Vit rök – en ny påve är vald. Jakob Norrhall blir först förvånad över valet, men i samtal med en teologiprofessor framkommer något som han först missat.
När den vita röken spirade satt jag på en sittning med över 100 präststudenter. Spekulationerna drog igång direkt. Vad hade hänt? Hur kunde de komma fram till resultatet så snabbt?
Sedan kom han ut på balkongen. Frågan ”vem då sa du?” följdes av ”Amerikan? Är han progressiv?”. En snabb googling: Han har bråkat med JD Vance. Bra. Men sen fanns de inte mycket. Jag skämdes i 2 sekunder över att jag killgissat att det skulle bli filippinaren eller ghananen. Sen lät jag det landa. “Ingen hade förutsett detta”.
Dagen efter intervjuar jag den katolske teologiprofessorn Ulf Jonsson om en annan text jag arbetar med. Vi befinner oss i ett rum avsett för bikt inne i den katolska församlingen St Lars. Då får jag en helt ny bild av valet, som plötsligt verkar mer uppenbart än jag först trott. En person som inte var känd bland folket, men etablerad bland dem som faktiskt har en röst.
Paragrafryttare är ett ord. Men det klingar för negativt.
Robert Prevost föddes i Chicago, gick direkt från studier till seminarium för att bli katolsk präst. Timid, metodiskt och sansat har hans akademiska fokus legat på kyrkorätt. Ett ämne som fokuserar på hur kyrkans egna interna lagar och riter ska ses på, tolkas och utformas.
Paragrafryttare är ett ord. Men det klingar för negativt. Ser man till hans gärning som präst, biskop och kardinal tycks Prevost inte vara intresserad av lagen för att ha rätt för sakens skull. För Prevost är lagen ordning, med ordning skapas ett verktyg för rättvisa åt de svagaste. Det är det som bråken med Trumpadministrationen handlar om. Migranters rättigheter, de allra mest utsatta för orättvisa rättsprocesser. Den totala utsattheten gentemot en rättsstat som fallerar och struntar i tidigare överenskomna rättsliga skyldigheter. Det är de som Prevost brinner för. Det är där han sätter ner foten.
Hans progressivitet kan låta som en PR-konstruktion, men ser man till Prevost liv har jag svårt att tro det.
Hans progressivitet kan låta som en PR-konstruktion, men ser man till Prevost liv har jag svårt att tro det. Han har nämligen sedan 2015 varit medborgare i Peru efter att ha bott där i 20 år. Han valde att flytta dit för att jobba med fattiga och utsatta områden. Han sägs även, som biskop i Peru, varit medlare när andra biskopar inte kommit överens. En unik förmåga endast han tycks ha besuttit. I Peru fick han smeknamnet: Helgonet i nord.
Så varför Prevost? Han är lugn, förutsägbar, progressiv men dogmatisk (något Franciskus blivit hårt ansatt för att han inte var av konservativa). Och så känner han alla. Prevost har varit ordförande i de kollegium som utser biskopar. Genom det arbetet kommer man i nära kontakt med allt och både biskopar och kardinaler.
Han är syd- och nordamerikan. Han är framåtblickande. Han är en vän av lag och tradition. Han är lugn. Alla boxar tickas. En kandidat både progressiva och konservativa enas kring. Någon som alla litar på.
Det som framkommer under mitt samtal med Ulf Jonsson är kanske det mest essentiella: Prevost, eller Leo XIV som han numera heter, är en medlare. Han kommer varken vara en Franciskus eller en Benediktus. Inte tydligt konservativ (i katolska mått mätt, hans syn på homosexualitet är en brytpunkt mellan han och Franciskus), men inte heller någon som håller spontana tal eller gör uttalanden som inte håller sig inom ramen för dogmatik och kyrkans rätt.
En kompromisskandidat. Och kanske precis vad en splittrad kyrka behöver.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!