Tema

Folkets kyrka i förändring

Text: Anna Gullberg


Vad ska kyrkan vara? Och för vem? I dagarna är det 20 år sedan stat och kyrka skildes åt, och trots separationen är frågorna både hetare och mer politiskt infekterade än någonsin tidigare. Liberal Debatts Anna Gullberg har gått på högmässa med kvinnoprästmotståndare, träffat ärkebiskop Antje Jackelén och pratat med skarpa kyrkodebattörer som Annika Borg och Ann Heberlein för att försöka förstå vad kyrkan är och kommer att bli.

Det är söndag i Göteborg och kyrkklockorna ringer till högmässa i Örgryte pastorats fyra församlingar. De representerar var och en för sig de olikheter och de konfliktytor som finns inom Svenska kyrkan – å ena sidan en av landets största folkrörelser med miljontals medlemmar, å andra sidan en organisation som får allt svårare att nå upp till de högt skruvade förväntningar som finns från resten av samhället.

I tanken om den svenska folkkyrkan ingår att den ska vara något för alla, även för alla de som inte är medlemmar, som tillhör andra församlingar och trosinriktningar, kort sagt varenda kotte som finns inom landets gränser.

Det är ingen liten beställning att tackla, ens när intäkterna inte är något att bekymra sig om.

Men med ett medlemstal som sjunkit från 7,8 miljoner svenskar 1975, då 95 procent av befolkningen, till 2018 års medlemssiffra 5,9 miljoner, nu 58 procent av befolkningen, har också intäkterna minskat i en rasande takt.

»Även för oss som är engagerade är det naturligt att andelen kyrkotillhöriga viker. Vi har fler kulturer i vårt land, och med människor från andra länder kommer andra religioner vilket är självklart att främja. Sedan har vi delar som kyrkan själv har valt, man föds till exempel inte längre in i kyrkan. Dopfrekvensen viker något. Det har med individualiseringen att göra, att föräldrar vill att barnen själva ska ta ställning till sin tro. Människor går också aktivt ur. Dock flackas den där kurvan av. Det är allvarsamma utmaningar att klara av«, säger Karin Perers (C) ordförande i Kyrkomötet, kyrkans parlament.

Ersättningen för det rika kulturarv som kyrkan förvaltar, i form av kyrkobyggnader, konst och historiska föremål, har inte räknats upp av staten sedan 2010.

Ansvaret är Svenska kyrkans, men möjligheterna att klara uppdraget har minskat avsevärt. Vilka byggnader ska stå öppna? Vilka ska renoveras och vilka får tyst förfalla? Var ska gudstjänster hållas? Vilken verksamhet kan fortsätta och vilken måste avvecklas?

För två år sedan fick kyrkan en ny organisation. Den ekonomiska makten flyttade från församlingsnivå upp till pastoratsnivå. De tidigare kyrkoherdarna kallas nu församlingsherdar, och har inte samma makt som tidigare. I stället finns ett gemensamt kyrkoråd, och en gemensam kyrkoherde för pastoratet.

De små öar av självbestämmande som alltid funnits är nu delar av större enheter.

Det är på ett sätt naturligt i tider där medlemsantal och intäkter krymper år för år, och där moderna präster inte vill jobba varje helg i sin församling, utan ingå i en större helhet med möjlighet att dela på uppgifterna med andra.

Den typiska prästen i dag är en medelålders kvinna med barn som blir sjuka söndag såväl som vardag, och som behöver skjuts till fotbollsträningen och simskolan. Någon prästmake eller -maka har prästen inte som hämtar från förskola och lagar middag, däremot en sannolikt lika heltidsarbetande partner. I den kontexten blir den nya organisationen inte bara begriplig, utan till och med nödvändig.

Men det gnisslar i församlingar som tycker att möjligheten att styra den egna verksamheten har försvunnit.

***

Bild: Anna Gullberg

Högst uppe på kullen Höga Lyckan i Redbergsparken i Örgryte står den ståtliga Sankt Pauli kyrka, uppförd på 1880-talet i romansk stil, ritad av arkitekten Adrian C Peterson.

I den vackra byggnaden i den välbärgade Göteborgsstadsdelen är bänkraderna fulla, denna söndag före domsöndagen.

Kyrkvärden Martin Nilsson räknar lyckligt huvuden i bänkraderna, 245 personer i kyrkan en ruggig söndag i november där ljuset aldrig riktigt når fram ens mitt på dagen, det är inte illa.

Han berättar stolt att det sällan deltar färre än 200 personer på högmässan. Den stomme av besökare med födelseår innan andra världskriget som ofta utgör majoriteten i landets kyrkor blandas här upp med alla åldrar, och under gudstjänsten pågår parallellt tre söndagsskolor för församlingens många barn i olika åldrar.

Det är Gudstjänst som jag minns den från mitt barndoms 1970-tal i Gagnefs kyrkby i hjärtat av Dalarna. Visserligen är det snart domsöndag, och säkert finns anledning till en ödesmättad ton, men kontrasten mot det jag ska uppleva i Härlanda kyrka ett par kilometer bort i samma pastorat, samma Svenska kyrkan, samma dag, är inte bara stor. Det är skilda världar.

Där den ena bjuder svavel och ruelse bjuder den andra på korv med mos, och en regnbåge i papier-maché.

Göteborgs stift är känt som ett av de mer teologiskt konservativa inom Svenska kyrkan. På västkusten finns fortfarande fickor av motstånd mot både nya kyrkohandböcker, hbtq-frågor och kvinnliga präster.

Det är här slaget mellan den gamla och den nya kyrkan utspelar sig. Den teologiskt konservativa och fromma kyrkan mot den progressiva, inkluderande liberalteologiska kyrkan.

Sankt Pauli har en blandning av högkyrklighet och gammalkyrklighet, en tradition som har präglat Göteborg sedan 1800-talet.

»Man betonar vikten av Guds ord; predikan är viktigast, däremot är det inte lika viktigt hur man gestaltar. Man firar inte högmässa så ofta, för man ska inte gå till nattvarden för ofta, man ska förbereda sig noga. Det är en ganska allvarlig form av kristendom«, säger Björn Nilsson, församlingsherde i Sankt Pauli sen ett år tillbaka.

