För Harry Schein var kvalitet ledordet i kulturpolitiken. Med kvalitet som idé tog han sig från ensamkommande flyktingbarn till att bli ett av Sveriges tyngsta kulturnamn. Vem bär vidare hans arv i dag, frågar sig LD:s kulturredaktör Max Hjelm.
Hur förklarar man att en ensamkommande judisk pojke som hamnar på barnhem snabbt lyckas skaffa sig en ingenjörsexamen och redan som 22-åring har tagit sig så upp i världen att han skickas på handelsresa till USA? Räkningen för resan år 1946 uppgick till mer än en årsinkomst för en svensk industriarbetare. En utgift diarieförs som ”Nylonstrumpor, taxi”. En annan: ”flicka”.
Tydligt en man som inte var rädd att ta för sig, och bara början på en enastående livsresa. Jag talar om Harry Schein.
Han hade en jävla penna. Han hade statsminister Olof Palme på andra sidan tennisnätet. Han hade makt – och tyckte om den.
Han var en bländande ojante-person. Han hade stil; man ser sällan en bild på Schein utan lyxiga skjortor, markerade glasögon eller solglasögon, cigarett i handen, sittandes i en imponerande fåtölj. Han hade Ingrid Thulin, en av Sveriges vackraste kvinnor till fru (det här är inte mitt utan det allmänna omdömet). Han hade en jävla penna. Han hade statsminister Olof Palme på andra sidan tennisnätet. Han hade makt – och tyckte om den.
Avfärda typen, du. Sådana där fanns det många av förr. Självupptagna, buffliga män som tog sig fram och levde på andra. Harry Schein rökte tre paket cigaretter om dagen och drack whiskyn Cutty Sark på arbetsmöten. En fläkt från en annan tid. Men i allt detta fula från förr, bland vinstlystnaden, fanns också något annat. En air, en strävan, en idé. Inre drivkrafter som ledde till saker. Harry Schein kom att uppfinna en vattenreningsteknik, tog över företaget han jobbade på, blev ekonomiskt oberoende. Blev vd för Investeringsbanken. Lanserade idén, åtminstone enligt vad han själv påstår i ”Makten” (1990), till löntagarfonderna. Samtidigt, en man av kulturen. Skrev filmkritik, var drivande i att skapa Stockholms stadsteater, blev ordförande för Sveriges Radio.
Mest känd är han naturligtvis för att ha skapat och drivit Filminstitutet.
Idén var simpel – i stället för en biomoms låter man biograferna ge pengar till ett institut som ser till att bra svensk film skapas, vilket ju genererar mer biljettintäkter: Win-win.
Harry Scheins liv är fascinerande i sig. Men det kan också utgöra en inspirationskälla för svensk filmindustri och svenskt kulturliv i allmänhet i dag.
Drygt 60 år efter Scheins skapelse fick det krisande Filminstitutet tidigare i år en ny vd i Anna Croneman. När Eva Hamilton, ordförande för branschorganisationen Film- och tv-producenterna, svarade på frågan vad Croneman borde börja göra sa hon: ”bred svensk film med potential att locka stor publik”.
Anna Croneman själv är inte lika brett lagd i sin analys. På flera sätt liknar hennes syn på svensk films situation i dag den Harry Schein hade då Filminstitutet kom till: Filmpolitiken har varit för politiserad (då med censur, nu med tvång om exempelvis jämställdhet), det går för dåligt ekonomiskt för svensk film och kvaliteten är för dålig. Institutets pappa, käre Schein, kan då vara värd att studera lite närmare. Vad kan vi lära oss av hans bedrifter i dag?
Huruvida ett statligt filminstitut är en bra idé i sig är inte frågan för stunden. Vad som är tydligt är att Schein aldrig drevs av en så simpel tanke som att skapa institutioner som slussade pengar från folket till staten till kulturskapare. Redan som ung närde Schein en dröm om en annan mänsklig tillvaro, berättar Per Vesterlund i biografin Schein (2018), ”ett utrymme i offentligheten fredat från snabb spekulation eller politisk anpassning […] Själv kallade han det kvalitet, av andra kom det att kallas elitism, ja, rent av fascism.” Han hade närt dessa idéer sedan unga år men svart på vitt formuleras de året innan Filminstitutet kom till. I debattboken Har vi råd med kultur? (1962) skissar Schein upp en kulturpolitik. Grunden? Kvalitet.
