Ellika Lagerlöfs debut är som en sagolik snedtripp

Debutanten Ellika Lagerlöf både uppfyller och bryter med författarstereotypen. Maia Hörstadius recenserar Den sista kastraten och finner den uppfriskande konstig.

Det finns en utbredd stereotyp om vilken sorts skönlitteratur som ges ut av de stora förlagen i Sverige i dag. Och vilka författare det är som skriver den. 

Det är: Navelskådande autofiktion från allvarsamma kvinnor som bor på Söder. Personer som tycker om att läsa böcker och trendspana på fritiden, helst också utbildade på författarskolan Biskops Arnö.

Man kan fråga sig vad som händer med litteraturen om nästan hälften av alla debuterande författare kommer direkt från en kreddig skrivarlinje.

Man kan fråga sig vad som händer med litteraturen om nästan hälften av alla debuterande författare kommer direkt från en kreddig skrivarlinje. (Vilket var fallet 2022, enligt en studie från Göteborgs universitet, där det även noterades att debutanter som nomineras till priser oftast är kvinnor som bor i Stockholm och inte heter något vanligt son-namn). 

Frågan om det inte räcker med autofiktion från Stockholm har cirkulerat på dagstidningarnas kultursidor i flera år. När ska de ”stora” berättelserna komma tillbaka? 

Navelskådande spaningslitteratur måste inte avfärdas som dålig eller narcissistisk – betraktelser av tiden vi lever i har alltid varit en del av romankonsten – men mitt i allting är det inte så konstigt att längta efter fler fiktiva världar, mer galenskap och fantasi, i svensk litteratur.

Av den anledningen är det inte svårt att tycka om Ellika Lagerlöfs debutbok, novellsamlingen Den sista kastraten (2025). Lagerlöf har, som så många andra svenska debutanter, studerat på Biskops Arnö och bor i Stockholm. Men Den sista kastraten kan inte klandras för att vara likriktad litteratur. 

Ett par blir så besatta av att sudda ut gränserna mellan duet och jaget, att de karvar loss sina egna kroppsdelar för att byta sinsemellan.

Absurditeter avlöser varandra i novellerna. Kärleken blir makabert kletig och äcklig när ett par blir så besatta av att sudda ut gränserna mellan duet och jaget, att de karvar loss sina egna kroppsdelar för att byta sinsemellan. Förvirringen som uppstår när man apropå ingenting råkar hitta en nyfödd bebis i sin portfölj efter en flygresa. 

Lagerlöfs berättande är som en mild snedtripp på psykedeliska droger. Vad som vill förmedlas med dessa stundtals makabra berättelser går från övertydlighet till utrymme att associera fritt. Vad betyder det till exempel att en pappa har förvandlats till en hårboll som hänger i taket? Som ny svensk litteratur är det uppfriskande konstigt. Man slängs in i olika världar, den ena märkligare än den andra. I slutänden är man ganska glad över att inte behöva leva i någon av dem på riktigt. 

En sista hand kunde ha lagts vid det språkliga flytet, orden stockar sig ibland, men det är redan förlåtet. Som debut kan Den sista kastraten vara precis det som autofiktionens kritiker väntat på: Ett litet tecken på att den vilda fantasin inte är utdöd. Inte heller hos de framtida författarämnen som studerar på Biskops Arnö (kanske vår tids kaffesalong, om något).

Maia Hörstadius

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!