Att de gamla traditionerna har bevarats i Sankt Pauli tror församlingsherden både beror på församlingens önskan och prästernas vilja. Sankt Pauli är vad som lite vanvördigt kallas en »spårvagnsförsamling« i Göteborg. Hit kommer det tillresta från hela stan, som önskar sig en konservativ kyrka. Församlingen förväntar sig att prästen ska vara ordentligt förberedd och lägga ut bibeltexten:

»Det ska inte vara kåserier av någon typ, det ska vara en riktig predikan. Mässan tar 1,5 timme«, säger Björn Nilsson.

Sankt Pauli tillhör en av de få kyrkor i landet där det ännu inte har anställts en prästvigd kvinna som stått högt uppe i den vördnadsbjudande predikstolen och hållit en mässa för församlingen.

2020 är det 62 år sedan kyrkomötet fattade beslut om att kvinnor fick vigas till ämbetet och 60 år sedan de tre första kvinnliga prästerna vigdes. Ändå har denna stora församling med fyra tjänstgörande präster inte lyckats hitta en enda lämplig kvinna att förkunna Guds ord. Valet är medvetet:

»Det beror på att en hel del av dem som kommer hit till oss är tveksamma till Svenska kyrkans ämbetssyn och då har församlingsledningen bestämt att vi inte vill förstöra församlingen. Det här får vara en fristad för dem som är mer konservativa, så det har inte varit aktuellt att anställa kvinnliga präster«, säger Nilsson.

Sankt Pauli är en av tre teologiskt konservativa församlingar i Göteborg. I och med det nya gemensamma pastoratet som infördes 2018 har beslutandemakten i stort sett upphört för församlingen. Ännu har det inte inneburit några krav på förändringar i kvinnoprästfrågan. Men pastoratet skulle kunna genomdriva det:

»Församlingsrådet har inte längre något mandat att besluta om personal, fastighet och verksamhet« konstaterar församlingsherden.

Han understryker att han själv inte har något emot kvinnliga ämbetsbärare, och säger att kvinnor förrättat dop, vigslar och begravningar i Sankt Pauli, till exempel under semestertider. Men att anställa en kvinnlig präst är inte aktuellt. Inte heller vill församlingen genomgå Regnbågsnyckeln, hbtq-certifieringen för församlingar som genomförs brett över landet.

Att företräda Sankt Pauli väcker reaktioner bland kollegor.

»Jag var kanske inte riktigt beredd på att jag skulle betraktas som en förrädare som kunde tänka mig att bli församlingsherde i den här församlingen. Att jag skulle bli så pass åthutad av mina kollegor i andra pastorat. De tycker nog att jag har varit illojal mot våra kvinnliga kollegor«, säger han.

»Det är någonting som har dykt upp som en barriär. Om man talar med kollegor som inte känner mig och man presenterar sig, så säger jag att jag är från Sankt Pauli församling: ›jaha då hade vi inte mer att säga varandra‹«.

Bild: Anna Gullberg

Att tiden i det närmaste stått still är tydligt i Sankt Pauli. Processionen och högmässan är högtidlig, på ett ålderdomligt sätt. Trosbekännelsen, den längsta jag hört, är den nicenska, men den stora församlingen missar inte ett ord. Som en kropp läser de högt, sjunger högt. Slutna ögon, innerlig medverkan. Uppe i predikstolen citerar prästen Daniel Bennsten Gamla Testamentet:

»Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor. Men min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet. Hör på mig, ni som vet vad rättfärdighet är, du folk som bär min lag i hjärtat. Var inte rädda för människors hån, frukta inte deras smädelser. Malen skall äta upp dem som kläder, larverna skall äta dem som ylle. Men min rättfärdighet varar i evighet, min hjälp i släkte efter släkte (Jesaja 51).«

På kyrkoorgeln i Sankt Pauli spelas denna dag Johann Sebastian Bachs Largo ur Triosonat nr 5 allt medan kyrkbänkarna fylls upp. Processionen med kören, barnen och prästerna tågar in samtidigt som församlingen med stark röst sjunger psalm 314 – Ack saliga dag, som i hoppet vi bidar.

Till Sankt Pauli vallfärdar besökare som önskar en högkyrklig upplevelse, med en teologiskt konservativ prägel.

I grannförsamlingen Härlanda bjuds den motsatta upplevelsen, en mycket progressiv liberalteologisk kyrka där aktivism är Guds arbete.

Mellan kyrkorna är det bara ett par kilometer, ideologiskt är de långt ifrån varandra. Det är som om kyrkorummen i sig speglar olikheterna.

Den imposanta, vördnadsbjudande 1800-talsbyggnaden Sankt Pauli, mot Härlanda kyrka med sin kraftfulla moderna arkitektur. Den kände arkitekten Peter Celsing, som ritat Kulturhuset och Riksbankshuset i Stockholm, fick uppdraget att uppföra kyrkan, efter att ha vunnit en arkitekturtävling år 1952 med sitt bidrag Farafalla.

Ett fristående klocktorn spelar mot huvudbyggnaden. Det är enkelt, men vackert. Hit kommer arkitekturintresserade för att beundra byggnaderna. Men den här söndagen är det inte arkitekturen som är i centrum.

Bild: Anna Gullberg

Prästen Erik Gyll, församlingsherde i Härlanda, queerteolog och upphovsperson till hbtq-certifieringen Regnbågsnyckeln ska denna dag få dra igång regnbågsutbildningen för sin egen församling.

Också här är kyrkan välfylld, när Regnbågsmässan firas. Härlanda, som likt många församlingar satsar på musik för barn och ungdomar, har i dag körerna framme i koret, och många föräldrar och släktingar i bänkraderna.

Regnbågsmässan i Härlanda välkomnar besökarna med orden:

»oavsett vem du är eller var du befinner dig på livets resa är du välkommen här. Oavsett om du är ung eller gammal, om din hy är mörk eller ljus, är du välkommen här. Oavsett om du är gay eller straight, bi eller queer, om du är man eller kvinna eller ser dig som någon annat eller inget av det är du välkommen här. Oavsett om du kan höra eller se, om du är glad eller ledsen, om du är frisk eller sjuk, är du välkommen här. Oavsett om du är fattig eller rik, kraftfull eller svag, om du tror på Gud ibland eller inte alls eller hela tiden, så är du välkommen här.«

Brödet vid nattvarden är »glutenfritt«, »vinet avalkoholiserat och både vin och bröd är ekologiskt, krav-certifierat och rättvisemärkt«, står det i programmet för Regnbågsmässan.

