Tema

Meteo-rights: Den historiska meteoritjakten som blev rättegångsdrama

Text: Fredrik Thorslund

Vem äger det som faller ned från rymden? Foto: Jacek Halicki Wikimedia Commons

 

Om en rymdsten faller ned i en uppländsk skog – och ingen kan påstå sig äga rymden – vem har då äganderätt till stenen? Efter en ovanlig rättsprocess i Uppsala tingsrätt kan frågan snart få sitt svar. Liberal Debatts Fredrik Thorslund förklarar.

Ådalen, 7 november 2020. Det är lördag kväll. Klockan ska snart slå halv elva, och höstmörkret har sänkt sig som ett gjutjärnslock över den lilla uppländska bygden. SVT1 visar dagens sista sändning av Rapport. Bara några timmar tidigare har AP konstaterat att Joe Biden kommer att gå segrande ur det amerikanska presidentvalet. Världspolitiken står i gungning. Men i Ådalen vankas en stilla natt.

Plötsligt skiner himlen upp. För ett par sekunder blir allting åter dagsklart, som om någon mixtrat med en kosmisk dimmerknapp. Något orangeaktigt skjuter ner över himlavalvet. Skenet är så starkt att det syns ända till Finland och Norge.

Flera vittnen berättar senare att de blev skräckslagna. Någon trodde sig uppfatta början på en stundande alieninvasion. En annan antog att det skett en stor kärnvapenexplosion.

Men om en explosion har inträffat så har det skett flera mil ovan jordytan. Det är en bolid – en ljuskraftig meteorit – som har rivit upp natten.

Meteoritnedslag är egentligen inte ovanliga. Omkring hundra ton rymdsten faller över jorden varje dag. Men det mesta hamnar i haven, eller sargas av friktionen i atmosfären tills bara smågrus återstår vid nedslaget. Att större meteoriter når marken – svensk mark – är desto mer sällsynt. Det senaste observerade fallet hände för mer än 60 år sedan, när den så kallade Hökmarksmeteoriten slog ner i Västerbotten.

När ryktet nu sprids om ett nedslag i Upplandstrakten blir det något av ett jippo. Geologer, minerologer och astronomer från hela landet beger sig mot Ådalen för att delta i sökandet efter rymdstenen.

Den 22 november 2020 lokaliseras ett antal svartmetalliska flisor bredvid en misstänkt grop i skogarna mellan Ådalen och Fjärdhundra.
Flisorna kommer från meteoritens ytterhölje. De avslöjar två saker. Ett: meteoriten är av järn, vilket är sällsynt. Två: den är antagligen inte långt borta.

Inte långt därefter kommer beskedet. Två svenska »meteoritjägare« – som de kommer att kallas i lokalpressen – har satt punkt för rymdstensjakten. Under ett lavskikt nära platsen där flisorna hittades har de lyckats få syn på toppen av en gropig metallklump. Meteoriten väger nästan 14 kilo. Det sägs att den vägde närmare nio ton när den träffade atmosfären.

De två meteoritjägarna tar fyndet med sig hem över julhelgerna. De hinner ta ett par pressbilder med sin extraterrestriska trofé, men väljer snart att lämna över meteoriten till Naturhistoriska riksmuseet. Och här kunde historien ha tagit slut. Men faktum är att den bara har börjat.

I början av 2021 inkommer ett brev till Naturhistoriska riksmuseet. Brevet är skrivet av en advokat. Han uppger att han är ombud för ägaren till en skogsfastighet nära Ådalen: närmare bestämt den fastighet där meteoriten slog ner och senare återfanns av meteoritjägarna. Följaktligen – menar markägaren – tillhör meteoriten honom.

Så tar historien en ny vändning. Riksmuseet låter genomföra en rättsutredning för att fastställa äganderätten till den historiska rymdstenen. Men utredningen går bet, och museet får meddela att man inte kommer att kunna lämna ut stenen till någon av parterna förrän
äganderätten har fastställts genom dom eller avtal.

Intressant nog har varken meteoritjägarna eller markägaren uttryckt några anspråk på att själva behålla eller sälja stenen vidare – även om den sannolikt skulle kunna betinga ett sex- eller sjusiffrigt belopp på den öppna marknaden. Tvärtom verkar parterna ense om att stenen bör hamna på ett museum, till gagn för allmänheten.

Men i en intervju med magasinet Filter (nr 82, 2021) menar markägaren att det inte spelar någon roll. För honom är det är en äganderättslig principfråga. Så, den 18 juni 2021, inkommer en stämningsansökan till Uppsala tingsrätt. Saken: »Bättre rätt till fallen meteorit«.

***

Den svenska egendomsrättens principer är förhållandevis enkla. Det finns fast egendom och lös egendom. I jordabalken anges att »fast egendom är jord«. Därtill kommer vissa byggnader och anläggningar som tillförts jorden. Allt annat är lös egendom.

Den som äger egendom har i sin tur en grundlagsskyddad äganderätt. Enligt regeringsformen ska »vars och ens egendom« vara »tryggad« så att ingen »kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild«. Äganderätten innebär också en rätt för ägaren att disponera över sin egendom – till exempel genom att sälja den eller testamentera bort den.

