det långa tåget av ljusbärare utanför katedralen inför statyns återinförande.
För det finns något vackert i en återuppbyggnad. Sprickor av det förflutna möter alla de hammarslag och spackelspadar som försiktigt återskapar kyrkans alla krön. Återuppförandet av kyrkan som för 5 år sedan var på väg att rasa skapar något helt nytt och kanske ännu vackrare: en evig påminnelse om att där hoppet finns kan inget liv på riktigt försvinna.
Katedralernas första spadtagare fick förenas med vår tids arkitekter och byggarbetare för att etsa fast i allas sinnen att det inte är över. Tvärtom, här har något större skapats. Bilderna på hoppet i ögonen på de som stod utanför återinvigningen av kyrkan med tända ljus är den devisens otvivelaktiga bevis.
”Det sker liv där nu” säger hon lugnt och lättat. Viktigare än så kan det inte bli.
Det gick att se i blicken på kvinnan som lättsamt beskrev hur viktigt det var för henne att få se statyn komma hem igen. ”Det sker liv där nu” säger hon lugnt och lättat. Viktigare än så kan det inte bli.
Fransmännens syn på sekularism och religionens totala avskildhet i det offentliga kanske inte går ihop med vurmandet för katedralen. Men det kanske inte behöver göra det. Det kanske kan få vara okej att i en sönderanalyserad värld göra det rakt motsatta: låta sig beröras.
Frankrike. Jag behöver inte förstå dig. Men jag håller med dig.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!