Framme vid altaret står en regnbåge i papier-maché. Det är enkelt, lekfullt, okonstlat. Nästan vardagligt. Tröskeln är mycket låg in i Härlanda församling.

För Gyll är det en speciell dag. Införandet av den församlingsutbildning som han själv skapat sammanfaller med att han samma vecka sagt upp sig från sin tjänst. I början av 2020 ska Gyll tillträda en nyinrättad tjänst på kyrkokansliet i Uppsala, med ansvar för genusfrågor.

Efter gudstjänsten fylls församlingssalen med barnfamiljer som bjuds på korv och mos till kyrkkaffet. Härlanda, som driver eget flyktingboende, har också en stor ungdomsverksamhet.

När korven tagit slut fortsätter församlingsdagen med en frälsarkransvandring och en kurs i meditationsyoga uppe i kyrkorummet. Därefter är det dags för regnbågsutbildningen, som inleds med en föreläsning av Erik Gyll.

Bild: Anna Gullberg

Vid det här laget har skaran tunnats ut i församlingslokalen. En grupp konfirmander sitter på ena sidan av rummet, på den andra en grupp äldre kvinnor från församlingen. Det är ett 20-tal personer kvar.

Agneta Ladström är en av dem. Hon är kyrkvärd i Härlanda, kokar kaffe när det behövs och är aktiv i syföreningen. Agneta har 20 års erfarenhet av kyrkligt engagemang, hon blev aktiv när kyrka och stat skildes åt, i den opolitiska nomineringsgruppen Öppen kyrka. Nomineringsgrupperna är kyrkans motsvarighet till partier. »Egentligen tycker jag inte att det ska vara politik i kyrkan«, säger Agneta Ladström.

Härlanda har haft Regnbågsmässa i flera år, men utbildningen har inte genomförts förrän nu. Hon tycker att det är viktigt.

»Vi ska lära oss att alla är välkomna här«, säger hon bestämt.

I Härlanda är församlingsherden en man som lever öppet i ett samkönat äktenskap, och i övrigt finns det tre kvinnliga präster. Den som inte gillar det måste byta kyrka. Och det finns det församlingsmedlemmar som gjort.

Mellan Härlanda och Sankt Pauli har det gått små flyttströmmar, åt varsitt håll.

»Sankt Pauli har alltid varit en speciell kyrka dit människor kommer från när och fjärran för deras liturgi, och de har inga kvinnliga präster. Om man politiskt sett ska säga något så är det nomineringsgruppen Frimodig kyrka som dominerar där«, säger Ladström.

För den som söker motsvarigheten till mellanmjölken i Svenska kyrkan finns i samma pastorat Örgryte församling, som håller på traditioner men som verkar i en liberalteologisk anda.

Om det inte skulle räcka finns en fjärde församling, Björkekärr, vars förkunnelse är mer av hallelujasorten, det vill säga den rörelse som kallas OAS, en karismatisk väckelserörelse som vill se en andlig förnyelse inom Svenska kyrkan. Element som är vanliga inom frikyrkorörelsen finns inom OAS; tungotal, lovsång och helande förböner för sjuka.

Till Härlandas söndagsmässor kommer vanligtvis ett 40-tal personer. Det ser ut som det gör mest i svenska kyrkor en söndag. Gudstjänster i Härlanda är max en timme, och har ingen tyngre liturgi. Den nicenska trosbekännelsen som dånar i Sankt Pauli skulle låta främmande i det här kyrkorummet.

Framme vid whiteboarden i församlingssalen står Erik Gyll och ritar upp ett schema över olika typer av könsidentitet. Damerna lyssnar intresserat. Konfirmanderna sitter tysta. Skruvar lite på sig. Några tonårspojkar fnissar lite. Prövar och utmanar det de hör framme vid tavlan. »Kan man vara med en katt? En fisk? Kan jag vara en fisk?«, säger en av dem triumferande. Gyll lyssnar tålmodigt, svarar tålmodigt.

Det är inte lätt materia, och en svårflörtad publik. »Kan man vara en zebra om man vill?« hojtar tonårskillen.

Men när Gyll berättar att 65 procent av alla transpersoner har haft självmordstankar blir det tyst i rummet. »Trans mår väldigt dåligt i kyrkan«, säger han, och fångar sin publik.

Han ger exempel ur Bibeln, där tolkningar gjorts att det handlat om queerpersoner. Han berättar om Josef som kastades i brunnen för att han bar en färgglad rock som slets av hans kropp. Om prins Jonatan i Samuelsboken, som blev kär i David.

Kursen ska pågå i ett halvår. Det ska så småningom skrivas en mångfaldsvision – »Hur ska vi bli mer inkluderande? Vi tillsammans här i Härlanda?«

Erik Gyll kommer inte att se resultatet av det han har börjat bygga. Han kommer att befinna sig i maktcentrat på Sysslomansgatan i Uppsala när församlingen certifierat sig klart i Regnbågsnyckeln.

Frågan om kyrkan är politisk ser han själv som oproblematisk.

»Jag jobbade för Svenska kyrkan i utlandet i Grekland under flyktingkrisen 2015. Det glömmer jag aldrig. Jag har varit på Lesbos stränder. Hur vi ska hantera flyktingfrågan är en djupt teologisk fråga för mig. Sen fattar jag att det är politiskt också«.

Hbtq-frågan tycker Erik Gyll fortfarande är högst levande. Det teologiskt konservativa och fristående samfundet Missionsprovinsen, som har medlemmar från Svenska kyrkan, har en återväxt av yngre präster. Beslutet att ge Rune Imberg prästkragen åter oroar honom.

****

Rune Imberg, ja. Vad var det som var så speciellt med honom?

