Inga svenska verk finns på Le Mondes lista över böcker de går igång på. Hade detta ointresse gällt annat än litteratur hade svensk media gått upp i stabsläge, skriver chefredaktör Eric Luth – men ingen kris i litteraturfrågan.
Sommarens semesterljumma kulturbråk startade med Expressen Kulturs lista över 2000-talets bästa böcker (påfallande lik infallsvinkel som Liberal Debatt hade, ett halvår tidigare).
Det är inget större fel på listan. Den innehåller många bra verk. Den saknar många bra verk. Den innehåller en del dåliga verk. Många dåliga verk finns inte med.
En dramatikers dagbok får gärna toppa, för min del. En sorts svensk På spaning efter den tid som flytt, i den meningen att man längtar efter att den ska ta slut tills den en dag tar slut och då förebrår man sig själv för att man längtade efter att den skulle ta slut eftersom det är en känsla man aldrig kan återuppleva.
Härom morgonen kontrade Le Monde des livres – Le Mondes bokbilaga – med de 100 romaner från hela världen som har engagerat deras kritiker mest. Den innehåller verk av många fransmän. Det är trots allt kulturnationalistiska fransmän vi har att göra med. Några franska kvinnor: Marguerite Duras. Françoise Sagan. Men den innehåller också ovanligt många icke-franska verk. Av Boris Pasternak (rimligt), Roberto Bolaño (hurra!), Bai Xian Yong (vem i hela friden?) och Michel Houellebecq.
Det som är mest slående är att det inte finns någon svensk författare med (om man inte vill försöka hävda Svetlana Aleksijevitj som svensk, hon bodde ju något år i Sverige). Ingen av de 25 bästa böckerna från Expressens lista platsar. Inget svenskt engagerar Le Mondes kritiker.
Det samtida Norden verkar vara alla franska litteraturkritikers mardröm.
Faktum är att det inte finns en enda skandinavisk författare med. Inte heller någon finsk eller isländsk.
Norden är alla franska politikers våta dröm. Progressivt, rättvist, trehundramiljoner föräldradagar och (någorlunda) effektiv användning av skattebetalares pengar (fransmännen betalar mer i skatt än svenskar men får ut, ja, byråkrati och omständliga processer).
Men det samtida Norden verkar vara alla franska litteraturkritikers mardröm. Tråkigt. Vi hade en gång Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf, August Strindberg, Henrik Ibsen, Sigrid Undset. En gång var Norden hett, nu råder sommarstiltje. Då stod vi i en levande orkan, nu är vi tillfreds med vår lilla pöl.
Svenskar älskar att följa hur andra länder ser på Sverige. Sverigebilden utomlands studeras noggrant av myndigheter och universitet. Varje större svensk nyhetshändelse följs av en överblick hur den har skildrats i andra länder.
Men hur reagerar vi på om ingen bryr sig? Om Sverige slutar att engagera?
Förmodligen inte alls, åtminstone om det gäller litteratur.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!