Förtrycks yttrandefriheten i Europa – eller USA? Jakob Norrhall befinner sig på ett museum över censurerad konst i Barcelona och inser den verkliga vidden av censurens våld på människan och vikten av det liberala maktkritiska projektet.
Med ett tal lyckades JD Vance få den europeiska debatten att skaka. Kring säkerhetspolitik, kring demokrati. Jag har tänkt extra mycket på den nya kulturpolitiska hållningen. Vance hävdade i veckan att det pågår ett krig mot det fria ordet i Europa. De uttalanden som gjordes skaver när de kommer från en amerikan. Bland USA:s konservativa hävdas ständigt hur wokekulturen censurerar och plågar det fria ordet. Vänstern, å sin sida, pekar på hur techoligarkerna låter extremhögern florera fritt medan hbtq-personer håller på att rensas ut från Vita husets hemsida. Vikten av den här kulturpolitiska debatten blev extra tydlig när jag i samma omgång besökte Museet för förbjuden konst i Barcelona.
Vikten av den här kulturpolitiska debatten blev extra tydlig när jag i samma omgång besökte Museet för förbjuden konst i Barcelona.
Museet är en allvarlig, förlöjligande och varnande berättelse om konstnärlig frihet och vad som hänt med dem vars frihet har inskränkts eller till och med berövats helt och hållet. Alla verk som ställs ut på museet har på olika sätt och i varierande grad blivit utsatta för censur, försök till censur, hat, hot, skändningar, offentliga fördömanden av makthavare, varit grund för fängslanden och fört konstnärer i exil. Alltifrån religiös satir, målningar av fångar inuti Guantanamo Bay, en platå av muslimska bönemattor med stora hål inuti där höga glittriga stillettklackar fått ta dess plats, till tändsticksaskar med motiv föreställande brinnande kyrkor på, får plats här.
Ett av verken sticker ut. Det föreställer en japansk kvinna sittande på en stol. En fågel vilar på hennes axel. Bredvid henne är en tom stol, som man uppmanas sitta på. Bland tavlor som föreställer skändade Jesustatyer (varav en är indränkt i kiss) och stålskyltar med de bevingade orden ”Arbeit macht frei” på, får detta verk ett helt eget rum.
Konstverket representerade hur koreanska flickor och kvinnor hade blivit japanska sexslavar under kriget, och ledde till en diplomatisk kris mellan Sydkorea och Japan. Paradoxalt nog heter konstverket ”The statue of a Girl of Peace”. Konstnären ville genom konstverkets olika element, såsom fågeln på axeln, representera fredens och övergångens tecken från en mörk historisk epok till en tid av försoning. Konstverket uppfattades däremot som anti-japansk propaganda, och som en pågående provokation av en mörk del av den japanska historien formulerat av en sydkorean.
Det påstådda brottet? Att ha burit en jacka med texten ”Fuck the draft”.
I boken Forbidden (2023) proklamerar museets huvudsakliga samlare Tatxo Benet det grundläggande mantrat för utställningen: ”One man’s vulgarity is another’s lyric.” Orden är hämtade ur den slutsats från Högsta domstolen som 1971 friade Paul Robert Cohen efter att i tidigare instanser ha blivit fälld för att ha stört ”den allmänna fredliga ordningen” inne på Los Angeles County Courthouse. Det påstådda brottet? Att ha burit en jacka med texten ”Fuck the draft”. Domaren John Marshall Harlan påtalade det som bör vara uppenbart: Ingen har rätt att vara den som avgör vad som är bra eller dålig smak, vad som är konst eller inte, vad som är ett acceptabelt uttryck när åsikter framförs.
Censur sker alltid på initiativ av en grupp eller person med makt. Det är handling lika gammal som de första litterära verken i Mesopotamien. Konst, litteratur, musik, film eller teater är alla uttryck för hur människor ser på världen. Censuren används för att rentvå dessa historieskrivningar. Francos totalitarianism och vilja att enhetliggöra den spanska själen, eller den katolska kyrkans lättkränkta syn på vad som hända skulle om korsfäste Jesus skändades utan reprimander, är två blad ur censurens bok med denna ambition. Man vill styra narrativet om verkligheten.
Ett sådant exempel var när den finska konstnären Jani Leinonen valde att ställa ut McJesus, en 183 cm lång korsfäst Ronald Mcdonald, på konstmuseumet i Haifa 2019. Den israeliska kulturministern, Katolska kyrkan såväl som ortodoxa kyrkan krävde stopp för konstverket. Museet utsattes för flertal våldshandlingar och protester.
Det fanns ett rum jag skämdes över att jag blev provocerad av. Det var en utställning som bla. föreställde det manliga könsorganet som utsätts för olika former av våldshandlingar i explicita svartvita foton. Jag orkade titta i 20 sekunder innan jag gjorde en hastig rörelse till ett annat rum i förhoppning att ingen skulle ha sett mig granska fotona. Det kändes töntigt, kanske till och med antiliberalt, att bli provocerad av ett verk på ett museum om det fria uttryckets vikt.
Men sedan läste jag om förordet till Forbidden igen.
Att bli provocerad eller äcklad av någon annans handlingar, verk eller uttryck är inte intolerans. Att vilja förhindra dem är det.
Att bli provocerad eller äcklad av någon annans handlingar, verk eller uttryck är inte intolerans. Att vilja förhindra dem är det. Censuren är, som Benet uttrycker det, maktens sätt att motverka friheten till att ta del av människan.
Toleransen är en av liberalismens viktigaste grundbultar. Den går i simpla termer att definiera som ”konsten att låta andra vara i fred”. Jag tycker orden, som förvånande nog är författade av teologen Peter Halldorf i sin bok Den svåra kärleken (2021), beskriver det bättre. ”Toleransen är motståndet till handlingen att inskränka eller på något sätt förhindra andra människors säregenheter och handlingar”.
I en kulturdebatt där både högern och vänstern påstår sig vara de som blir mest censurerade, i Sverige såväl utomlands, kan det vara värt att påminna sig om den verkliga vidden av censurens våld på människan och det liberala maktkritiska projektet. En utställning som denna gör det pinsamt klart för oss att censur inte handlar om någons fiktiva rätt att förbli okränkt, vare sig av historiska vidrigheter eller böneutrop. Den handlar om den verklighet där människor inte ges möjligheten att ge uttryck för den lyrik som för andra kan ses som vulgaritet endast för att den inte får plats i vad man själv anser vara rätt.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!