När Göteborg fick sin första kvinnliga biskop i Susanne Rappman 2018 förklarade prästen Rune Imberg att han inte kunde se en kvinna som sin biskop och andliga ledare:

»Utifrån Bibelns klara framställning, som Paulus beskriver som ett ‹Herrens bud›, att kvinnor inte är kallade till kyrkans predikoämbete, kan jag inte ha en fungerande relation till den biskop som nu tillträtt«, skrev han i ett ampert men på sätt och vis ändå modigt brev till domkapitlet.

Det går förstås att ifrågasätta hur smart det var att skriva så. Men ärligt var det åtminstone.

Frågan blev föga överraskande ett personalärende. Den stora brist på lojalitet som Imberg uttryckt mot biskopen ansåg domkapitlet var skäl nog att ta hans prästkrage.

Imberg hävdade att han inte bröt prästlöftena, eftersom han såg Rappman som sin formella chef.

Domkapitlet fattade ändå beslut att avkraga Imberg, det vill säga besluta att göra honom obehörig som präst i Svenska kyrkan.

Beslutet om avkragning fattades i början av 2019, men Imberg, präst i Missionsprovinsens Johannesförsamling, vill fortfarande tillhöra Svenska kyrkan och överklagade beslutet.

Andligt ledarskap går inte att lagstifta om, sade hans juridiska ombud.

Och Imberg fick rätt. Överklagandenämnden fattade senhösten 2019 beslut att ge honom prästkragen åter.

Den nya vändningen i frågan har skakat om kyrkan rejält.

»Om kyrkan inte kan lösa konflikten måste den åtminstone hantera den« skriver Jonas Lindberg på ledarsidan i Kyrkans Tidning.

Ett liten men envis spillra av motstånd, ett 50-tal manliga präster, har fortfarande prästkragen i behåll trots att de inte samarbetar med kvinnliga präster eller kan tänka sig att viga samkönade par. Sättet man har rundat problemet på är att det i församlingen ska finnas en präst som är beredd att viga alla par.

Hur stor och stark motståndsrörelsen inom Svenska kyrkan är beror förstås på vem man frågar. Som knäckfråga är den ändå ofta lyft.

Hur ska en sådan målkonflikt hanteras?

Missionsprovinsen är inte den enda konservativa riktningen vars önskan att vara del av Svenska kyrkan inte sammanfaller med den breda majoritetens:

Societas Sanctæ Birgittæ firar i år hundraårs-jubileum. Det är en sammanslutning av män och kvinnor inom Svenska kyrkan som bildades 1920 i vördnad för den heliga Birgitta.

Hälften av medlemmarna är präster.

Varje sommar samlas sällskapet i Vadstena för att fira den heliga Birgittas himmelska födelsedag, det vill säga dödsdag.

Sällskapet håller fast vid traditionen med manliga präster. I processionen går förvisso kvinnliga präster i Svenska kyrkan, men i Societas Sanctæ Birgittæ har de själva valt att endast anta rollen som systrar och inte agera som de präster de vigts som.

»I våra gudstjänster har vi bara manliga präster som tjänstgör vid altaret. Det beror på att många av våra medlemmar är väldigt tveksamma till om prästvigda kvinnor har ett giltigt arbete« sade Anna Greek, Moder Superior, i ett reportage i tidningen Corren.

***

Det andliga och det världsliga krockar ibland. Hur den världsliga politiken tar sig in i kyrkan visade sig på det senaste kyrkomötet, då en debatt spårade ur och föranledde reprimand från kyrkomötets ordförande Karin Perers.

Anna Karin Hammar (S) och Julia Kronlid (SD) debatterade kursprogrammet i kyrkan då Hammar svävade ut från ämnet och sade att »nazister hotar homosexuella även i Sverige i dag och den människosynen ligger bara en halvmeter bort från oss. Det är allvar, vänner«.

Hammar sade därefter att »Sverigedemokraterna som parti hotade människovärdet«.

Karin Perers gick in och markerade:

»Det där var en rallarsving som var allmänpolitisk och den typen av debatt kan vi ha inför kyrkoval, ute på andra arenor, men det hade inget med ämnet att göra«, säger hon till Liberal Debatt: »Nästa morgon valde jag att till kyrkomötet tydligt säga att vi pratat om det i presidiet och att talarstolen inte är ett forum för personangrepp eller generella påhopp på andra nomineringsgrupper, det ska handla om sakfrågor. Det blev applåder i kyrkomötet.«

Karin Perers uppdrag som ordförande för Kyrkomötet och dess presidium är att vara talman och skapa ett vettigt beslutsklimat. Dessutom har hon uppgiften att tala för och om kyrkan.

SD-frågan har bubblat i flera år.

Perers säger att det var många som uppfattade att SD använde kyrkomötet som ett sätt att bli salongsfähiga. Det väckte kraftiga motreaktioner inför det senaste kyrkovalet.

»Det är viktigt för mig att kyrkan finns oavsett hur du tror, den finns även om du inte tror. Kyrkan bär tron och skapar sammanhang som vill främja allas lika värde. Många erfor att det i grunden för SD-politik finns en del värderingar som inte tydligt står för allas lika värde. Då fanns det en allmänhet som ville hejda att de än en gång skulle fördubbla sin ställning i kyrkomötet. Kyrkovalet blev en mobilisering för människovärdesprinciperna helt enkelt«, säger hon.

En miljon människor gick till valurnorna, en ökning med ett par hundratusen människor. Aldrig har så många röstat i kyrkovalet. Den kyrkopolitiska debatten blev både tydlig och offentlig på ett sätt den inte varit tidigare.

Det finns frågor i kyrkomötet vars grund är politiska snarare än teologiska, hävdar kritiker.

Klas Hansson är docent i kyrkohistoria och har studerat frågan i boken Kyrkomöte och partipolitik, som handlar om politikens påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1920-2018.

Hansson hävdar att Socialdemokraterna på 1980-talet ville skapa ett partipolitiskt sätt att förstå Bibeln på.

Det var på 1930-talet som riksdagen beslöt att kyrkofullmäktige skulle utses genom proportionella val. Grupperna som man kunde rösta på blev de politiska partierna. Men redan från start fanns det motsättningar mellan socialister och borgare.

