De senaste veckornas HD-domar borde ha fått kioskerna att välta, skriver Fredrik Bäärnhielm Thorslund apropå två nya prejudikatavgöranden. Plötsligt är inte rågången mellan politik och juridik alls lika rak längre.
Högsta domstolen vållar förvånansvärt lite uppmärksamhet i Sverige. Utöver några pliktskyldiga pressklipp om året (”Håkan Nesser får inte prövningstillstånd”, ”HD river snippadomen”, ”HD nobbar Estoniafallet”) är medieintresset för domstolens verksamhet i regel sporadiskt och ytligt, och gemene svensk tenderar ofta att få ett bättre hum om intrigerna i den amerikanska högsta domstolen än den svenska.
Det har sina förklaringar. Den amerikanska rättstraditionen är diametralt annorlunda jämfört med den svenska. Domstolsprejudikat spelar en större roll i den anglosaxiska common law-traditionen än i den kontinentaleuropeiska civil law-modellen. I USA nomineras justitieråden av en folkvald president och godkänns av senaten, medan den svenska processen är mer grådaskigt meritokratisk. I USA skapar högstainstansen rätt, medan den svenska – åtminstone så långt den allmänna diskursen beträffar – tolkar och tillämpar rätten. I Sverige gör vi skillnad på juridik och politik.
Högsta domstolen satte tänderna i två mål som vart och ett borde ha tippat kioskerna på ända.
Men rågången mellan juridik och politik i de svenska domstolarna är inte alltid så rak som den ofta upplevs.
Åtminstone inte under de senaste två veckorna, när Högsta domstolen satte tänderna i två mål som vart och ett borde ha tippat kioskerna på ända.
Under onsdagen förra veckan meddelade Högsta domstolen beslut i det så kallade Aurora-målet (som av domstolen gavs namnet Ö 7177-23 ”Klimattalan”).
I fallet hade en grupp klimataktivister stämt svenska staten och bett domstolen slå fast att Sverige gör för lite för att minska växthusgaskoncentrationerna i atmosfären och nå det så kallade 1,5-gradersmålet för global uppvärmning. I andra hand krävde de att staten skulle åläggas att göra mer för att nå klimatmålen. De resonerade att statens underlåtenhet att sörja för klimatet innebar en kränkning av deras rättigheter under Europakonventionen – däribland rätten till liv och rätten till respekt för deras egendom.
Redan i tingsrätten uppstod frågan om kravet överhuvudtaget kunde prövas i domstol. I brist på tydliga regler skickade tingsrätten frågan till Högsta domstolen (så kallad hissdispens).
Och svaret från Högsta domstolen blev nej.
Efter en 27 sidor lång, meandrande motivering om ”den konstitutionella gränsen mellan de allmänna domstolarnas uppgifter och de politiska organens beslutsfattande” kom domstolen fram till att gränserna mot politiken måste bevakas.
”Det finns en gräns för hur långt utvecklingen kan gå, utan att domstolsprövningen kommer att omfatta frågor som bör hänföras till den politiska sfären”, konstaterade Högsta domstolen, och avslutade:
”Hänsynen till intresset av att upprätthålla ansvarsfördelningen mellan domstolar och andra offentliga organ samt statens bedömningsmarginal i dessa frågor medför att en sådan talan inte behöver tillåtas.”
Annorlunda uttryckt:
Vilka är vi att överpröva lagstiftarens — och i förlängningen folkstyrets — vilja?
Bara en vecka senare dök dock frågan upp igen, då Högsta domstolen under onsdagen meddelade dom i tvillingfallen Ä 3457-24 och Ä 3169-24 (”GDPR och brottmålsdomarna”).
Eller snarare borde den ha dykt upp.
En grundbult i den svenska tryckfrihetsförordningen är att fria medier är fria att göra vad de vill, så länge någonting annat inte uttryckligen framgår av den svenska grundlagen
”GDPR och brottmålsdomarna” utgör en sorts kulminering av en av de mest omstridda frågorna i modern svensk rättshistoria. Ytligt sett handlade fallen om huruvida två nyhetsbyråer – Trobar och Panoptes Sweden AB, som äger Nyhetsbyrån Siren – skulle få rätt att ta del av brottmålsdomar från svenska myndigheter för att använda i sin publicistiska verksamhet. Men den frågan döljer i sin tur en större fråga – en fråga som nästintill har orsakat en frontalkrock mellan Sverige och EU under de senaste åren.
Enligt EU:s dataskyddsförordning – GDPR – är det i princip förbjudet att publicera information om andra människors brottslighet. De svenska yttrandefrihetsgrundlagarna har en annan hållning. En grundbult i den svenska tryckfrihetsförordningen är att fria medier är fria att göra vad de vill, så länge någonting annat inte uttryckligen framgår av den svenska grundlagen. Och EU:s dataskyddsförordning är inte en del av vår grundlag.
Den sekretessregel som innebär att myndigheter inte får lämna ut information som kan användas i strid med GDPR är alltså tveksam att tillämpa i förhållande till nyhetsbyråer – eftersom att de inte är skyldiga att följa GDPR.
EU har uttryckt kraftigt missnöje över den svenska lagstiftningen, som i princip har gett varje svenskt företag med ett utgivningsbevis ett sorts frikort från GDPR – EU:s regulatoriska kronjuvel.
I förlängningen har det handlat om vilken lagstiftning som ska ges företräde framför den andra: svensk grundlag eller EU-lagstiftning.
Svenska politiker å sin sida har ömsom försvarat och ömsom besvärats över den svenska ordningen. Två gånger har frågan lyfts i riksdagen om att ändra den svenska grundlagen för att ta höjd för EU:s krav; båda gångerna har svaret blivit nej. Kursen har varit fortsatt inställd på kollision mellan Sverige och EU. I förlängningen har det handlat om vilken lagstiftning som ska ges företräde framför den andra: svensk grundlag eller EU-lagstiftning.
Det är inte utan att Högsta domstolen uppmärksammar den infekterade politiska stridsfrågan i sin dom.
”Det finns även skäl att här nämna att två förslag har lagts fram till riksdagen som syftat till att bättre balansera yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressena med skyddet för personuppgifter avseende lagöverträdelser”, konstaterar domstolen i sina domskäl. ”Dessa har dock inte lett till lagstiftning”, fortsätter den.
Politiken har redan idisslat frågan och kastat upp ett svar, alltså.
Med utgångspunkt i de resonemang om gränsdragningen mellan juridik och politik som domstolen en vecka tidigare skisserade ut i Aurora-målet hade man kunnat anta att domstolen därefter skulle nå en slutsats i still med:
”Även om det alltså kan ifrågasättas om den svenska regleringen utgör en sammanvägning av yttrandefrihet, informationsfrihet och skyddet för personuppgifter som i alla delar lever upp till unionsrättens krav, finns det inget som tyder på att det […] inte skulle vara godtagbart göra sammanjämkningen mellan olika intressen […] på det sätt som den svenska lagstiftaren har gjort.”
Men det sista citatet kommer inte från Högsta domstolen – utan från två domare som inte höll med sina kollegor och skrev sig skiljaktiga från den verkliga utgången i målet.
I verkligheten kom nämligen fyra av sju domare fram till en egen lösning på problemet: en sorts kompromisslösning där man slog fast att brottmålsdomarna inte fick lämnas ut till nyhetsbyråerna annat än med förbehåll om att det inte fick publiceras.
Det är första gången någonsin som Högsta domstolen lånar in tre kollegor från sin systerdomstol för att avgöra ett mål som har betydelse för båda domstolsordningarna.
”En rimlig balans mellan de olika intressena”, konstaterade domstolen, kan uppnås om nyhetsbyråerna förhindras att göra handlingarna offentliga och sökbara, men inte att använda dem som underlag för egna nyhetstexter.
Det är första gången någonsin som Högsta domstolen lånar in tre kollegor från sin systerdomstol – Högsta förvaltningsdomstolen – för att avgöra ett mål som har betydelse för båda domstolsordningarna. Och intressant nog var det två av dessa – justitieråden Henrik Jermsten och Thomas Bull, båda experter på svenska grundlagsfrågor – som opponerade sig mot majoriteten och pläderade för att upprätthålla den svenska grundlagsordningen såsom den har stått fast fram till nu.
Samtliga fyra justitieråd från Högsta domstolen ställde sig i sin tur bakom en utgång som gick på tvärs med vad många uppfattar som politikens hållning – efter att riksdagen två gånger avfärdat förslag på att skapa en kompromiss mellan svensk grundlag och EU:s dataskyddsregler.
En vecka senare, och rågången mellan juridik och politik i Högsta domstolen är inte längre så rak som den framstod i Aurora-domen.
Fredrik Bäärnhielm Thorslund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!