Centerpartiet ska välja en ny partiledare och det finns en person som alla väntar på, skriver Liberal Debatts chefredaktörer Eric Luth och Matilda Molander.
En sak som Muharrem Demirok inte sade på presskonferensen där han meddelade sin avgång var att efterträdaren skulle väljas i en öppen process. Det skiljer honom från företrädaren Annie Lööf, som dikterade processen för partiledarvalet redan i sitt avgångstal.
Två centerpartistiska partiledare i rad har valts genom något slags försök till primärvalsystem, där ett antal kandidater har rest landet runt för att väcka gehör och engagemang. Annie Lööf besegrade Anna-Karin Hatt, i dag LRF-chef, och Anders W Jonsson på stämman i Åre 2012 (där faktiskt en del ombud trots allt röstade på Hatt).
Muharrem Demirok var förvisso enda kandidaten när han valdes, men det var efter att ha besökt bygdegårdar och partilokaler med sina kombattanter Daniel Bäckström och Elisabeth Thand Ringqvist.
Vice partiordföranden Daniel Bäckströms chanser den här gången får väl sägas vara noll. Ett parti som försöker framställa sig själv som progressivt liberalt kan svårligen välja en företrädare som vacklar på frågan om han kan tänka sig att gå i ett pridetåg. I ett slag dödade han sina anspråk på den yttersta partitoppen. Elisabeth Thand Ringqvist hade, trots ett någorlunda känt namn, tämligen begränsat stöd i partiet.
Lätta år har det knappast varit för Demirok.
Lätta år har det knappast varit för Demirok. Han ärvde partiledarposten från en mycket stark ledare, enligt många centerpartister för stark ledare – makten koncentrerades hos några få i ett parti där folkrörelsetanken fortfarande är väldigt stark. Likaså ärvde han en omöjlig mittenposition i ett politiskt landskap där den breda mitten nu bara är 3,8 procent, enligt SVT:s senaste opinionsmätning. Socialdemokraterna och Moderaterna kommer inte att sätta sig i en regering tillsammans, och något annat underlag som samlar mitten finns helt enkelt inte.
Men Centerpartiets problem är att den insikten har kommit efter att man har förlorat alla vänner. Och det är svårt, om inte omöjligt, att vara ett parti utan vänner. Trots att partiet, som Demirok konstaterade på pressträffen, gjorde sitt näst bästa EU-valsresultat någonsin i senaste valet har bilden satts av ett parti i konstant motgång. Alltför många vill att det ska gå dåligt för Centerpartiet, alldeles för få är med och firar dess framgångar. Utan vänner, ingen makt. Utan makt, inga väljare. Utan väljare, inget parti.
Det var en modig och korrekt insikt – väljarna förväntar sig att partiet gör ett val, inför att de själva ska göra detsamma – men han hade inte partiet med sig
Muharrem Demirok tycks ha insett detta, och bland de två möjliga valen försökte han förbereda en vänstergir. Det var en modig och korrekt insikt – väljarna förväntar sig att partiet gör ett val, inför att de själva ska göra detsamma – men han hade inte partiet med sig
Man kan formulera det såhär: Muharrem Demirok valdes på ett förändringsmandat, som han själv sade på presskonferensen. Vägvalet han var tvungen att göra var till höger eller vänster. Här gjorde han rätt analys av väljarkåren – efter Annie Lööfs tid vid makten har den kraftigt skjutit åt vänster. Men han gjorde fel analys av medlemmarna: Motståndet mot SD-samarbete är visserligen grundmurat i partiet, men i övrigt är Centerpartiet fortfarande ett parti tydligt till höger, ekonomiskt, politiskt och inte minst identitetsmässigt.
Han har helt enkelt inte fått gehör för sin vänstergir, vilket blev tydligt i konflikten mellan honom och CUF:s ordförande Caroline von Seth tidigare under våren.
Så vem är manegen krattad för den här gången?
Det måste sägas att Centerpartiet just nu har en svag riksdagsgrupp. Få namn är allmänt kända. Ett av få namn som spritts utanför partikretsar – Helena Lindahl – lär vara omöjligt av andra skäl. Inte minst det faktum att politik i slutänden görs i förhandlingsrum och inte på sociala medier.
Ulrika Liljeberg är på pappret den perfekta kandidaten – jurist och tidigare kommunalråd från en landsbygdskommun i det starka centerdistriktet Dalarna. Men hon är för de allra flesta utanför partiet ett okänt namn, och även om hon till skillnad från Hanna Wagenius i Jämtland och Stihna Johansson Evertsson i Kalmar inte förlorade riksdagsmandatet var det med Dala-mått mätt ett svagt valresultat.
Inte heller gruppledaren Ulrika Heie är den som syns mest utåt, även om hon är stark internt och i de förhandlingsrum där politiken avgörs på riktigt
Det är helt enkelt svårt att se att någon av riksdagsledamöterna kommer att vara personen som leder Centerpartiet till valseger (vilket ju är varje partis drivkraft inför ett val).
Utanför riksdagsgruppen finns ett par möjliga kandidater.
Utanför riksdagsgruppen finns ett par möjliga kandidater. Vissa vill hämta tillbaka Anna-Karin Hatt från LRF. Hon kunde inte vinna mot Annie Lööf 2011, men har en stark position i landsbygdsrörelsen och kan med självförtroende prata om de frågor som berör Centerpartiets traditionella kärnväljare.
Andra kommer att ringa till Bryssel och försöka få EU-parlamentarikern Emma Wiesner att sätta sig på första flyget hem. Hon har kryssat sig in i parlamentet och byggt upp en hängiven skara supportrar i partiet.
Men när Centerpartiets valberedning begär in nomineringar lär de märka att kretsar och distrikt egentligen bara har en kandidat.
Men när Centerpartiets valberedning begär in nomineringar lär de märka att kretsar och distrikt egentligen bara har en kandidat.
De vill ha Emil Källström, den förlorade sonen som irrar runt någonstans i näringslivet. Han som lämnade politiken för att han inte ville vara med på Annie Lööfs vänstersväng och har bidat sin tid sedan dess.
Var är du, Emil? Du har ett parti som väntar på dig.
Eric Luth & Matilda Molander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!