Kyrkomötet, kyrkans riksdag, hade riksdagens arbetsformer som förebild vid sin tillkomst.

När stat och kyrka skildes åt 2000 fick kyrkomötet ökad makt. Och 2020 är kyrkan mer än någonsin en politisk arena.

Inför kyrkovalet 2017 hade S, C och SD partiledare som sade att deras partier ställde upp för att påverka kyrkan utifrån sina värderingar. Under höstens moderata partistämma väcktes frågan om att återvända till kyrkomötet som politiskt parti. Förslaget röstades ned, men visar att frågan bubblar. Efter separationen med staten blev Moderaterna Borgerligt alternativ men det har inte visat sig framgångsrikt, något som däremot Centerpartiet som är näst störst i kyrkomötet har varit. Centerpartiet har sedan sex år tillbaka ordförandeposten i kyrkomötet. Karin Perers från Folkärna i Dalarna håller stadigt i klubban.

Klas Hansson har undersökt ärenden i kyrkomötet som har rört religiösa friskolor, abort, vigsel av samkönade par, böneutrop, miljön och lagen om Svenska kyrkan.

Hanssons forskning visar att partiernas hjärtefrågor i riksdagen också blir hjärtefrågor i kyrkomötet. Han menar att det finns en tydlig partipolitisk och idépolitisk påverkan.

Vilken lojalitet gäller? Mot kyrkan eller partiet? undrar Hansson: »›Centerpartister i Svenska kyrkan‹ och ›Sverigedemokrater i Svenska kyrkan‹ borde väl också kunna fungera som beteckningar. Fördelarna med en sådan utveckling vore flera. Inte minst skulle man stå fri från tokiga beslut som diverse sekulära partistämmor riskerar att fatta« skriver Kyrkans Tidnings ledarskribent Jonas Eek, med direkt adress till bland annat frågan om det förbud mot omskärelse som både Centern och SD har lyft, något som av kritiker anses som en inskränkning i religionsfriheten.

Som centerpartist ser Perers inget konstigt i att hennes parti inte har valt att bilda en parallell organisation som nomineringsgrupp i Svenska kyrkan.

»I centerrörelsen verkar vi kyrkligt aktiva otroligt självständigt men vi använder folkrörelsen som stomme för att genomföra demokratiskt riktiga nomineringsstämmor«, säger hon.

»Det finns naturligtvis en koppling mellan det som är våra grundvärderingar och ett engagemang för kristen tro och kyrkan, men det finns ju även bland partipolitiskt obundna. Ett sätt att se det som passar mig är att om du röstar för en centerpartist in i Svenska kyrkan då vet du lite mer om den kandidaten än om du röstar på den som kallar sig partipolitiskt obunden.

När det kommer till konkreta frågor, som hur kyrkan ska förhålla sig till friskolor eller flyktinginvandring, då kan du inte riktigt säkert veta hur den som inte har tillkännagivit sina egna värderingar navigerar.«

***

Som ordförande hanterar Perers stora och små frågor som rör kyrkans inre och yttre liv. Den nya kyrkohandboken blev en fråga av gigantiska proportioner, först i beredning och sedan i kyrkomötet. Både enskilda formuleringar i vigselgudstjänsten och musiken var föremål för långa debatter.

Tio timmar stod kyrkomötets ledamöter och biskopar i talarstolen, och sedan tog voteringarna 3,5 timme.

»Det var en väldig process«, säger Perers.

Till sist enades alla utom Frimodig kyrka och SD om kyrkohandboken.

I den finns nu bibeltexter som kan användas om ett samkönat par vigs till äktenskap, så att det finns bibeltexter som passar till alla älskande par.

***

Svenska kyrkans läronämnd är den instans som ska kontrollera att de beslut som fattas i kyrkomötet är i linje med kyrkans teologi.

Ett uppmärksammat avhopp skedde 2013 då dåvarande prästen och professorn Eva Hamberg lämnade läronämnden, avsade sig prästkragen och begärde utträde ur Svenska kyrkan.

»Jag har försökt varna för det som jag sett. Nu måste jag för mitt samvetes skull ta steget«, sade hon i Kyrkans Tidning.

Hamberg lämnade på grund av den »inre sekulariseringen« av Svenska kyrkan. Hon kallade sitt avhopp »en samvetsfråga«.

Hon ansåg att kyrkan ville tala om allt utom Jesus.

Avhoppet skedde i samband med förrförra kyrkovalet. Hamberg ansåg att politiseringen av kyrkan snarare har ökat sedan skilsmässan från staten. Hon vände sig också emot vad hon såg som en bristande tolerans mot oliktänkande inom kyrkan.

***

Det finns flera tongivande röster som likt Eva Hamberg pekat på en alltför snäv kyrklig åsiktskorridor. Prästen Annika Borg är en av kyrkans mest kända debattörer. Hon prästvigdes 1991 och disputerade 2005 på avhandlingen Kön och bibeltolkning.

I dag arbetar Borg som sakkunnig åt Moderaterna i Stockholm och är verksam som fri skribent.

Hon har kritiserat kyrkan både inifrån, som präst och ledamot i Kyrkomötet där hon representerat opolitiska POSK och ÖKA, men också utifrån, bland annat som borgerlig ledarskribent.

»Svenska kyrkan är världens mest teologiskt liberala kyrka. De stora problemen är inte frågan om kvinnopräster och samkönade äktenskap, det är att vi förlorar medlemmar och uppfattas som identitetslösa« hävdar Annika Borg.

Själv ser Annika Borg sig som en ur majoriteten i Svenska kyrkan, teologiskt progressiv liberal. Hon är kvinna och präst, och viger homosexuella, »men vi som gör det har en stor skala av partipolitisk tillhörighet.«

»Jag tycker inte att partier hör hemma i kyrkan«, säger hon. Hon prästvigdes innan kyrka och stat skildes åt, men Borg tycker snarare att kyrkan blivit mer politiserad än någonsin:

»Det kan tyckas motsägelsefullt. S dominerar i kyrkostyrelsen och för dem är kyrkan ett folkrörelseprojekt. Det finns till och med en ateist i kyrkostyrelsen (Margareta Winberg (S) reds. anm.). Kyrkan har blivit en konfliktyta för alla möjliga partipolitiska frågor.«

Winberg har själv sagt i en intervju i den värdekonservativa kristna tidningen Världen Idag att hon »gillar budskapet där alla människors lika värde står i centrum« och att hon vill att kyrkan ska utvecklas till en mötesplats där alla kan känna sig hemma, »till exempel människor med annan tro, människor utan tro, utslagna, fattiga och tvivlare«.

