Veronica Pålsson är en av många kyrkopolitiker som stör sig på att kyrkan styrs av partipolitisk ideologi och inte teologi. Jakob Norrhall har pratat med henne, och funderar över vad det innebär för kyrkan att kyrkomötet mest blivit en plats där politiska partier kan fortsätta riksdagsdebatten.
Ett av Sveriges största val står för dörren, alltså jättesnart.
Du hade inte koll på det? Nähä. Det är i och för sig inte så konstigt, med tanke på att händelsen har den mediala närvaron av en B-kändis.
Det gäller kyrkovalet. Ett val som ”bara” hälften av Sveriges befolkning får rösta i, varav runt 18 procent – sisådär 1 miljon – tar sin demokratiska rätt på allvar och går till valurnorna.
För en utomstående kan det se ut som att kyrkovalet och dess högsta beslutsorgan kyrkomötet är ett slags riksdagsrollspel. Det är inte biskoparnas, kyrkoherdarnas eller andra kyrkochefers mötesplats, utan det man röstar på är så kallade nomineringsgrupper, partier som de profant hade kallats.
Det finns utskott, utredningar, expertutlåtanden, lagar, jurister, fullmäktige, kyrkostyrelser, politiskt spel och intriger.
Dessa grupper stiftar kyrkolagar på tre nivåer: Församling (kommun), Stift (Region) och Nationellt (Riksdag). Det finns utskott, utredningar, expertutlåtanden, lagar, jurister, fullmäktige, kyrkostyrelser, politiskt spel och intriger. Men med den lilla detaljen att man inte röstar för statliga åtgärder, man röstar för hur ett av Sveriges samfund ska styras.
I kyrkomötet sitter Veronica Pålsson, till vardags präst i Stockholm, som är invald för nomineringsgruppen Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan (Posk). Hon har också författat masteruppsatsen ”Svenska kyrkan – en politisk aktör?” Hennes nomineringsgrupp, ”parti”, tillkom som ett gensvar på att många av de andra var politiskt och ideologiskt präglade.
Det kan låta konstigt att politisk ideologi har en roll i ett val inom ett religiöst samfund, men faktum är att en majoritet av de som röstar i kyrkovalet gör det på grupper med partipolitiska kopplingar. Grupper såsom Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet, De gröna (tidigare MP), FiSK (tidigare L), Borgerlig samling (tidigare M) har tydlig majoritet i kyrkomötet, och en snabb kik på Socialdemokraternas, Centerpartiets och Sverigedemokraternas hemsidor gör det tydligt att nomineringsgrupperna – precis som kvinnoförbund och hbtq-nätverk – är uppenbara organ inom partierna.
För Veronica Pålsson är dock inte frågan om partipolitisk koppling den största, utan huruvida teologi eller ideologi är grunden varpå kyrkans högst beslutande organ ska basera sina åsikter. Ideologier har sina fördelar för demokrati och väljare. Man vet i högre utsträckning vad man får när man röstar på ett parti med en etablerad samhällssyn i form av en ideologi, menar exempelvis S gruppledare Jesper Eneroth i Kyrkans tidnings podd-avsnitt om just denna fråga. Och på den punkten har han rätt.
På sidan av sitter övriga grupper och tittar på klockan.
Men problemet, som Veronica Pålsson lyfter, är att svaren som ideologin ger inte är teoretiska utan politiska. ”Man vet inte vad man får för åsikter av nomineringsgrupper utan ideologi” stämmer bara om åsikterna handlar om ideologi istället för teologi. Det finns en uppdämd frustration bland de partier som inte vilar på ideologisk grund, eftersom de anser att en kyrka ska styras utifrån teologi.
Pålsson berättar att det i plenum emellanåt sker debatter som baseras på saker antingen S, SD eller C sagt i riksdagen, som i sin tur replikeras av antingen S, SD eller C. På sidan av sitter övriga grupper och tittar på klockan. Och när partier styrs av ideologi eller av vad som sker på riksdagsplanet förflyttas, enligt Veronica Pålsson, frågorna bort från kyrkans egentliga verksamhet.
Riksdagsdebatter i kyrkomötet och politiska partier i kyrkan. Men nästan lika förvånande, om man kikar på vilken bakgrund ledamöterna i kyrkomötet har, är hur få av dem som faktiskt är kyrkligt aktiva. Färre än hälften är anställda inom Svenska kyrkan, och en klar majoritet var helt enkelt vanliga förtroendevalda församlingsmedlemmar.
Men det finns en baksida. Som en kollega inom den egna nomineringsgruppen sade till Veronica Pålsson: ”Ha inte på dig din prästskjorta”.
Det kan låta bra: Kyrkan har lyckats att engagera just hela kyrkan, inte bara anställda. Men det finns en baksida. Som en kollega inom den egna nomineringsgruppen sade till Veronica Pålsson: ”Ha inte på dig din prästskjorta”.
Inte för att prästskjortan var fel, utan för att den kunde reta upp dem som ansåg att kyrkomötet till för stor del bestod av präster.
Numera väljer Pålsson självmant att inte bära skjortan, just eftersom hon är där som förtroendevald, inte präst.
Det känns olustigt. Framför allt i ljuset av debatten om kyrkan ska syssla med ideologi eller teologi i första hand. Om partier, med redan etablerad politisk makt, stör sig på att präster styr kyrkan i stället för förtroendevalda i riksdagspartier, är det något som inte står rätt till.
Hela kyrkovalets efterliknande av den vanliga valförrättningen blir en symbol för ett system som inte längre behövs. En kvarleva från en tid då kyrkan var beroende av vad partierna tyckte att den skulle syssla med. Men nu är den fri. Åtminstone i teorin. I praktiken är den fast i en kvartssekel gammal kultur. Där stat och kyrka är ett.
Jakob Norrhall