Nästa riksdag bör illa kvickt besluta om en litterär kanon, så att vi slipper den här tradiga metadebatten och kan gå vidare, skriver Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth som plockar fram urtråkige Rudolf Hjärne ur bokhyllan och påbörjar sin egen antikanon.
Sent omsider har en kanondebatt dragit igång inför söndagens riksdagsval.
I Liberal Debatts senaste nummer pläderade Expressens kulturchef Victor Malm för en plejad, en svensk nationalutgåva av viktiga verk.
Samme Malm tog upp tråden med en kanonplädering på Expressens kultursidor, vilket reflexmässigt fick Aftonbladets Karin Pettersson att gå till storms mot trötta liberaler.
Hynek Pallas försökte i Göteborgs-Posten inta någon form av mittenposition, medan Malm fick – kanske oväntat – stöd av Vesna Prekopic i Arbetet.¨
Kanondebatten drog igång ordentligt i valrörelsen 2006, när Liberalernas Cecilia Wikström föreslog en litterär kanon. Det borde, menade hon, vara ett kulturpolitiskt mål för en borgerlig regering.
Många av svaren på hennes förslag var helt sanslösa. Det luktar trettiotal, tyckte Kulturnytts Lars Hermansson. “Ren och skär och farlig opportunism” skrev Stefan Jonsson i Dagens Nyheter, som “[blåser] liv i en gammal verksamhet: rasmätning”.
Mustafa Can fick rysningar av obehag av förslaget, och påmindes om barndomen och den turkiska statens förtryck.
Lars Hermansson på Kulturnytt sade att det lät som 1930-tal. Jag tillfogar att det ekar lite från Nordkorea, talibanerna och röda khmererna.
Stefan Jonsson
I en uppföljande artikel fortsatte Stefan Jonsson:
“Lars Hermansson på Kulturnytt sade att det lät som 1930-tal. Jag tillfogar att det ekar lite från Nordkorea, talibanerna och röda khmererna. Ty inför detta ska man vara glasklar. Närhelst en politisk grupp har använt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mål, har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död.”
Så fortsatte det, artikel efter artikel. Illiberalt, tyckte Centerpartiet. På gränsen till främlingsfientligt, resonerade Kristdemokraterna.
Det är bara ett femtontal år sedan, men så mycket har hänt sedan dess. Är det ens samma land vi lever i?
Kritikerna som tog till de stora orden verkade inte fundera över om lynchningar, upplopp och död hade tilltagit i Danmark, som några år dessförinnan hade fastställt en officiell kanon.
Bland de få som ställde sig på Cecilia Wikströms och Folkpartiets sida återfanns Svenska Akademien och Mauricio Rojas. Två aktörer som i samtiden ofta har setts som hopplöst passé, men som väl just i den här frågan kan tyckas ha varit långt före sin tid. Deras argument är nämligen i det närmaste identiska med argumenten som lyfts idag.
En kanon skulle “ge alla svenskar, infödda eller invandrade, tillgång till litteraturen och det språk som är dess bärare”, skriver Rojas. Den skulle “främja framväxten av en ny svensk gemenskap” och främja demokratiska grundvärderingar “samt ett historiskt och kulturellt arv som alla bör få tillgång till.”
Det är ett underbetyg till den svenska kulturpolitiska debatten att vi inte på femton år har kommit längre. I den mån har Karin Pettersson rätt, det är en trött debatt.
Men bakom alla motsträviga, överdrivna svar – en tradition som Pettersson placerar sig själv i – ligger det något annat och pockar, nämligen den klassiska svenska avundsjukan.
Ingen ska komma och säga vad som är mer värt än något annat, ingen ska peka ut det som är särskilt bra.
Det är samma avundsjuka som gör att nya gator i Sverige alltid heter Sångvägen eller Ekorrstigen. Man vågar inte namnge en väg efter någon känd person som uträttat något – då kanske någon annan känd person som har uträttat något annat blir avundsjuk.
Samma avundsjuka som gör att den största flygplatsen heter Arlanda flygplats eller inte exempelvis Raoul Wallenberg International Airport, som väl typ alla andra länder i världen hade gjort gällande.
Men den största björntjänsten vi kan göra såväl kulturen som integrationen är att låtsas som att all kultur vore likvärdig.
Allt kommer inte att kunna ingå i en kanon. En kanon är såklart exkluderande, på samma sätt som alla inte kan få en förtjänstorden. Men det är just den avgränsningen som gör att exempelvis en kanon också underlättar för andra att ta del av och lära sig förstå den svenska kulturen, eller åtminstone ett tvärsnitt av den.
En kanon löser inte allt, och debatten är trött. Nästa riksdag bör illa kvickt ge någon aktör uppdraget att ta fram en kanon, kanske Svenska Akademien, så slipper vi den här metadebatten och kan gå vidare till andra frågor.
Men den största björntjänsten vi kan göra såväl kulturen som integrationen är att låtsas som att all kultur vore likvärdig.
Och för oss riktiga radikaler är ju såklart allt som är utanför kanon mycket mer spännande. Men den spänningen uppstår först när vi elitistiska antikanonister vet vad alla andra kommer att läsa, och vad vi därför kommer att hålla oss borta ifrån. Mindre Selma Lagerlöf, mer Elsa Grave.
Så jag börjar arbetet med den första antikanon genom att plocka upp Rudolf Hjärnes dikter, urtråkigt och väl värt att glömma och därför en utmärkt kandidat till den nyofficiella antikanon.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!