När boken skildrar hennes år som förbundskansler saknas en genuin vilja att vrida och vända på brännande ämnen. Med en mer öppen inställning hade Frihet kunnat bli en av de mer läsvärda memoarerna, skriver LD:s Naod Habtemichael som har läst Angela Merkels skildringar.
De mest intressanta avsnitten hittar man i bokens inledande kapitel. Där skildrar Angela Merkel uppväxten i socialistiska DDR och erfarenheterna som formade henne på ett personligt plan – och som hon så småningom skulle bära med sig under sina 16 år som förbundskansler.
I första hand handlar det om hur hennes livserfarenheter, bakgrunden som såväl östtysk som kvinna, skiljer sig från tidigare personer på posten.
Föregångare som Willy Brandt och Helmut Kohl hade visserligen insyn i hur den repressiva statsapparaten kunde ta sig uttryck bakom järnridån. Men de var knappast formade av personliga minnen om vad som händer med den som uppmärksammas av Volkspolizei. För det är just förstahandsupplevelserna som ger tyngd åt Merkels berättelser från uppväxten i Östtyskland.
Som när hon lyfter exempel på statens godtyckliga agerande eller avsaknaden av grundläggande individuella fri- och rättigheter. Eller när hon som ung student, i anslutning till en intervju för en doktorandtjänst, leds in i ett rum av två Stasi-medarbetare. Det trevande försöket att värva henne som agent på lärosätet misslyckas. Och föga förvånande får hon inte heller tjänsten. Sådan är diktaturens natur, konstaterar hon.
Bara veckor innan hade familjen Merkel semestrat i Prag, men nu var de sovjetiska stridsvagnarna där för att stanna i mer än två decennier.
Andra minnen sträcker sig längre tillbaka i tiden – utan att för den delen tappa i relevans.
Som under en augustimorgon 1968. Då var Angela Merkel inte mer politiskt bevandrad än andra tonåringar, men det var på väg att förändras.
Den morgonen satt hon intill sin farmor och lyssnade på en radiosändning om Sovjetunionens brutala ockupation av Tjeckoslovakien. Bara veckor innan hade familjen Merkel semestrat i Prag, men nu var de sovjetiska stridsvagnarna där för att stanna i mer än två decennier.
De tidiga tillbakablickarna, som lyfter friheten i väst och ofriheten i öst, ger en inblick i vilka stunder som har format den unga Merkel – hon som skulle komma att ses som den fria världens ledare. Uppväxten präglades av trygghet i den lilla världen, och försiktighet så fort hon klev utanför tröskeln hemma.
Kanske är det samma grad av försiktighet som i stora delar begränsar boken och dess budskap. Det är förvisso enklare att redogöra för DDR-minnen med – mer eller mindre – svartvita nyanser än svåra avvägningar inom politik- och policyområdet.
Det är synd. Främst eftersom bokens första delar visar prov på hur resonemangen borde ha låtit i resten av den tjocka boken.
Men när de tuffa beslutsgångarna som format Merkels politiska karriär ska avhandlas misslyckas Frihet med att prioritera eftertanke framför försvaret av vissa åtgärder. Till skillnad från vad som utlovas i förordet, där hon bland annat redogör för en ambition att skildra tankarna som föregick besluten, saknar bokens kapitel om kansler-eran en stor dos självrannsakan.
Nej, memoarer av toppolitiker ska förstås inte tas som inteckningar för verkligheten eller transparenta redogörelser för hur de tänkte i ett visst politiskt skeende. I de flesta fall, om man ska vara krass, utgör de bara en partsinlaga för att berättiga ett visst beslut – antingen för sig själva eller sina väljare – och för att lämna ett bidrag till historieskrivningen.
Om man är tvungen att sortera in politiska memoarer i två block: pliktskyldiga redogörelser eller ”nu-resonerar-jag-högt-utan-skygglappar”, tillhör Frihet den förstnämnda kategorin. Det är synd. Främst eftersom bokens första delar visar prov på hur resonemangen borde ha låtit i resten av den tjocka boken.
I stället får läsaren bilden av att Merkel berör de mest brännande ämnen – EU:s relation till Ryssland, eurokrisen, energiförsörjningen – men undviker att svara på de obekväma frågorna.
Bokens kapitel om flyktingkrisen följer samma mönster. Mellan raderna beskriver Merkel sig själv som en pålitlig ledare – vilket hon också var – men utvecklar sällan de långsiktiga konsekvenserna av hennes beslut.
Hur tror hon att manöverutrymmet såg ut för att agera annorlunda i vissa frågor? I vilken utsträckning anser hon att Tysklands agerande i både energi- och migrationspolitiken lett till att frågorna i dag är sprängstoff i de flesta EU-länder? Det är frågor vars svar lämnar en del i övrigt att önska.
Inte heller är Merkel särskilt utförlig vad gäller de politiska vägvalen i fråga om Energiwende – den inslagna vägen att förlita sig på billig rysk gas och avveckla fossilfria energikällor i förtid. Få läsare förväntar sig att hon har förmågan att titta i backspegeln, men betydligt fler hade nog väntat sig en djupare analys av vad dessa beslut, i stunden, innebär för Europas ekonomiska motor och, i förlängningen, hela EU.
Å andra sidan lyckas de detaljerade skildringarna emellanåt belysa de gemensamma nämnarna mellan Tysklands och Sveriges politiska kulturer.
Mer generöst är det när det gäller anekdoter. De flesta politiknördar känner nog till uttrycket som myntades vid en pressträff under migrationskrisen 2015: Wir schaffen das. Vi klarar det. I boken utvecklar Merkel bakgrunden till uttalandet och konstaterar att inget annat av hennes bevingade citat har gjort lika stort avtryck – eller varit så polariserande – som de tre enkla orden.
I andra fall är skildringarna närmast onödigt detaljerade. Vad kan man annars kalla berättelsen om hur hon 2005 fick äran att inviga motorvägen A20:s sista delsträcka i närheten av Tribsees som – vilket läsaren blir upplyst om – ligger cirka 37 kilometer sydväst om Stralsund? Eller att Merkel två år senare även invigde bron mellan just Stralsund och Rügen? Und so weiter.
Svårtuggat? Till viss del. Å ena sidan är nivån som allra lägst när anekdoterna staplas utan att tillföra något för en läsekrets utöver centraleuropéer och germanofiler. Å andra sidan lyckas de detaljerade skildringarna emellanåt belysa de gemensamma nämnarna mellan Tysklands och Sveriges politiska kulturer.
Igenkänningen är särskilt tydlig när Angela Merkel beskriver sin irritation och besvikelse över CSU – Bayerns kristdemokratiska systerparti. Hon menar att partiet ofta går ut i media för att öppet kritisera migrationspolitiken, trots överenskommelser med CDU:s partiledning i Berlin.
Det är svårt att inte dra paralleller till Ulf Kristerssons relation med Skånemoderaterna. Precis som CSU i Bayern är de en sydlig utmanare inom partiet, som inte tvekar att gå sin egen väg och skapa nya konflikter med partiledningen i huvudstaden.
Naod Habtemichael
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
MEMOAR
Angela Merkel och Beate Baumann
Frihet – Minnen 1954–2021
Översättare: Jesper Festin, Jens Ahlberg och Hillevi Jonsson
Albert Bonniers förlag
672 s.