Pandemin borde fått vara bara fiktion

Den kinesiske dissidentpoeten Liao Yiwu riktar sin vassa penna mot det kinesiska kommunistpartiets hantering av covid-pandemin. Eric Luth läser hans senaste roman Wuhan och finner en bok som hade haft stor potential men som tyvärr är alldeles för tråkig.

På universitetet i Göttingen träffade jag för ett tiotal år sedan den kinesiske dissidentpoeten Liao Yiwu. Han skulle läsa upp sin dikt ”Massakern” i en kyrka i den tyska universitetsstaden, och samtalade med oss studenter inför uppläsningen.

Samtalet fick föras med tolk, då Yiwu varken kunde engelska eller tyska. Dikten, en brutal skildring av massakern på Himmelska fridens torg (varvad med mässande och tjutande), lästes också upp på kinesiska. Men det finns tillfällen när kommunikation fungerar alldeles utmärkt utan språk och det här var ett sådant. Budskapet nådde fram.

Yiwu, som suttit fängslad och torterats på grund av sin ’antikommunistiska’ poesi, berättade att han inför varje uppläsning halsade en halv flaska vin. Ämnet var för traumatiskt, han kunde inte framföra dikten nykter utan att rasa samman.

Men ilskan över massakern på Himmelska fridens torg har ersatts av en vrede över det kinesiska kommunistpartiets hantering av Covid-pandemin.

Häromdagen kom Yiwus roman Wuhan ut på svenska (Lindskogs förlag). Det är det första jag läser av Yiwu sedan ”Massakern” i Göttingen. Även här dryper litteraturen av ilska, vrede. Men ilskan över massakern på Himmelska fridens torg har ersatts av en vrede över det kinesiska kommunistpartiets hantering av Covid-pandemin (som konsekvent kallas Wuhanviruset). Till försvar för alla de modiga kineser som läckte kunskap om viruset, trots regimens hårda tillslag mot alla som vågade yppa ett ord om dess eventuella existens. Det handlar om journalister och bloggare, läkare och forskare. Bland annat den svenske medborgaren Gui Minhai.

I centrum står romanfiguren Ai Ding, en historiker från Wuhan som återvänder från att ha gästforskat i Tyskland precis när viruset får spridning. Han försöker ta sig tillbaka till sin fru och dotter i hemstaden samtidigt som gräns efter gräns stänger, inom Kina. Effektivt skildrar Yiwu godtyckliga myndighetsbeslut, bristen på tillit i auktoritära system men också hur människor när det verkligen kniper kan vara godhjärtade och medmänskliga, även i en diktatur.

När Ai Dings resa genom ett Kina som håller på att stängas ned är som bäst påminner den om stor kinesisk litteratur som Mo Yans magiskt realistiska roman Ximen Nao och hans sju liv. En konkret bildningsresa där huvudfiguren tvingas övervinna och ta sig förbi fysiska och själsliga hinder för att nå sitt mål, men där besynnerliga förvecklingar uppstår längs vägen.

Helig vrede varvas med tråkigt staplande av fakta.

Problemet är bara att detta får en för liten del. Stora sjok utgörs istället av försök till något slags halvvetenskapliga genomgångar av ”Wuhanvirusets” uppkomst och spridning. Det är tråkig och ineffektiv romankonst. Yiwu vågar inte lita på fiktionen. Kanske borde han istället ha skrivit en separat essä om sin syn på Wuhanviruset? Tråkigheten i de halvvetenskapliga skildringarna gör också att vreden som är så tydlig i ”Massakern” späds ut. Helig vrede varvas med tråkigt staplande av fakta.

Översättaren Sissel Almgrens efterord ger vid handen att romanen är översatt från engelska, där hon har stämt av mot maskinöversättningar av det kinesiska materialet. Det är ingen optimal tågordning, men förvisso bra att hon är ärlig. Däremot har det slarvats vid översättningen och korrekturläsningen av densamma. Exempelvis får författaren Gabriel García Márquez ett antal olika stavningar av sitt namn (såvida detta inte också återkommer i det kinesiska originalet).

Den vackraste delen av romanen är Yiwus sorgesång över Wuhan i epilogen.

Den vackraste delen av romanen är Yiwus sorgesång över Wuhan i epilogen, en sång över alla som har gått bort eller förlorats av Wuhanviruset (eller kommunistpartiets katastrofala hantering). ”En sång för biodlaren som tog sitt liv för att han inte kunde ta med sig sina bin”, ”en sång för den som klädde sig i sin svepning och ringde efter hjälp utan att få svar”, ”en sång för mannen som grävde sin egen grav för att undvika att smitta sin familj.” Här närmar det sig Massaker-nivå.

Det är synd att inte romanen renodlade berättelsen om Ai Ding och sorgesången över Wuhan. De viktiga men mördande tråkiga utläggningarna om Wuhanviruset bläddrar jag förbi, och det är inte ett bra tecken.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!