Religionsvetaren Ulf Jonsson använder en flera tusen år gammal teori för att förklara varför allt finns och hur Gud verkar i oss människor. Skribenten Jakob Norrhall har träffat honom för ett samtal om dispositionalism, ögonoperationer och hans senaste bok: Gud och andra orsaker (Fri tanke).
– Möt mig vid Kyrktorget i St Lars församling, skriver författaren och religionsvetaren Ulf Jonsson.
Passande: Vi ses i en katolsk församling den 9 maj, dagen efter påvevalet. Klockan 11 sätter vi oss ner i ett av rummen avsatta för bikt. Med mig har jag ett kaffestänkt anteckningsblock, mitt exemplar av hans bok Gud och andra orsaker (Fri tanke, 2022).
Jag förstår inte mycket när jag läser hans bok, men jag förstår en sak: Nämligen att mina svar på livets stora frågor håller på att förändras. De där frågorna som vi alla ställer oss om livet. Hur allt har skapats. Och den minst lika viktiga följdfrågan: Varför allt har skapats, och vad är dess mening.
Hans perspektiv borde i min mening vara the next big thing i den samtida offentliga och akademiska debatten om Guds existens.
Gud och andra orsaker handlar om dispositionalism. En gammal teori som utvecklades redan på Aristoteles tid och som har lagt grunden till stora filosofiska och teologiska strömningar sedan 200 f.Kr. Under de senaste 300 åren har teorin varit undanskjuten av såväl kristna som icke-kristna filosofer, men för några årtionden sedan fick den en nytändning inom filosofiska och psykologiska cirklar. Det Ulf Jonsson gör, som han tycks vara relativt ensam om i sitt fält på våra breddgrader, är att använda teorin för att ge en förklaring till Guds verkan.
Hans perspektiv borde i min mening vara the next big thing i den samtida offentliga och akademiska debatten om Guds existens. Svaret på varför allt finns och vad syftet med Guds verkan för oss människor är.
Dispositionalismens grundidé är att alla ting och väsen har beståndsdelar, ”dispositioner”. Dessa dispositioner visar sig i relation till andra saker. För att ge ett exempel: En glasskärva har dispositionen att gå sönder om man släpper den i marken. Men om du däremot packar den med bubbelplast och tappar den i marken gör den inte det. Men den förlorar inte sin disposition att gå sönder i marken. Det är omständigheterna, alltså packningen, som gör att den inte gör det. Den har dispositionen kvar.
Dispositionalister menar att det är dessa dispositioner, och inte några naturlagar eller andra deterministiska principer, som är orsaksverkan bakom allt som finns och framförallt hur de interagerar med allt annat.
I Jonssons dispositionalism är Gud en nödvändigt existerande entitet, den yttersta orsaken bakom allt som finns och verkar. Men det innebär inte att Gud är frånkopplad från oss – tvärtom. Han är ständigt närvarande i allt som sker genom dispositionerna han skapat, satt, och fortsätter att sätta i oss. Varsomhelst och närsomhelst.
Jonssons förutsätter att Gud och vi människor finns till och agerar på olika nivåer samtidigt. Vi kan se Gud som en primär aktör, och de skapade tingen som sekundära aktörer. De sekundära aktörerna samspelar och reagerar på varandra, men bara Gud kan Gud som primär aktör skapa dispositionerna inom oss ur ingenting. Efter att ha skapats kan vi vara med och skapa. Men mellan oss själva skapar och upptäcker vi ständigt saker om oss själva, och genom det tillsammans med Gud.
Världen är ett sammelsurium av massa orsaker som ständigt påverkar varandra, på förutsägbara och djupt komplexa sätt.
Dispositionalismen står i huvudsakligen i kontrast till två andra teorier om orsaksverkan: deismen och interventionismen. Enligt deismen skapade Gud en gång allt, men tog sedan avstånd. Han blev en åskådare, utan någon som helst inverkan och ingripande i världen efter att ha satt allt i rullning. Interventionismen menar istället att Gud verkar i allting hela tiden, ingriper ständigt i människors liv. Deismen öppnar för en fullständigt fri vilja och mänskligt handlande utan Gud, interventionismen stänger den dörren helt. Men dispositionalismen tar medelvägen: Gud är en del av verkan och orsaken till allt, men behöver inte ge sig in som en överbeskyddande fader i allt mänskligt handlande. Den fria viljan men med Gud som ledsagare.
I kontrast till olika teorier om orsaksverkan som ser förutsägbarhet som centralt ställer sig dispositionalismen på den spontana ordningens och den fria viljans sida. Den fria viljan är inte heller en bieffekt: det är dispositionalismens kärna.
För Ulf Jonsson är verkligheten det starkaste argumentet mot determinismen. Naturlagar, om man tror att de kan förutsäga allt på förhand, går inte ihop med verkligheten. Världen är ett sammelsurium av massa orsaker som ständigt påverkar varandra, på förutsägbara och djupt komplexa sätt. Vilket, om man är dispositionalist, inte är något dåligt.
I biktrummet försöker Ulf Jonsson förklara med en liknelse, om hur han blev bemött på sjukhuset när han hade fått problem med ögonen.
– När jag kom dit sade inte läkaren ’såhär, såhär och såhär ska vi göra och jag kan garantera att du kommer att bli frisk’. Det går inte att säga så. Läkaren måste analysera och undersöka mina ögon och överväga olika typer av medicin. Det blir aldrig mer än sannolikt.
En determinist, menar Ulf Jonsson, hade däremot kunnat resonera så – att om man bara gör på ett visst sätt kan man garantera att ögonen läks. Så gör varken läkare, eller Gud.
Men för dispositionalismen är oförväntade utvecklingar, komplexa samband och hur de ständigt påverkar varandra på sätt vi ännu ej förstår inte buggar i systemet: de är features.
Men jag skulle vilja framhålla en ännu viktigare kritik mot determinismen. Ulf Jonsson påtalar en rätt uppenbar brist i att alla teorier utgår från att det går att förutsäga hur världen är förskaffad. Teoretiska och hypotetiska scenarier, ofta med precisa och väldefinierade premisser nästintill liknande ett labbexperiment, är filosofins effektivaste och äldsta medel för att fastslå sina argument. De används för att exemplifiera en filosofisk poäng. Men om dess teori om världens förskaffande kräver labbliknande scenarier, som förutsägelseteorierna gör, för att ge stöd åt dess sanningshalt blir de automatiskt försvagade av verkligheten. I dessa teorier finns inget svängrum för det outforskade eller oförväntade. Men för dispositionalismen är oförväntade utvecklingar, komplexa samband och hur de ständigt påverkar varandra på sätt vi ännu ej förstår inte buggar i systemet: de är features. Vilket faktiskt är hela poängen.
Ärligt talat skapar all form av teologi som förutsätter förutbestämdhet en total frånvaro av mänsklighet. En värld som förutsäger hur allting har varit och ska bli tar bort poängen med framtiden. Vad är poängen att skapa, att hoppas, att tro, om man vet att allting redan är bestämt på förhand bortom sin egen kontroll? Det är fult att ta ifrån människan detta.
Det vackraste med dispositionalistisk teologi är därför hur mänsklig den är. Gud ger människor verktyg genom dispositioner att på egen hand, med frihet given av Gud, förmågan till självförverkligande. Vi ges möjligheten att utforska, och själva välja mellan gott och ont. Rätt och fel. Men sätten detta tar sig till uttryck upptäcker vi inte genom att på förhand förutspå hur det kommer se ut. Vi upptäcker det genom nyfikenhet, med dispositionerna som verktyg och den fria viljan som handling. Inget är förutsagt.
Man måste överge målet att försöka förstå hur Gud finns och funkar in i minsta detalj, bara hoppa in i tron på att Gud finns och att det han gör är gott.
Jag har brottats med min Gudssyn ofta. Det är frestande att försöka överförklara Gud, eller helt och hållet ge upp försöken. Det senare svaret är oftare det enklare. Søren Kierkegaard, en dansk religionsfilosof och existentialismens urfader, menade att tron på Gud är ett hopp. Ett själsligt hopp, rakt in, ingen hjälm eller armpuffar. Man måste överge målet att försöka förstå hur Gud finns och funkar in i minsta detalj, bara hoppa in i tron på att Gud finns och att det han gör är gott. Det är ett omöjligt mål att försöka förstå helt, och tar ifrån trons poäng. Den inställningen är en viktig del av min tro som försvinner i en tid där man förväntas ha svar på allt. I över 2 000 år har människor lyckats tro på Gud och verkat genom sin tro utan all den vetenskap, hyllmeter av teologiska insikter och oändliga mängder kyrkor som vi har i dag.
Det är skrämmande, och av rimliga skäl en anledning att inte ta klivet alls. Hoppet in i tron är ett värdefullt teologiskt argument både för vetenskapens betydelse i upptäckandet av Gud, och samtidigt ett argument för att förklara det oförklarliga helt enkelt genom att påtala att det ännu inte är upptäckt. I gapet däremellan finns tron. Det gör handlingen att tro på Gud värdefull, men är likväl en realistisk förståelse av varför man väljer att inte tro. Som filosofiprofessorn Ingemar Hedenius skrev: ”Tro endast på sådant som det finns förnuftiga skäl att hålla för sant”. Gapet kan upplevas oöverkomligt. För Aftonbladets biträdande kulturchef Eric Rosén, som skapade debatt om Guds icke-varande i vintras, ansågs gapet för stort. För osäkert. Till och med farligt att tro på.
Men genom dispositionalismen får Kierkegaards hopp en ny innebörd. Om allting har sin grundorsak genom dispositioner, vissa som jag och du vet av, vissa som vi inte vet av, betyder de att Guds mysterium, det som vi inte kan bevisa enligt Hedenius, egentligen är det vi ännu inte har upptäckt, men som finns där oavsett. Bara för att det ännu inte är förstått, upptäckt eller återupptäckt betyder det inte att Guds dispositioner inte finns: det finns ännu jobb kvar att göra. Hoppet in i tron blir därför inte ett blint hopp in i något, men ett hopp över tvivlet på det vi ännu inte förstår gör Gud oåtkomlig. Och då vill man hellre vara på Guds sida medan tvivlen långsamt skingras. För mig är detta perspektiv en dold disposition i det Kierkegaardska tänkandet, ännu ett tvivel som långsamt skingras.
Det är värt att fundera på om tro och vetenskap verkligen behöver ställas emot varandra. Big Bang-teorin? Skapat av den katolska prästen Georges Lemaître. Darwin? Djupt troende. Newton? Likaså. Einstein? Javisst. Och jag tror att dessa män förstod dispostionalismens anda redan innan vi eller de själva gjorde det: Upptäckandet av Guds mysterium ska inte ses som en oöverkomlig och ouppnåelig mur, utan som en invit till nyfikenhet.
Jag lämnar den katolska församlingen med ett signerat exemplar av boken. Och ett helt nytt sätt att förstå världen.
– Guds främsta gåva till människan är nyfikenhet, fastslår Ulf Jonsson med emfas. Människans mål och strävan bör vara i samklang med Guds vilja för oss: att vi ska ges obehindrad möjlighet till självförverkligande, på egen hand och med våra egna förmågor. De egna förmågorna, det som vi är bra på eller framförallt kan bli bra på, menar han är det tydligaste beviset på nyfikenhetens mål. Alla besitter vi egna mål, egna förmågor, egna viljor och egna syften: alla skapade av Gud för oss att upptäcka.
Ulf Jonsson är övertygande, engagerad och nyfiken. Hans säregna skratt skiner igenom de djupa insikter han förmedlar fritt under vårt 40 minuter långa samtal (de första 20 gick åt att prata om den nya påven, läs mer om det här). Sättet han pratar om den totala hängivenheten till den fria viljan, människans strävan för självförverkligande och en Gud som inte är frånvarande men inte heller kontrollerande gör mig glad i hela kroppen. Jag lämnar den katolska församlingen med ett signerat exemplar av boken. Och ett helt nytt sätt att förstå världen.
Så vill jag också se Honom, tänker jag och köper min lunch.
Jakob Norrhall