Värderingsbaserade gemenskaper är viktiga för ett lands sammanhållning, skriver Jens Mikael Klinteskog och Eric Hendriks, men de kan inte bara byggas på materiella händelser utan kräver idéer som håller över tid. En utblick mot USA, Frankrike och Norge ger vid handen att Sverige skulle behöva formulera eviga värderingar och inte bara tafatt försöka fira historiska datum.
Ansträngningarna att förvandla nationaldagen och 500-årsjubileet av kungavalet i Strängnäs samt Gustav Vasas intåg i Stockholm till något meningsfullt för svensk kultur och identitet har inte varit framgångsrika. Självaste talmannen, den beläste Andreas Norlén, författade i juni en artikel i DN, i vilken han betonar att händelserna år 1523 var lika viktiga för Sverige som stormandet av Bastiljen år 1781. Ett mer liberterianskt perspektiv gav Mattias Svensson i en artikel i Opulens för ett par år sedan i vilken han argumenterade för att man bör bygga nationell identitet på det materiella som näringsfriheten gav oss, nämligen det relativa välstånd landet uppnådde under 1800- och 1900-talen och sedermera åtnjut.
Men för att vara effektiv tar en nationell identitet eller ett nationellt firande inte fasta på materiella händelser (bundna i tid och rum) eller en funktionell grupp (vi har blivit rika tillsammans) utan snarare som en värderingsbaserad gemenskap vilken varit konstant över tid. Denna symboliska och icke-materiella aspekt av en grupps identitet är vad som krävs för gruppens kohesion: Inte minst för att sammanbinda människor bortom de närmsta blodsbanden, såväl genom tid och rum som genom yttre och inre prövningar.
Norlén menar att 500-årsjubileet och nationaldagen förtjänar att firas av svenskar med den vigör med vilken fransmännen högtidlighåller stormandet av Bastiljen – på grund utav respektive händelses vikt för ländernas fortsatta politiska och samhälleliga utveckling. En felaktig jämförelse, eftersom fransmännen inte firar fängelsets intagande för dess historiska betydelses skull utan som ett uttryck för fransk identitet och värderingar. Att resa barrikader och att störa den allmänna ordningen på allehanda vis i syfte att skapa, alternativt behålla, rådande samhällsordning är än idag något som Fransmän känner stor entusiasm inför. En händelse eller en process, oavsett hur omvälvande, är sällan tillräcklig för att ett samhälle eller en grupp ska anse att den ger ett uttryck för dess kollektiva identitet. I så fall skulle varje samhälle fira till exempel avskaffandet av stamsamhället, avskaffandet av adelsprivilegier eller den industriella revolutionens början och så vidare. Det krävs något mer.
Om att vara svensk innebär att leva i materiellt välstånd, vad skulle då ske om det välståndet raserades?
Firandet av endast materiell framgång (som till exempel att ett land blivit rikt) är något sällsynt, förmodligen till och med ett icke-existerande fenomen. Inte ens i det konsumtionstokiga USA ser man med någon större stolthet på tidpunkten då landet vid något tillfälle blev världens största ekonomi. Sociologen Emile Durkheim konstaterade att i alla typer av samhällen är en totem – eller moderna versioner, som flaggan, vilket inte måste vara en nationsflagga utan även kan innefatta prideflaggan, en fotbollsklubbs färger etc. – kärnan i en grupp, men med det menade han förstås inte att en totem först och främst var ett fysiskt föremål. Det finns goda anledningar till varför en identitet aldrig är enbart materiell: Det är riskfyllt att bygga sin identitet på materiella förutsättningar då dessa alltid kan raseras. Om att vara svensk innebär att leva i materiellt välstånd, vad skulle då ske om det välståndet raserades? Skulle folket i Sverige inte längre ha något att vara stolta över? Skulle de inte längre vara svenskar?