Att S finns kvar i kyrkan är viktigt för Winberg: »hur vet man annars vad den grupp som ställer upp i valet står för? Med folkrörelsepartier är värderingar och frågeställningar förankrade«.

Vad innebär socialdemokratin i kyrkan? Kritikerna från den kristna högern anser att det fortsatta socialdemokratiska engagemanget i kyrkan beror på att då den inte kunde avskaffa kyrkan så valde de att fortsätta påverka politiskt inifrån.

Redan under 30-talet fanns ambitionen hos Socialdemokraterna att bilda ett statligt Salighetsverk. Det kan låta som ett skämt, men var på högsta allvar. Ecklesiastikminister Arthur Engberg föreslog under en riksdagsdebatt att man skulle »avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga Salighetsverket«.

Boken 68-kyrkan (2017), av idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen, beskriver den kristna vänstern och 68-vågen. Kyrkan skulle befria sig från kapitalismen, och himmelriket och det marxistiska riket var en och samma sak. Klassfrågan genomsyrade allt.

Den före detta LO-basen Wanja Lundby-Wedin (S), första vice ordförande i kyrkans »regering« Kyrkostyrelsen, skrev 2013 ett kyrkligt valmanifest som handlade om att »stå upp för allas lika rätt och värde och att bekämpa de växande klassklyftorna, som förstör både kyrkan och samhället.«

Också C anser att kyrkan behöver nomineringsgrupper som har en tydlig ideologisk prägel.

»Vi är folkrörelse och våra medlemmar är ju väldigt aktiva i verksamheten lokalt, men vi vill också gärna påverka kyrkans utveckling. Våra lokala krafter är med och kokar soppa och är med och samlar in pengar för ensamkommande. Då är det naturligt att de vill vara med när beslut fattas« sade partiledaren Annie Lööf till Kyrkans Tidning 2017.

Annika Borg tycker att det är djupt olyckligt att partipolitiken fått fäste: »Den är en dagsvara, där finns inget evighetsperspektiv. Jag ser nu hur man använder kyrkan för det politiska spelet, i allt från migrationspolitik till utrikespolitik.«

Hon tror inte att majoriteten av de troende medlemmarna uppskattar detta, och ifrågasätter de tvärsäkra uttalanden som gjorts om både gymnasielagen till att man inte får prata om begränsningar i flyktingmottagandet.

»Kyrkan gör sig till talesperson i en rad frågor, och med en slagsida som inte är åt det borgerliga hållet. Men man ska stå för en fördjupande diskussion snarare än tvärsäkerhet, kyrkans medlemmar tycker olika i de här frågorna. Genom ett tydligt ställningstagande i polariserade frågor bestämmer man vem som har rätt och vem som har fel, vem är ond, vem är god. Det här skapar gränser mellan människor i kyrkan«, säger Borg.

Ärkebiskopen har del i den polariserade stämningen, anser hon, och tar Israelfrågan som exempel.

»Jag tror tyvärr att hon ytterligare har förvärrat relationerna där. Man kan tänka på henne som en kyrkans Margot Wallström«.

***

Får man tycka vad man vill? Säga vad man vill inom kyrkan? Debattklimatet upplevs som snålt. Kulturjournalisten Sofia Lilly Jönsson är känd som en av de mest initierade kritikerna av Svenska kyrkan, både i dagstidningar och på sin egen blogg. Hon har fått pris för sin kritik av institutionell religion, en genre där hon verkar i stort sett ensam.

»När man säger att kyrkan är i kris försöker de göra allt de kan för att tysta en. Det stämmer inte med propagandabilden som de tror att kyrkan ska ha« sade hon i en stor intervju i EFS-tidningen Budbäraren förra året. »Kyrkoherdar måste lära sig att odla kulturer där man vågar tala kritiskt. Det finns i kyrkan en snällhetskultur och en konflikträdsla, och de som har makt i kyrkan verkar inte föra något samtal om det. Du som har ett ämbete, bär det och våga ha ett levande samtal utan att ta kritiken personligt«, uppmanade hon.

Men vad händer när konflikter bubblar upp till ytan? Annika Borg var en av de tre kvinnliga präster som 2016 startade Facebookgruppen och hashtaggen #mittkors, som en reaktion på den jihadistiska avrättningen av Fader Jacques Hamel under en mässa i franska Rouen.

»Jag har varit engagerad för utsatta kristna och vi är många som har upplevt en total stumhet från Svenska kyrkan, som inte stått på barrikaderna i den frågan«, säger hon.

#mittkors uppmanade människor att ta en bild på sig med kors på och dela i sociala medier: »Vi ville göra korset synligt, det var bara det. Vi trodde att några av våra närmaste skulle dela bilder, men det tog fart. Vi lade ner mycket jobb på att moderera, det skulle inte vara ett diskussionsforum utan snarare en virtuell katedral.

När kritik kom inifrån kyrkan, där en hög chef på Kyrkokansliet lade ut på Facebook att kampanjen var »okristlig« blev det en kalldusch.

»Det blev en absurd diskussion, som att vi hade grumliga motiv«, säger Annika Borg.

Trots glädjen över att så många visade att korset hade betydelse i ett av världens mest sekulariserade länder blev resultatet bittert i eftersmaken.

»Vi lade ner enormt mycket arbete och det blev jättestort. Då tänkte vi att vi skulle ge det här till kyrkokansliet att förvalta, att de skulle bli glada. I stället blev det så här. Det är en sorg.«

#mittkors slutade med att hennes kollega Johanna Andersson lämnade prästyrket och Svenska kyrkan. Annika Borg blev hotad till livet och anklagad för att föra ett korståg mot islam. #mittkors förändrade hennes syn på Svenska kyrkan.

Hon som varit van debattör och ridit ut fler stormar än de flesta tog mycket illa vid sig av hur hon och de två andra initiativtagarna behandlades.

Då ville Borg inte prata om det – det låg alldeles för nära – men nu när det gått ett par år väljer hon att berätta för Liberal Debatt hur hon hotades till livet på grund av den negativa uppmärksamhet som kampanjen fick.

En dag började telefonen ringa, och en röst i andra änden sade att hon var i stor fara. Rösten pratade engelska med brytning. »Först förstod jag inte vad personen sa« berättar Borg. »Sen hörde jag att den sa att jag var i dödsfara. Det ringde ett flertal samtal under eftermiddagen. Det var oerhört obehagligt«.

Borg polisanmälde dödshoten, men polisen kunde inte komma vidare i utredningen då numret som användes inte var registrerat och  inte kunde kopplas till någon enskild person.

Annika Borgs ställningstaganden är inte populära i alla läger. Hon berättar hur hon blev kallad till ärkebiskopen för samtal för två år sedan. Hon säger att ärkebiskopen kallat henne ›illojal mot kyrkan och mot sina prästlöften‹ som driver debatt som går emot Svenska kyrkan.

Upplevelsen var omskakande:

»Man får ett mejl om att ärkebiskopen vill ha ett samtal. Det låter så trevligt och gulligt, kaffe och kakor på kyrkokansliet, men det är inte ett dugg trevligt, jag ville inte gå själv så jag tog med mig en vän som stöd«, säger hon.

Ärkebiskopen avböjer i ett mejlsvar att ge sin syn på mötet med Borg. Hon skriver att »det vore olämpligt att kommentera enskilda prästers lojalitet eller illojalitet i en intervju som denna.«

Om #mittkors säger ärkebiskopen: »I kyrkan står alltid korset i centrum vilket jag också betonade när jag diskuterade #mittkors med bland andra Annika Borg i SVT Opinion.«

***

Författaren och debattören Ann Heberlein sökte sig till kyrkan i 20-årsåldern. Hon beskriver det som ett religiöst uppvaknande, efter en uppväxt i ett ickereligiöst hem. Hon började gå i Sankt Pauli i Malmö, och läste också teologi.
Sedan tidigt 1990-tal har hon varit engagerad i kyrkan. Som söndagsskoleledare och konfirmandledare.

»När jag började läsa teologi var ambitionen att bli prästvigd. Men under de åren hände saker både med kyrkan och med mig. Jag började ta plats med opinionsbildning, och det är inte lätt att förena prästyrket med opinion, man blir inte lika fri«, säger hon.

Heberleins upplevelse är att kyrkan förändrades under den senare delen av 1990-talet, från det hon kallar för »en gemenskap av troende till en gemenskap av moraliskt rättroende«.

Det var en utveckling hon hade svårt att ställa upp på.

»Jag bråkade i ett decennium innan jag lämnade. Självklart är all religion politisk i någon mån, den handlar om hur världen är beskaffad och hur människor ska bete sig. Religion är också ideologi, men man får inte göra den partipolitisk«, säger Heberlein.

Hon kände att det var omöjligt att vara borgerlig i Svenska kyrkan. Socialdemokraternas val att vara kvar när kyrka och stat skildes åt ser hon som en uppenbar förklaring.

»Kyrkomötet fick en slagsida till vänstermänniskor som inte alltid var engagerade i kyrkliga frågor. Många har sett det som en språngbräda, man börjar i kyrkofullmäktige, sen i kommunfullmäktige et cetera«, säger hon.

Mobiliseringen från flera partier har handlat om att få ut SD.

»Till och med ateister har blivit medlemmar för att få rösta i kyrkovalet och få ut SD«.

Hon ser allvarligt på de sjunkande siffrorna, som hon tror kommer att få stora konsekvenser för samhället:

»Vi närmar oss 50-procentsgränsen. Kan vi kalla Sverige ett kristet land när färre än 50 procent är medlemmar? Om det inte finns tillräckligt med pengar att ta hand om det kristna kulturarvet?«

SD:s inträde i kyrkomötet fick partierna att agera ogenomtänkt anser hon.

»Det handlar inte om att bekänna sig till idén om att Jesus har dött för vår skull, det är mycket viktigare att ha rätt inställning till tiggeriet.«

68-rörelsen satte sin prägel på hennes utbildning. Heberlein beskriver hur lärarna i teologi var marxister. I stället för luthersk teologi läste studenterna ekoteologi och befrielseteologi.

»Vi fick otroligt dålig kunskap om vår egen tradition, men stor kunskap om det kontextuella. Alldeles för många präster kan inte läsa grundtexterna för de kan inte grekiska och hebreiska, i stället tar de den enkla vägen och pratar om Astrid Lindgren eller nåt. Det är dystert«, säger hon.

Heberlein lämnade Svenska kyrkan 2017, hon stannade tills dottern konfirmerat sig.

»För mig var det ett väldigt svårt steg att ta. Min kristna tro är fundamentet i min tillvaro. Det är inte bara mellan mig och Gud. Varje kristen behöver en församling«, säger hon.

Hon lämnade domkyrkoförsamlingen i Lund när hon uppfattade att hon var oönskad.

»De predikade mot mina debattartiklar. Det var så tydligt att jag har fel åsikter. Jag försökte prata med dem men fick svaret att om jag upplevde det så var det bäst att jag lämnade. Då skickade jag in blanketten«, säger hon.

Fredagsmyset och populismen i dagens kyrka är motbjudande, anser Heberlein:

»Kyrkan har en egen USP (unique selling point, reds. anm.) och USP:en är den kristna tron. Många famlar, varför lever jag? Kyrkan har svar på dessa frågor. Det är en gåva och man måste tro att det är tillräckligt intressant utan att behöva bjuda på tacogratäng. Lite större självförtroende kanske skulle vara bra. Jag skulle önska att biskop Antje företrädde kyrkan som en kyrklig ledare, hon uppträder som en opinionsbildare, snarare.

Det andliga och det världsliga ska inte blandas ihop, men kyrkan lägger sig i det världsliga hela tiden.«

***

Bild: Anna Gullberg

Ärkebiskopen – primus inter pares, den främste bland likar – har sin arbetsplats i Kyrkans hus, i skuggan av domkyrkan i centrala Uppsala och med utsikt över Fyrisån och Ofvandahls klassiska hovkonditori.

