Ledare

Äganderätten är långt ifrån självklar

Text: Emma Høen Bustos & Matilda Molander

I begynnelsen var äganderätten och äganderätten var liberalism.

Äganderätt är nödvändigt i ett fritt samhälle menar Liberalerna. Stärk äganderätten säger Centerpartiet. Försvara äganderätten skriver Moderaterna. Jämte frihet är äganderätten det närmaste man kan komma ett liberalt Guds ord. Självklar att följa, en hädelse att ifrågasätta.

Men precis som med Bibeln lämnar de till synes självklara orden ett oändligt utrymme för tolkning och är ofta motsägelsefulla. Oavsett vad de »rättrogna« säger.

En markägare har äganderätt till marken och det som växer på den. Men det betyder inte att markägaren får göra som den vill med det den äger. Och hittas något värdefullt under marken är det inte markägaren utan staten som äger det. Faller en rymdsten ner på marken är det, ja vem är det egentligen som äger den?

Den naturgivna, tydliga äganderätt som liberaler refererar till existerar bara i idévärlden. I verkligheten är äganderätten en samling krångliga juridiska bestämmelser och undantag som reglerar en mängd olika typer av ägandeförhållanden som inte sällan hamnar i konflikt med varandra. Det är också därför som äganderätten är så intressant. Vad är det egentligen liberalismen försvarar och för vem?

I vårt västra grannland har äganderätten till oljan tolkats utifrån ett kollektivistiskt perspektiv. Merparten av intäkterna från det svarta guld som pumpas upp ur Nordsjöns botten kommer via oljefonden samtliga norrmän till del, naturresursen anses tillhöra folket. Dessutom sträcker sig äganderätten in i framtiden – till alla norrmän räknas inte bara de som i dag lever i kongeriket Norge utan alla som någon gång kommer att göra det. De få generationer som under ett par lyckosamma decennier hittade och utvann oljan äger inte full rätt till intäkterna utan tvingas i stället dela dem med framtida landsmän.

Under hösten har äganderätten till naturresurser stått i centrum för den politiska debatten även i Sverige. Naturvärden och plats för rekreation har ställts mot skogsägares rätt till det kapital de investerat och förvaltat.

Det är en försmak på de konflikter som samhället kommer att ställas inför när klimatmålen ska uppfyllas. Konflikten om strandskyddet och skogen är ett talande exempel på hur svåra abstrakta principer, hur goda de än må vara, ofta är att översätta i praktisk politik.

Äganderätten är viktig att försvara, men liberaler kan inte nöja sig med att referera till den som en på förhand given och okomplicerad rättighet. Målkonflikterna är många – och det är i gränsdragningarna och gråzonerna som de liberala idéernas relevans prövas och översätts till politisk verklighet. Frukta icke.

Emma Høen Bustos

Matilda Molander

Chefredaktörer och ansvariga utgivare

red@liberaldebatt.se

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr