Fredrik Segerfeldt läser Johannes Klenells nya bok ”Bananrepubliken Sverige” och frågar sig: Vem bryr sig om vem som blir ihop med vem i Moderaterna?
En sommar för kanske tio år sedan stod min älskade Fatima och jag framför en tjänsteperson på en myndighet i Marockos huvudstad Rabat. Vi skulle gifta oss, och det krävdes en mängd olika dokument – översatta, vidimerade och stämplade – från både Sverige och Marocko. Vi hade haft två månader på oss, men det ville sig liksom inte. Det var alltid något papper som inte riktigt var i rätt format, på rätt språk eller med rätt stämpel.
Fatima var rasande av förnedring och skam. Det var uppenbart att tjänstepersonen försökte pressa oss på pengar för att göra sitt jobb. I ett väntrum träffade vi ett annat par, även de med en europeisk partner. De hade inte tid att vänta, så de hostade upp pengarna. Fatima vägrade.
Jag kom att tänka på den där upplevelsen när jag läste Johannes Klenells bok Bananrepubliken Sverige. I den driver han tesen att Sverige är ett genomkorrupt land – eftersom människor byter jobb, ibland mellan politik och näringsliv, och då och då blir kära i sina kollegor. Det vore väl snarare konstigare om det vore tvärtom. Även i politiken, och de kretsar som omgärdar den.
Möjligen har personerna bakom internationella korruptionsindex inte kikat in i tillräckligt många svenska sovrum, men senast jag tittade rankade Transparency International fortfarande Sverige som ett av de tio minst korrupta länderna i världen.
Senast jag tittade rankade Transparency International fortfarande Sverige som ett av de tio minst korrupta länderna i världen.
I decennier har vänstern försökt kartlägga borgerlighetens nätverk – organisationer, personer, och kopplingarna dem emellan. Resultaten är ofta undermåliga, och jag tänker ibland: Kan ni inte bara ringa och fråga? Vi berättar gärna. Men syftet med sådana kartläggningar är sällan att förklara – utan att misstänkliggöra. ”De träffas på möten och diskuterar! De åker på konferenser!” Jag har alltid undrat: Gör inte ni det?
Klenells bok ska ses som en i raden av publikationer av denna typ, fast bättre skriven och mer omfattande. Jag nämns inte själv, men både min nuvarande och flera tidigare arbetsplatser finns med. Dessutom har jag i många år arbetat med politisk påverkan i just det ämne boken handlar om: företagande i välfärden. Så jag borde känna mig träffad.
Kanske är det därför boken mest känns som skåpmat. Klenell har googlat och återgett vad som stått i medierna det senaste decenniet – om slaget i Lycksele, friskolereformens arkitekter, bekantskaper och äktenskap, och enstaka missförhållanden i några välfärdsföretag.
Om vi verkligen vill minska korruptionen i Sverige finns det större och viktigare problem att ta tag i – institutionella förhållanden så integrerade i vårt samhälle att vi knappt reflekterar över dem. Hur kommer det sig, till exempel, att en i huvudsak skattefinansierad socialförsäkring administreras av sidoorganisationer till Socialdemokraterna? Det är en metakorrupt företeelse betydligt mer intressant än vem som blir ihop med vem i Moderata samlingspartiet.
Ps. På något sätt lyckades vi gifta oss tillslut. Hur, ska vi inte berätta för Klenell.
Fredrik Segerfeldt
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!