”Den politiska demokratin hyser en instinktiv motvilja mot den smakens hierarki, som kännetecknar konstlivet”, konstaterar Schein krasst, och slår fast att det måste förändras. Pengar ska inte gå till det folkliga: ”För det första ligger det i sakens natur, att den mera folkliga konsten, på vilket område det än gäller, är i mindre behov av stöd än dess exklusiva släkting. […] För det andra vet man av erfarenhet att det folkliga inom konsten ofta är liktydigt med det konventionella, det traditionella, det statiska, medan det exklusiva är det som är före sin tid, det dynamiska. När det exklusiva är i rörelse följer det folkliga med”.
Arbetssättet innebär förstås en maktfullkomlighet som inte är möjlig i dagens gråare, mer demokratiserade och meritokratiska byråkrati.
Harry Schein menade explicit att det inte spelade så stor roll om dessa kvalitativa konstverk nådde den breda publiken i Sverige, fann man en stor publik i New York skulle det ändå räcka för att få tillbaka pengarna. Det är sant rent ekonomiskt – men det torde vara svårt att sälja in till väljarna att deras pengar ska gå till filmer de ogillar som ska visas i andra länder.
Men frågan är om inte den närmast diktatoriska självklarhet med vilken Harry Schein dikterade sin syn på kvalitet – han ska själv ha läst igenom och godkänt eller förkastat manus som kom in till Filminstitutet – var en förutsättning för vissa framgångar? Arbetssättet innebär förstås en maktfullkomlighet som inte är möjlig i dagens gråare, mer demokratiserade och meritokratiska byråkrati. En förlorad möjlighet för män i en svunnen tid och en annan värld.
Men ändå dröjer den sig kvar någonstans. Den eviga längtan till en man som vågar ta för sig. Den fula, sexiga, skamliga känslan av attraktion eller avundsjuka. Som blir så hemsk när det går för långt. Det fanns för mycket utrymme att missbruka det där förr. Så visst är det bra att vårt samhälles senaste 80 år har handlat om att utradera det där. Kampen för demokrati, jämställdhet, meritokrati.
Men det vore välgörande med någon som plogade fram genom snömodden med sin syn på vad bra kultur är, som gjorde halva branschen så arg att den anklagar denne någon för maktfullkomlighet och idioti. Som inte utnyttjade det på ett personligt plan, utan med större mål: Mer Ordförande Person är Jean-Kladd.
Det är härligt att vi har personer som Kristofer Andersson, Aftonbladetskribent och förläggare på Modernista, som åtminstone driver tydliga, stringenta och hårda linjer om kultur. Hopp tänds när han gör saker som att kalla svenska författare för dåliga och ointressanta (inför årets bokmässa), och slå fast att ”[svenskt] bokliv är bottenfruset. Där konst borde existera hittas 700 gravallvarliga debuter som handlar om att författaren gillar att läsa.” Aj. Men skälvde världen? Förändrades något?
Och visst får man ge Anna Croneman att hon i en uppmärksammad text 2023 beklagade bristande ”kreativt mod” i svensk film. Men kommer hon att lyckas med finansieringen och använda den för att kompromisslöst kräva fram sin känsla för smak – eller får vi nöja oss med en nytappning av Jönssonligan och ännu en Ruben Östlund-film där det oväntade händer och maktrelationen mellan rika och fattiga därmed förändras?
När jag skriver en stark man menar jag inte en man. Men du vet vad jag tänker på, hur det viskas om sådant när ingen av de rättfärdiga hör? Om någon som har en idé och vågar driva den. Kalla det kreativt mod. Kalla det en dröm. Kalla det kvalitet. Det är en obekväm fråga att fundera på. Men. Vore det så dåligt med lite självsäker elitism, igen?
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!