Amerikaner må gilla, ibland skarpt ogilla, de egenskaper som anses utgöra den amerikanska karaktären, men de är högst eniga om att sådana egenskaper existerar. Martin Luther King Day och The Fourth of July exemplifierar abstrakta värderingar, såsom freedom, diversity, liberty, rugged individualism, och dessa uttryck under de nationella högtidsdagarna. Kollektiva identiteter (liksom individuella dito) byggs på abstrakta, symboliska representationer av värderingar: såsom The Spirit of America eller une certaine idée de la France eller ”folksjälen”. Liksom en själ antas dessa egenskaper ha skapats vid en viss tidpunkt för att sedermera erhålla tidlös existens. Det är just därför det är så viktigt att åminna och högtidlighålla historiska händelser – eftersom dessa inte bara stärker gruppens kohesion utan också ”bevisar” gruppens symboliska existens.
Sådana abstrakta identiteter är givetvis idealiserade, normerande och partikulära. De förutsätter en viss typ av värderingar, en viss typ av viljeyttringar och därmed känslor som inte bara har existerat genom tid och rum utan också på så sätt alltid kan återuppväckas. Om vi till exempel föreställer oss en värld i vilken USA skulle bli ockuperat av de självgoda och passivt-aggressiva kanadensarna så skulle amerikanska ”patrioter” försöka uppvigla sina medamerikaner med eggande ord om att ”bli vilka ni är”. På samma sätt utgör dessa ideal en måttstock som politiska aktörer eller vanliga medborgare kan göra anspråk på. Såsom att säga att något är ”o-amerikanskt”. Ett annat exempel är Barack Obama, när han i titeln på sina memoarer hänvisar till Martin Luther King (som i sin tur hänvisade till Moses) A Promised Land. Tanken är förstås att Amerika ännu inte har realiserat sin ”potential” utan måste bli det land som dess symbolik (dess abstrakta, partikulära värderingar) ”utlovar”.
Ett nationellt ideal skapar framåtanda och därmed också utrymme för maktkritik.
En idealiserande bild av sig själv och sitt land är högst fördelaktig eftersom fransmannen eller amerikanen då kan göra lite vad som helst och sedan försvara sig med att agerandet ifråga var o-franskt eller o-amerikanskt. Föreställ dig en person som upprepade gånger beter sig illa och alltid ursäktar sig själv med ”jag var inte mig själv när jag gjorde det där”. På så sätt kan personen både ha kakan och äta den samtidigt. När ett land står upp för vissa abstrakta värderingar betyder det dock också att medborgare, och även utlänningar, kan hålla samhället ansvarigt ifall det inte lever upp till orden och symbolerna. Ett nationellt ideal skapar framåtanda och därmed också utrymme för maktkritik. Eftersom ett folks gemensamma identitet binder samman inte bara gruppen utan också målar upp en etisk idealbild av sig själv, som därmed sedermera kan komma att vändas mot gruppen ifråga ifall den inte anses leva upp till skönmålningen – idealen kan inverteras. Om man skulle göra anspråk på att Sverige är ett jämlikt och fritt land betyder det att i fall någon skulle anse att Sverige fallit till korta i detta avseende så finns det möjlighet att kritisera landet.
Måhända vill någon påstå att Frankrike och Amerika är speciella, då båda länderna har en lång idéhistoria av sådana abstrakta värderingar. Men skillnaden ligger inte att dessa abstrakta värderingar är unika, utan snarare i att de kommit att bli välformulerade och verbaliserade. Gruppers värderingar behöver inte uttryckas i ord. Norges firande den 17 maj är ett exempel på en symbolisk regim vilken ger uttryck för en folksuveränitet och ett folks värderingar, vilka påstås ha etablerats då landets ännu var i en påtvingad union med Sverige, och förstärktes på grund av Nazitysklands ockupation. Även i till exempel Nederländerna anses befriandet av den demokratiska nationalstaten från Nazitysklands ockupation vara relaterbar i jämförelse med till exempel den holländska republikens 80-åriga befrielsekrig mot Spanien på 1500-1600 talen. Med dessa exempel i åtanke måste man medge att det är en utmaning att konstruera narrativ av händelser som utspelade sig i ett stratifierat samhälle anno 1523 och som kan relatera till dagens liberaldemokratiska nationalstat Sverige. Såsom diskuterats ovan måste ideal, för att vara meningsfulla, kunna inverteras. Endast den mest dammige reaktionär skulle kunna tänkas utbrista ”Beklagligt nog lever vi inte längre upp till Gustav Vasas löfte om ett gudfruktigt, protestantiskt folk i åtnjutande av frihet från dansken och påven”.
