I en uppmärksammad dom har Högsta domstolen gett upphittarna rätten till en omtvistad meteorit. Men vad innebär egentligen avgörandet? LD:s Fredrik Bäärnhielm Thorslund, som följt fallet, kommenterar domen.
Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date […]
Analogier är svåra. Ju mer man jämför två till synes liknande enskildheter, desto starkare framträder ofta skillnaderna mellan dem. I Sonnet 18 väljer Shakespeare helt enkelt att lämna sin egen frågeställning öppen. Det är poetens privilegium.
Men alla kan inte ta samma enkla utväg.
Det stod snart klart i det uppmärksammade meteoritfallet – som i veckan har fått sin upplösning genom ett slutligt avgörande från Högsta domstolen.
I december 2020 slog en meteorit ned i ett skogsparti strax utanför Ådalen i Uppland. Händelsen uppmärksammades stort, både i och utanför Sverige. Efter idogt sökande lyckades till slut två svenska geologer identifiera nedslagsplatsen – och den 14 kilo tunga rymdstenen, som fallit i vila under ett tunt lavskikt.
Men upphittarlyckan blev kortvarig. Bara några veckor senare, när meteoriten låg deponerad hos Naturhistoriska riksmuseet för analys, uppdagades att det fanns ett konkurrerande anspråk på meteoriten. Fastighetsägaren, på vars mark meteoriten hade slagit ner, menade nämligen att han var den rättmätige ägaren till rymdstenen. För att få sitt ägarskap fastställt bestämde han sig för att stämma upphittarna i Uppsala tingsrätt.
Så uppstod den fråga som hittills har tagit rättsväsendet lite drygt fyra år att besvara.
Vem äger egentligen en meteorit?
Eftersom lagstiftaren aldrig har infört några regler om äganderätten till rymdstenar – en prioritering som justitiedepartementet kanske inte nödvändigtvis bör klandras för – fick endast kreativiteten sätta gränserna för den rättsliga argumentationen. I domstolen haglade jämförelserna till närliggande lagstiftning.
Är en meteorit att jämföra med en svamp, som vem som helst får plocka? Eller torv, som man inte får plocka? En planet? Ett skottskadat djur? En koncessionsmineral, en bortglömd tidning eller ett fornfynd? En uppspolad bärnsten?
När fallet till slut togs upp av Högsta domstolen var ställningen mellan parterna ett-ett. Upphittarna hade vunnit i tingsrätten, som menade att meteoriten inte ägdes av någon när den slog ned, och att den därför kunde ”ockuperas” av upphittarna. Hovrätten gav däremot markägaren rätt. Enligt hovrätten hade meteoriten blivit en del av fastigheten den slog ned på, och därmed fastighetsägarens egendom.
Behovet av att klargöra frågor om äganderätt till omtvistade meteoriter får med andra ord anses vara begränsat.
Redan det faktum att Högsta domstolen beviljade prövningstillstånd i fallet får betraktas som en ledtråd till utgången. Högsta domstolen ska i princip bara pröva mål om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen – det vill säga om det finns ett behov av att klargöra rättsläget för att underlätta för andra domstolar att ta ställning till liknande fall.
I Sverige har det sammanlagt skett omkring 14 kända meteoritnedslag. Det senaste fallet var den så kallade Hökmarksmeteoriten, som slog ner i Västerbotten 1954. Behovet av att klargöra frågor om äganderätt till omtvistade meteoriter får med andra ord anses vara begränsat. Kanske – bara kanske – lutade det mot att hovrättens dom skulle ändras.
Frågan var däremot vilken rättsprincip Högsta domstolen skulle formulera. Skulle äganderätten avgöras av den rena tillfälligheten att meteoriten råkat slå ner på en viss fastighet, snarare än en annan? Skulle det bero på hur länge meteoriten legat på fastigheten – på förhållanden som kan förändras över tid?
(”By chance or nature’s changing course untrimm’d”, som Shakespeare skrev.)
Vad ska en meteorit egentligen jämföras med?
Fyra av fem justitieråd kunde till slut enas om ett avgörande. Den femte – HD:s ordförande Anders Eka – fick se sig nedröstad.
En meteorit, menar Högsta domstolens majoritet, ska jämföras med slaggvarp.
Slaggvarpen och marken hade över tid kommit att bilda en ’naturlig enhet’.
Slaggvarp är kopparavfall som bildas i högar kring smältverk vid kopparproduktion. I ett avgörande från 1959 ansåg Högsta domstolen att en sådan hög med kopparavfall hade legat på en fastighet under så lång tid att den blivit en del av fastigheten. Slaggvarpen och marken hade över tid kommit att bilda en ”naturlig enhet”.
Med hänvisning till det avgörandet konstaterade Högsta domstolen nu att en meteorit inte som utgångspunkt kan anses bli en del av den fastighet som den landat på. Om det däremot har förflutit en ”viss tid” sedan nedslaget kan rymdstenen ha kommit att bli ”en integrerad del av jorden och på den grunden […] en del av den fasta egendom den finns på”. Fastighetsägarens egendom, med andra ord.
Hur länge är då ”viss tid”? När exakt blir en rymdsten ”en integrerad del av jorden”? Det förtäljer dessvärre inte domen. Förutom att det inte är uteslutet att det i vissa fall kan vara ”omedelbart” efter nedfallet. Det beror, kort sagt, på.
”Det är ofrånkomligt att gränsdragningsfrågor kan uppstå”, konstaterar Högsta domstolen, och tillägger snabbt: ”Svårigheterna ska dock inte överdrivas och de bör inte ges någon avgörande betydelse för hur en meteorit bör bedömas rättsligt.”
Upphittarna vann alltså den långa striden om den uppländska rymdstenen. Och jakten på en lämplig jämförelse fick till slut ett entydigt svar.
Även om den inte blev till någon vidare ledning för rättstillämpningen i framtida meteorittvister.
Fredrik Bäärnhielm Thorslund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!