Skip to content
Foto: Justin W/Unsplash
Foto: Justin W/Unsplash
Samhälle | Rymdjuridik

Kampen om rymdstenen är avgjord – så gick det

I en dom som antagligen saknar motsvarighet i den svenska rättshistorien har Uppsala tingsrätt nu avgjort vem som blir den rättmätige ägaren till en nedfallen meteorit. LD:s Fredrik Thorslund, som följt den underliga rättsprocessen, kommenterar domen.

För nästan exakt ett år sedan skrev Liberal Debatt (6/2021) om en märklig tvist som var under uppsegling i Uppsala tingsrätt.

I december 2020, efter att ha bevittnat ett domedagsliknande ljusspel över den uppländska natthimlen, lyckades två geologer ( eller »meteoritjägare«, som de kallades i lokalpressen) lokalisera nedslagsplatsen för en av de största järnmeteoriterna som någonsin skådats på svensk mark. En stor sak – inte minst med tanke på att det senaste observerade meteoritnedslaget i Sverige låg drygt 60 år tillbaka i tiden. Dessutom var den nu upphittade meteoriten 14 kilo tung: nästan femtio gånger så stor som sin föregångare.

Men upphittarlyckan blev kortvarig. Bara några veckor senare, när meteoriten låg deponerad hos Naturhistoriska riksmuseet för analys, uppdagades att det fanns ett konkurrerande anspråk på meteoriten. Fastighetsägaren, på vars mark meteoriten hade slagit ner, menade nämligen att han var den rättmätige ägaren till rymdstenen.

Meteoriten hade, så att säga, flugit rakt igenom det äganderättsliga systemet.

När Liberal Debatts reportage publicerades var parterna i full färd med den förberedande skriftväxlingen i tingsrätten. I brist på särlagstiftning för meteoritfynd gjorde parterna sitt bästa för att hitta rättsliga allegorier att luta sig mot. Det hänvisades än till allemansrätten, än till allmänna jakträttsliga principer – och än till 1967 års rymdfördrag. Men ingenting verkade riktigt passa. Meteoriten hade, så att säga, flugit rakt igenom det äganderättsliga systemet.

En huvudförhandling i meteorit-målet var planerad att äga rum i april 2022. Men så blev det inte. Förhandlingen sköts upp och kom att hållas först under senhösten – symboliskt nog så gott som på dagen två år efter att de första spåren av meteoriten hade lokaliserats i de uppländska skogarna. Och i dag, den 20 december, föll tingsrättens dom.

Uppsala tingsrätt – som antagligen är den enda svenska tingsrätt som någonsin haft att bedöma ett fall som gäller ”bättre rätt till meteorit” – ger meteoritjägarna rätt.

I tingsrättens dom – en 23 sidor lång crash course i den svenska egendomsrättens dammigare hörn – frågar sig tingsrätten först om meteoriten är en sådan fast egendom som normalt sett tillhör en fastighetsägare.

En fastighet, påminner tingsrätten, är i grund och botten jord. Till den jorden hör också normalt sett sten, grus, träd och växter som förekommer på jorden, liksom byggnader som byggts på jorden och andra föremål som har ett särskilt ”samband med jorden”.

Men en meteorit, konstaterar tingsrätten – inte utan en viss poetisk dubbelbotten – kan däremot inte anses ha en tillräckligt ”varaktig anknytning till jorden”

Men en meteorit, konstaterar tingsrätten – inte utan en viss poetisk dubbelbotten – kan däremot inte anses ha en tillräckligt ”varaktig anknytning till jorden” för att anses tillfalla fastighetsägaren bara av det skälet. Åtminstone inte när den landat där av en slump. Och åtminstone inte när den blivit liggande på den jorden i ungefär fyra veckor.

Efter att därefter ha konstaterat att meteoriten inte heller är en ”naturprodukt” – som kan tillhöra fastighetsägaren, men också upphittarna genom den grundlagsstadgade allemansrätten – börjar rättsreglerna sina.

Fornfyndsreglerna i 1988 års kulturmiljölag gäller inte – eftersom meteoriten inte är ett fornfynd.

1991 års minerallagstiftning gäller inte – eftersom meteoriten inte är en ”koncessionsmineral”. 1938 års hittegodslag gäller inte – eftersom meteoriten inte är ”borttappad”. Fornfyndsreglerna i 1988 års kulturmiljölag gäller inte – eftersom meteoriten inte är ett fornfynd. Så vad gäller?

Tingsrättens slutsats är ganska enkel. Men i en tid då nästan allt ägs av någon – och begrepp som ”ockupation” snarare leder tankarna till internationella aggressionsbrott – är den en raritet av nästan samma dimension som tvisteföremålet självt:

”Eftersom meteoriten inte var i fastighetsägarens besittning, eller i någon annans besittning, och den var utan ägare, har svarandena genom att ta den i sin besittning fått äganderätten till meteoriten genom ockupation.”

Kanske framstod slutsatsen som spetsig och obekväm även för tingsrätten. För strax därefter, i ett instick som buktar ut från den strama rättstillämpningen och in mot vad som närmast kan beskrivas som ett rättspolitiskt stödresonemang, lägger tingsrätten till:

”Det framstår dessutom för tingsrätten som rimligt och ändamålsenligt att en upphittare till en nyligen fallen meteorit blir ägare till den. Utifrån vad som framkommit i målet om svårigheten att beräkna var en meteorit landat och sedan hitta den kan ett sådant rättsläge förväntas ge klart ökade chanser att meteoriter hittas och tas om hand, än om fastighetsägaren skulle bli ägare till en fallen meteorit”

Det är förstås långt ifrån säkert att tingsrättsdomen markerar slutet på historien. Fastighetsägaren har redan annonserat planer på att crowdfunda ihop pengar till en överprövning. Och även om det numera krävs särskilt prövningstillstånd för att ta ett fall vidare till hovrätten, kan man föreställa sig att det inte vore särskilt utmanande i just det här fallet.

Dels för att det nog kan sägas saknas tillräcklig ”vägledning för rättstillämpningen” inom svenska meteoriträtten. Dels – även om det inte är en strikt grund för prövningstillstånd enligt rättegångsbalken – för att få andra mål erbjuder en sådan oemotståndlig skärskådning av den svenska egendomsrätten.

Fredrik Thorslund

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Meteo-rights: Den historiska meteoritjakten som blev rättegångsdrama

Branschfesten Bokmässan – litteratins årliga guilty pleasure