Lena Anderssons Ester Nilsson är tillbaka i författarens nya roman Män och kvinnor. Margareta Barabash recenserar och utbrister ”Ingen beter sig så här”, men förlåter sedan Andersson för allt.
Dejtingapparnas död, romantikens eventuella renässans, red flags, beige flags och den älskade som en öppet köp-vara på köttmarknaden. Kärleken och moderniteten är ett outtömligt ämne – våra längtande hjärtan vill bara ha mer. Därför är glädjen stor när Lena Andersson låter Ester Nilsson, som äntrade den svenska kulturdebatten 2013 genom Egenmäktigt förfarande, göra en återkomst i den nya romanen Män och kvinnor. Parallellt med Esters allvarsamma kärlekskamp möter vi väninnorna och männen de träffar och tar del av deras vedermödor, funderingar och osäkerheter.
Män och kvinnor glänser av Anderssons klassiska, språkliga briljans, ett elixir mot det platta och det banala.
Män och kvinnor glänser av Anderssons klassiska, språkliga briljans, ett elixir mot det platta och det banala. Men här finns också skavanker. Som i de flesta andra av hennes verk blir romanfigurerna ideologiska projektionsytor. Det fungerar väl i exempelvis Folkhemstrilogin (Sveas son, Dottern, Koryféerna), där syftet med berättelsen är att skildra mentalitet och tankegods på gruppnivå. Desto otympligare blir denna schablonisering när den, i hennes nya bok, ska tillämpas på relationer och individuella upplevelser.
För att ta ett exempel: Docenten Lotta Larsson promenerar arm i arm med sin älskade Douglas Fett. Plötsligt möter de hennes doktorand och hon drar genast undan armen. Anledningen, hävdar hon, är att hon inte vill reproducera den norm som innebär ”exkluderande tvåsamhet”.
Oavsett hur pass hjärntvättad av ”wokeideologin” Lotta än är höjer jag på ögonbrynen. Det här är inte en normal mänsklig reaktion. Ingen beter sig så här.
Kanske, tänker jag i mitt stilla sinne, kanske är det bara ett svepskäl romanfiguren använder för att skyla över det faktum att hon inte är redo att kungöra sin kärlek för omvärlden? Men nej. I dialogen som följer dumförklarar Douglas Lotta: Kärleken är en och odelbar, och förresten hade Hegel något att säga om det här.
Hon älskar högst och lider mest storslaget. Hon är ofelbar, så som ingen i verkligheten.
Ester Nilsson å andra sidan är en övermänniska från första till sista sidan, en projektionsyta för allt Lena Andersson anser vara rätt och riktigt. Hon är antitesen till väninnekören: förnuftig, självständig, orubblig i sina ideal. Hon älskar högst och lider mest storslaget. Hon är ofelbar, så som ingen i verkligheten.
Häri ligger romanens svaghet. Kärleken är störst av allt därför att den står över världsligheter som politik, normer och trender. Den följer sin egen logik och kräver sin egen psykologism. Ett litterärt dyk i dess universum kräver därför ett erkännande av själens djup, såväl det vackra som det skaviga. Det fungerar inte till fullo om föremålet för analysen reduceras till en ideologisk arketyp.
Men så läser jag:
”Det gäller att göra sig oumbärlig. […] Det är därför man måste hålla ut när det gör ont. En del ser det som förnedring, men förnedring existerar inte. Det finns inget förnedrande i att stå för sin kärlek”.
Och då förlåter jag Lena Andersson för allt.
Margareta Barabash
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
ROMAN
Lena Andersson
Män och kvinnor
Bokförlaget Polaris
272 s.