Äganderätten till egendom kan sedan överlåtas eller förvärvas genom ett så kallat »laga fång«. Det finns tre huvudsakliga fångsklasser. Det finns derivativa fång, där egendom övergår frivilligt från en ägare till en annan. Hit räknas bland annat köp, byten och gåvor – reglerat i till exempel köplagen och gåvolagen. Det finns också exstinktiva fång, där egendom övergår utan ägarens medverkan. Expropriation – som regleras i expropriationslagen – är ett exempel.

Den tredje klassen kallas originära fång: förvärv av egendom som saknar tidigare ägare.

Där är rättesnörena desto trassligare.

***

Under skriftväxlingen vid Uppsala tingsrätt haglar de juridiska allegorierna.

Meteoritjägarna menar att de har rätt till sitt fynd med stöd av allemansrätten, som – om än oreglerad i lag – anses utgöra en sorts bindande sedvanerätt som ger var och en rätt att plocka till exempel svamp och bär på annans mark. Markägaren menar däremot att allemansrätten inte omfattar meteoriter. Han hänvisar till brottsbalkens bestämmelse om åverkan, där det framgår att det inte är tillåtet att ta »sten, grus, torv eller annat som inte är bearbetat« från skog eller mark utan lov från dess ägare.

Markägaren hävdar i stället att meteoriten landat på hans mark, och att den därför ska betraktas som en del av hans fastighet. I en intervju med SVT Uppsala jämför han situationen med den att en älg löper över fastighetsgränsen. Älgar och andra levande vilda djur är som utgångspunkt res nullius – de ägs inte av någon – men enligt jaktlagstiftningen har fastighetsägaren rätt att tillgodogöra sig vilt som påträffas dött på fastigheten, även om djuret skjutits på grannfastigheten.

Meteoritjägarna kontrar i sin tur med att hänvisa till rymdrätten. I 1967 års Outer Space Treaty – som antogs i samband med rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen under Kalla kriget, och som reglerar rättsliga frågor kring rymden – anges nämligen att utnyttjandet av rymden och dess himlakroppar ska ske »för hela mänskligheten«. Rymdens resurser anses därför vara res communis – herrelösa och fria för alla och vem som helst att göra anspråk på.

Åtminstone tills de korsar atmosfären.

***

Tingsrätten planerar att hålla huvudförhandling i målet under slutet april 2022. Tre förhandlingsdagar, i vad som antagligen är den första svenska rättsprocessen om äganderätten till en meteorit. En av parterna har till och med begärt att Ådalenmeteoriten ska föras till tingsrätten och visas upp för domstolen.

Det är en tilldragande historia. En apokalyptisk inledningsscen från en sömnig småstad övergår i en intensiv, astral skattjakt – och vidare till ett förbryllande court room drama. Som en pastisch av en Ron Howard-produktion från 90-talet.

Men för vissa är det mer än en bra historia.

I maj publicerade branschtidningen Land Lantbruk en ledartext om meteorittvisten, med sensmoralen att markägares rätt till stenfynd bör stärkas. Även den nu berörda markägaren betraktar tvisten som en äganderättslig principfråga.

Frågan kvarstår. Vad har en tvist om en meteorit egentligen med äganderätten att göra?

Under 1800-talet försvann de sista vita fläckarna – jordens sista terra incognita – från världskartan. Med undantag för en del av Antarktis, och en liten landremsa mellan Sudan och Egypten, finns det inte längre något landområde kvar på planeten som ingen stat gör anspråk på.

I Sverige, liksom i många andra stater, är landterritoriet i sin tur noggrant uppdelat i enskilda fastigheter. Om en liten fläck på kartan till äventyrs skulle falla utanför fastighetsboken, anses den i stället tillhöra staten. Äldre regler som gjorde det möjligt att tillägna sig herrelös egendom genom ockupation eller urminnes hävd – originära fång – har successivt fasats ut från jordlagstiftningen. Så gott som allt ägs av någon. Och rättssystemet är anpassat därefter.

I takt därmed har äganderätten fått större betydelse. När allt kommer omkring är den ett skydd för vad som redan ägs. Den duger sämre som svar på frågan om vem som ska äga vad, och varför. Den ger inga svar på vad som ska anses utgöra en rättvis fördelning av jordens resurser.

Klassiska, normativa äganderättsteorier, å andra sidan – som Lockes och Nozicks resonemang om uppkomsten av rättmätigt ägarskap för den som »blandar sitt arbete med jorden« – har föga att göra med den moderna äganderättsdiskussionen. De är hypotetiska resonemang, förbehållna ett hypotetiskt världstillstånd där naturen är otämjd och herrelös.

I vart fall tills dess att en järnmeteorit faller genom atmosfären – och det egendomsrättsliga ramverket – på sin väg genom den uppländska natten.

Fredrik Thorslund är jurist och medlem i Liberal Debatts redaktion.

fredrik.thorslund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Fredrik Thorslund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr