Tar man sig förbi de lite väl billiga ingredienserna i Houellebecqs romanrecept finner man snart en helt annan berättelse, skriver Max Hjelm i sin recension av Förinta: om decimerade relationer, marginaliserade grupper och förlorade värden.
På myndigheters webbsidor visas plötsligt ett videoklipp där Frankrikes finansminister verkar giljotineras. Så börjar Michel Houellebecqs nya roman Förinta som nyss kommit ut i svensk översättning av Sara Gordan på Albert Bonniers förlag. I filmens spår utförs en rad terrordåd utförda av en okänd aktör, som i stigande allvarsgrad riktas mot skilda måltavlor – hangarfartyg, spermabanker och migranter.
Förinta utspelar sig år 2027 och Frankrikes president, snarlik en viss Emmanuel Macron, har suttit två mandatperioder och måste därför lämna posten. Vem ska ta över?
Presidenten utlovade som nyvald en ”start-up nation”. Skrupelfritt ändrade han sedan vision, och lyckades göra Frankrike rikt tack vare stark statlig styrning. Skildringarna av den politiska kulturen och intrigerna är underhållande, men utgör ändå bara fonden för berättelsen i Förinta.
Världens händelser spelar en perifer roll. Houellebecq dissekerar mänskliga relationer, som verkar ha blivit spöken av vad de en gång var. Det är en roman om de liv som inte blivit som önskat. Men också om insikten att livet inte är linjärt och att hopp finns – in i det sista.
Bokens huvudperson, Paul Raison, arbetar nära landets faktiskt-icke-mördade finansminister och har inte legat med sin fru på tio år. Precis som korridorboende studenter har de egna hyllor i kylen (hon är förstås vegetarian), och Paul funderar under en arbetsresa i Addis Abeba på att köpa sig lite tid med dyra prostituerade. Det kan låta som ett väntat recept på en Houellebecqroman. Stundtals blir det lite väl billigt, som skämt om vegetarisk mat, en tretimmars avsugning, kvasiincest eller frågan vad 5G spelar för roll ifall man inte ens kan ha sex.
Den som tar sig förbi detta finner dock snart en helt annan berättelse. I Förinta ägnas de över 600 sidorna åt att dissekera snåriga familjerelationer, möta döden hos andra och sig själv, samt att finna lyckan igen. Sentimentalt? Ja. Men det funkar.
Paul har en bra karriär, rätt sorts kvinna, en lägenhet nära kontoret och gör sin plikt i familjen. Men är det ett liv som han aktivt har valt?
Om synen på kvinnor är något… primitiv (Pauls fru Prudence framställs som ynklig och först lycklig då hon får ta hand om sin man) så är analysen av män desto skarpare. I Förinta är det inte bara sexualdrift som är i fokus. Skildringen av Pauls bror som kontrolleras av sin fru är rakt av hjärtskärande, och så även det tillfälle då Paul inser att han ångrar sitt barnlösa liv. Efter att tandläkaren stängt sin mottagning är Pauls chef hans enda vän. Trots den imponerande karriären är det inget öde man direkt avundas.
Det krävs djupa tragedier till episoder för att väcka Paul ur en slumrande tillvaro. Genom hans livsöde rikas en udd mot det automatiserade och atomiserade samhället. Romanfigurerna försöker i största möjliga mån gömma sina känslor. Allt som påminner oss om vår mänsklighet – såsom sjukdom och död – är skamligt. När en sjuksköterska Paul träffar uppskattar ”rimliga patienter, rimliga familjer och rimliga frågor” undrar jag om hon inte snarare gillar känslokallhet. Figurerna är i allt väsentligt just rimliga, förutom svägerskan Indy som försöker vinna VM i satmarighet. Paul har en bra karriär, rätt sorts kvinna, en lägenhet nära kontoret och gör sin plikt i familjen. Men är det ett liv som han aktivt har valt?
Houllebecq visar vad som går förlorat när effektivitet är det enda värdet och ambition den enda strävan. Både inom och mellan människor. Romanen rör sig mellan en individuell nivå där romanfigurernas relationer är decimerade, och en samhällelig nivå där politiken gärna glömmer vissa grupper så länge landet som helhet rör sig i rätt riktning.
I Förinta förfäktas ett nostalgiskt, möjligen konservativt, tankegods som man inte behöver svälja helt. Houellebecq drömmer sig tillbaka till en oklar dåtid, från vår samtid där parrelationer har slutat fungera, där kvinnor inte längre hinner laga mat när de skaffat jobb och där män vågar inte stöta på främmande kvinnor (vilket då skulle vara dåligt). Möjligen är det lätt att drömma om äkta kärlek och rejält folk på landsbygden från en lägenhet i Paris. Stundtals är antydningarna om en bättre tid innan oss dock så parodiska att de är svåra att ta på allvar.
Den som söker en bitter gubbes uppgörelse med samhället kommer bli besviken. Den som förutsättningslöst tar sig an romanen har ändå några goda timmar att vänta. Förinta är inte en politisk pamflett, möjligen bortsett hyllningen av nationalister som kämpar mot dödshjälp. Tillsammans med Paul väcks läsaren ur en dvala och utropar en längtan efter ett gemensamt och mer känslofyllt liv. Houellebecqs kritiska öga tvingar vår tids skavanker in i ljuset och gör genom det därför lättare att förstå sig själv och andra. Det är inte i jakt på en världsomvälvande samtidskritik man bör läsa boken utan för den äkta, om än något känslomättade, skildringen av mänskliga relationer.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!