I dag känner få svenskar någon större skräck för ligor av papister och tyska knektar i dansk sold.
Amerikanska och franska identiteter sägs ibland vara universella snarare än partikulära, men faktum är att amerikaner och fransmän använder sig av motsägelsefulla anspråk till stor del beroende på kontext: Utåt hävdar de idealens universella anspråk oavsett kontext men inom samhället framhåller man sin särart för att skapa social kohesion. Till exempel skulle Förenta staterna vara unikt då det ”byggdes på en idé”. Biden sa i ett tal år 2022 att ”You know, this country we live in is so special. We are the only country in the world — we’re the most unique country in the world. We’re not built on our ethnicity or religion or geography. We’re built on an idea.”. Att Amerika skulle vara unikt för att det är byggt på en idé är naturligtvis inte sant. Idén ”islam” i den islamistiska iranska republiken, ”himlen” i Kinas kejserliga dynastier, eller de i Frankrike, är alla länder som bygger på idéer. Motsägelsefullheten i att å ena sidan göra anspråk på en särart som är sprungen ur en viss, unik, kontext för att sedan hävda att samma särart är universellt giltigt är uppenbar: Man har sin kaka och äter den.
Kollektiva identiteter i modern tid byggs främst på, och hotas också därför av, idéer och abstrakta värderingar samt olika anspråk med hänvisning till dessa värderingar, inte på materia. Felaktig är därmed föreställningen att moderna nationalstater skulle bygga på blod och jord. Utifall att någon läsare tycker att den här typen av resonemang låter som metafysik eller till och med mystik så kan vi tillägga att en konstant i mänsklig samhällsutveckling har varit att samhällen vuxit sig allt större och komplexare över tid, och att det uppenbarligen funnits en betydande evolutionär fördel både i förmågan att gestalta grupptillhörigheter bortom blodsband och i strävan efter att upprätthålla social kohesion under alla omständigheter.
Ett aktuellt exempel på en grupp, ett samhälle och ett land som genom utmaning och löfte om något bättre skapar något nytt är förstås Ukraina. I en serie artiklar som går tillbaka ända till Maidanprotesterna har The Economist beskrivit hur ukrainarnas värderingar förändrats i rekordfart. Under de blodiga protesterna år 2013 konstaterade de att:
”Standing in temperatures of minus 13°C, ready to be beaten up, the people on Maidan were defending something far greater than an association agreement with the EU, which was the initial cause. They were standing in the way of a police state, defending fundamental European values and defying the post-Soviet order imposed by Russia. Whatever advantage the riot police had in equipment, the protesters had moral superiority. They were on the right side of history, pushing against the authoritarian power of President Viktor Yanukovych. [This was the birth of the nation,] says Petro Poroshenko.”
Porosjenko kom sedermera att väljas till president. Poängen är förstås att ukrainarna utmanade och besegrade inte bara deras materiellt överlägsna auktoritära ledare utan också elementen. I en annan artikel från The Economist från augusti 2022 beskrevs hur ett opinionsinstitut varje år sedan 2012 har undersökt ukrainarnas stöd för suveränitet med frågan ”stödjer du självständighet?”. Bara 62 procent av befolkningen menade år 2012 att Ukraina borde vara en självständig stat, tio år och en fullskalig rysk invasion senare uppgav hela 97 procent av befolkningen att man stödde självständigheten. Direktören för opinionsinstitutet menade att undersökningen visar på skapandet av ”en ny sorts nation”. Samma opinionsinstitut visar också att numera är 75 procent av ukrainarna stolta över sitt land och en majoritet identifierar sig också som européer. När de tillfrågade ombads att uppge sina prioriteringar hamnade ”självständighet” först, och volya (en kombination av fri vilja och frihet) på andra plats. Materiella värden, i detta fall i form av ”pengar”, kom långt efter de första två prioriteringarna i opinionsundersökningen.
Praktiskt taget alla länder och framgångsrika politiska rörelser definierar sitt ursprung som sprunget ur någon typ av kamp mot utmanande materia.
Praktiskt taget alla länder och framgångsrika politiska rörelser definierar sitt ursprung som sprunget ur någon typ av kamp mot utmanande materia, vilket krävs för att kunna skapa en identitet, ett jag eller ett vi, oberoende av materiella förutsättningar. Svenskars svårigheter att relatera till detta kommer sig förmodligen av att man under generationer inte har haft ”riktiga” problem. Men ett exempel från Sverige är förstås socialdemokratin som, även då de är i regeringsställning, går ut och demonstrerar på första maj. Vissa högerdebattörer gör sig lustiga över tilltaget utan att inse att det är en, förmodligen effektiv, social ritual. Som man sade förr i tiden, utmaningar är ”karaktärsdanande” – för individer men kanske ännu mer för grupper. Och det är försakelsen, uppoffringen, av det materiella till förmån för abstrakta värden (till exempel uppoffringar för flaggan) som gör utmaningen meningsfull, och därmed också inspirerande. Att kritisera ett nationellt projekt, som det ukrainska, för att det skulle röra sig om en ”social konstruktion” missar därmed att en modern nationalstat är ett idéburet och symboliskt projekt – det är liksom hela poängen.
Att kritisera ett nationellt projekt, som det ukrainska, för att det skulle röra sig om en ”social konstruktion” missar därmed att en modern nationalstat är ett idéburet och symboliskt projekt – det är liksom hela poängen.
Att bygga en identitet på enbart materiella värden är inte gångbart någonstans. Även att framhålla effekten av enskilda händelser för ett lands utveckling, såsom Gustav Vasas brytning med katolska kyrkan eller dennes betydelse för byggandet av staten Sverige (vilket Norlén ville göra i samband med nationaldagsfirandet tidigare i år) är förstås intressant för den vetgirige men knappast inspirerande för nationell sammanhållning. Gustav Vasas kröning och intåg i Stockholm för 500 år sedan är på intet sätt omöjliga att förvandla till nationella myter med relevans i nuet. Men i så fall måste dessa händelser presenteras som ett exempel på medborgarnas/folkets eviga vilja och strävan efter frihet/suveränitet och som ett uttryck för de fria svenska böndernas jämlikhetsiver vilken sträcker sig in i våra dagar… eller något sådant.
Ett sådant sorts firande kommer med en risk för att professionella historiker då protesterar. De har ju trots allt heltidsanställningar med uppgift att komplicera och söka nyanser för att sedan slå hål på idealiseringar av det förgångna. Så fort någon vill ha svaret på om det över huvud taget finns eller har funnits ”svenska värderingar”, en ”svensk identitet” eller dylika frågeställningar blir deras svar givet. Förr kunde man även i Sverige tala om ”folksjälen”, och det fanns goda anledningar till varför. Eftersom en grupps identitet, exemplifierat genom ett nationellt jubileum, lämpligen inte formuleras som ett resultat av en materiell händelse av vikt och inte heller som ett uttryck för en funktionell grupp (vi har lyckats bli rika tillsammans), så måste den presenteras som en värderingsbaserad gemenskap som varit konstant över tid för att den ska vara meningsfull.
Jens Mikael Klinteskog och Eric Hendriks
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!