En girlboss och en incelkille i 1950-talets Italien

Karin Pettersson läser Alba De Céspades nyöversatta roman Förbjuden skrivbok och drabbas av tidens gång.

På senare år har flera italienska verk från mitten av det förra seklet översatts till svenska och därmed mött samma försenade uppmärksamhet som gjorde att The New York Times listade Tove Ditlevsens Köpenhamstrilogin från 1960- och 1970-talet bland 2000-talets bästa böcker.

Vad gör det med läsupplevelsen, när böcker om en svunnen tid görs till nykomlingar? Å ena sidan kan översättningar – även sena sådana – ge oförtjänt bortglömda verk en chans att nå en ny publik, men å andra sidan försvinner något när den samtida kontexten fallit bort.

Gianfranco Caligarichs L’ultima estate in città från 1973 översattes till svenska år 2020 som Den sista sommaren (Brombergs), och Bonniers har sedan dess gett ut tre av Natalia Ginzburgs 60-talsromaner som Familjelexikon, Kvällens röster och Små dygder. Även Nordstedts anslöt till trenden förra året när de gav ut Alba De Céspades Quaderno Proibito från 1952 under titeln Förbjuden skrivbok. 

Den sista sommaren är i både ton och innehåll som en italiensk maskulin motsvarighet till Francoise Sagans feminina, franska Bonjour Tristesse (1954). En loj, smått apatisk huvudkaraktär vandrar genom sommaren vid Medelhavet, dricker, ligger runt och ser på när liv trasas sönder. Det är tidlösa teman, samma beskrivning passar till exempel på Emma Clines roman Gästen (2023).

De Céspados och Ginzburg, å sin sida, vigde sina författarskap åt kvinnoberättelser om det lilla livet, små berättelser från en vardag där kriget enbart skymtas i utkanten – en anledning att bli sen till middagen, läsa nyheterna eller en förklaring till att någons älskare försvinner spårlöst.

När dagens heminredningsreklam visar samkönade par är det onekligen mindre radikalt än det hade varit  på 60-talet.

Få kulturella verk produceras helt fristående från sin samtid. Några av de mest ihågkomna och odödligförklarade författarskapen blir det just genom verk som ämnar att påverka debatten. A Room of One’s Own var banbrytande, men det är också för att det Virginia Woolf ville ha sagt var nytänkande och intressant i debatten år 1929. I dag överlever verket visserligen på rent språkliga meriter, men som så många klassiker vägs tjusningen i ljuset av att det är just en klassiker som haft en betydelse under lång tid, och i att verket utmanade när det kom. Samma känsla väcks när De Céspades skriver om vikten av kvinnors självförverkligande utanför hemmet och möjlighet att skriva ned sin tankar, för sin egen skull.  När dagens heminredningsreklam visar samkönade par är det onekligen mindre radikalt än det hade varit  på 60-talet.

Just tidens obarmhärtiga framfart är ett huvudtema i Förbjuden skrivbok, huvudkaraktären Valeria jämför sin relation till de egna barnen med den till de egna föräldrarna, och därigenom blottläggs generationsskillnaderna. Dotterns sena kvällar i en redan använd klänning – utan brodern vid sin sida – kontrasteras mot hur modern fortfarande lägger håret enligt sekelskiftets mode, och niar sin egen mor när släkten kommer på tal. Vardagsuttryck av en kvinnoroll som luckras upp, och av en familjs dalande klassresa. I och med att boken är över sjuttio år gammal saknas dock ytterligare generationer. Om huvudkaraktärens dotter själv får en dotter, vad blir hennes generations frihetskamper? Hur uppfostras hennes barn, och barnbarn?

På grund av sin ålder blir översättningen av De Céspedes roman i mångt och mycket en roman om kvinnoöden i en tid som (för västvärlden) ligger bakom oss. När boken först gavs ut var de frågor huvudkaraktären brottas med – det skandalösa i att hennes dotter hellre utbildar sig och arbetar än gifter sig ungt, eller att gifta par kanske skiljs åt långt innan döden, att en mamma kan vilja ha något, som en skrivbok, för egen del – mer brännande. Hennes vånda över dessa händelser känns lätt daterad. Det gör samtidigt att andra delar av berättelsen skiner starkare; dotterns frustration av att hennes bror hålls till en annan måttstock, hur huvudkaraktären brottas med den hon själv är som vuxen, och den bild av vem hon är som hennes närstående har.

Valerias funderingar om sin mor och dotter passar min mormors generation bättre än min, samtidigt som beskrivningarna av relationen till sonen och maken känns igen från mina jämnåriga. Sonen Riccardo och dottern Mirella ska symbolisera den nya generationen, men i dag framstår de somklichéartade: En ung universitetsutbildad kvinna som dejtar äldre män och drömmer mer om sin advokatsexamen än sitt bröllop, en ung man som inte lärt sig laga mat eller städa och provoceras av att utmanas av kvinnor på arbetsmarknaden? I dag skulle de kallas för girlboss och incelkille, och Sara från Carl Jonas Love Almquists Det går an är kanske bara en manic pixie dreamgirl.

Intet nytt under solen, som det heter.

Karin Pettersson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!