Ärkebiskopen utstrålar lika delar stål och värme när vi möts i hennes mottagningsrum på andra våningen. Den purpurfärgade biskopsskjortan går igen i färgen på hennes glasögonbågar, och mellan de svarta långbyxorna och skorna sticker ett par purpurfärgade strumpor fram.

Jackelén är ärkebiskopen som har ett flitigt använt Twitterkonto, en egen podcast med intressanta samtal, och ett rykte om sig att vara både stridbar och välformulerad. Hon är en andlig ledare med stor världslig dragningskraft. Hennes synlighet i offentligheten har också gjort henne till en måltavla för kritik, ibland högröstad sådan. Samtidigt är hon djupt respekterad och uppskattad i många läger. Hennes person både delar opinionen och engagerar.

Ärkebiskopen är högsta andliga ledare i kyrkan Rune Imberg vill tillhöra, men utan att behöva erkänna vare sig Antje Jackelén eller Susanne Rappman, biskop i Göteborgs stift, som andliga auktoriteter. Hur ser ärkebiskopen på frågan om Rune Imberg?

»Det är naturligtvis teologiskt ytterst problematiskt. Det är egentligen inte möjligt att sära på olika aspekter av biskopens uppdrag«, säger Antje Jackelén som menar att det tycks finnas en oklarhet i kyrkoordningen som gjorde att överklagandenämnden landade där den landade, och kommenterar Missionsprovinsens agerande:

»Det är intressant att det är den gruppen som traditionellt har haft den starkaste förståelsen av vad ett biskopsuppdrag är som nu omdefinierar det därför att det är en kvinna som har blivit vald till det. Det blir som att försöka hitta ett sätt där det fortfarande går att vara anställd och lyfta lön i kyrkan men lojaliteten är flyttad till en biskop utanför Svenska kyrkan.«

Ärkebiskopen förekommer flitigt i debatter utanför kyrkans värld.

Under hösten hamnade hon i debatt med Jimmie Åkesson, som kallade Svenska kyrkan för »vänsterliberal opinionsbildare«. Ärkebiskopen ångrar inte att hon sade ifrån. Hon menar att det handlade om en attack från Sverigedemokraterna på Svenska kyrkan.

»Som ärkebiskop är det min plikt att säga ifrån. Låt kyrkan vara kyrka. Att underminera Svenska kyrkan gagnar inte målet som Sverigedemokraterna har, att det går väl för Sverige«, säger hon.

Men är det så klokt att bråka med Sverigedemokraterna eller andra partier?

»Det du frågar efter är relationen mellan tro och politik. Tro har att göra med vad som är mina innersta värderingar och vad jag ytterst litar på. Det som är min trosövertygelse får naturligtvis konsekvenser för hur jag beter mig i det offentliga rummet, det vore konstigt om det inte vore så«, säger Antje Jackelén.

Boken 68-kyrkan handlar om hur vänsterrörelsen har präglat kyrkan. Biskop Antje säger att hon inte har läst boken, men att den är »ett försök att skriva fram en viss bild – men det är bara en bild av många«.

Ärkebiskopen vänder sig emot att klistra på tillhörigheter i kyrkosammanhang:

»De här etiketterna liberal och konservativ är inte till så vansinnigt stor hjälp, samma sak med höger och vänster, kyrkan har funnits långt innan dessa etiketter blev uppfunna«, säger hon.

Finns det något som inte är politiskt i någon mening? Frågan är allvarligt menad.

»Om att vara politisk är detsamma som att ha ett intresse i det offentliga rummet så kan inte kyrkan vara annat än politisk, för alla viktiga frågor har också en hemvist i kyrkan. Frågor som har att göra med hur vi kan leva ett gott liv med varandra, också internationellt, är frågor som har bäring på tron. I den bemärkelsen är kyrkan alltid politisk, men kyrkan ska inte vara partipolitisk, oavsett vilket parti det rör. Med andra ord: Om politisering är att göra kyrkans budskap känt i det offentliga rummet, då är jag stolt och tacksam över att vara ärkebiskop i en sådan kyrka. Om politisering innebär att gå ett visst partis ärenden, då säger jag att politisering är synd«, säger Jackelén.

Själv anser hon att det ska rymmas många olika röster i Svenska kyrkan, och att diskussionen ska ha högt i tak. Den svenska konsensuskulturen är enligt hennes mening bra, men samtidigt hämmande för samtalet:

»Vi brukar säga att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Vi har respekt för den olikhet vi härbärgerar. Vi skulle behöva mer av det teologiska samtalet. Sverige har fördelen av en stark konsensuskultur men vi saknar skickligheten i en bra stridskultur, det är en viktig del av demokratin. Inte för att man vill sätta dit varandra, utan för att man vill komma fram till den bästa lösningen.«

Nere i kyrkokansliets foajé öppnar ett par gamla kyrkdörrar på vid gavel in till ett andaktsrum. Jag går in och sätter mig en stund. Kapellet Marias Lovsång ligger vägg i vägg med kyrkans personalmatsal, och varje vardag hålls en morgonbön här. Det signalerar att det här är inte vilken kontorsbyggnad som helst – i det här huset är den andliga uppfyllelsen lika viktig som den världsliga.

Men själva hungern är av ett helt annat slag, suget efter mening inte alls lika enkelt att mätta.

Önskan att ingå i den stora gemenskapen som Svenska kyrkan är, den finns hos alla jag talat med. Även de hårdaste kritikerna vill få sitta med vid bordet. Men överbyggnaden har tappat sitt värde om den inte möjliggör individens eget samtal med Gud. Sättet för folkkyrkan att behålla folket skulle kunna vara att uppmuntra den där stridskulturen som ärkebiskopen efterfrågar. Agree to disagree. Ett levande, vidsynt, öppet samtal om och med Gud, med generöst utrymme för olikheter och avarter.

Anna Gullberg är frilansskribent, sitter i Publicistklubbens styrelse och i Liberal Debatts redaktion.

@gullrunn

anna.gullberg@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Anna Gullberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr