I ”The apprentice” sjunker den unge Trump allt djupare ner i helvetets kretsar

Donald Trump har krävt att den ska förbjudas. Maia Hörstadius har sett svenske regissören Ali Abbasis bästa film hittills, och är underhållen – och äcklad.

70-talets New York är en metropol på dekis, hemsökt av smuts, våld och hemlöshet. Den utbredda arbetslösheten ligger som ett tyngdtäcke över fallfärdiga hotell och solkiga skyskrapor.

Mot denna kuliss träffas ”demonadvokaten” Roy Cohn (Jeremy Strong) och en ung Donald Trump (Sebastian Stan) i en dunkel salong på Manhattan. Trump befinner sig i limbo, ”familjeföretaget” under granskning för diskriminering av svarta hyresgäster. Men Roy Cohn, känd för att trixa med politiska kontakter, anar ett Klondike i den valpige Trumps ambitioner. 

En ny värld öppnar sig, men den är mer klibbigt smutsbrun än vacker i Ali Abbasis biopic om mannen som först blev byggherre, sedan tv-kändis och slutligen president. I The apprentice färdas Trump och Cohn längre ner i helvetets kretsar och in i 80-talets sprickfärdigt låtsasglamourösa bubbla. ”Demonadvokaten” lär ut sina budord: Attackera. Förneka allt. Erkänn aldrig ett nederlag. En världsbild formas där sanningen enkelt kan avfärdas som fake news.

I The apprentice färdas Trump och Cohn längre ner i helvetets kretsar och in i 80-talets sprickfärdigt låtsasglamourösa bubbla.

Sebastian Stan – känd som antihjälte i Marvels Captain America och Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee i dramaserien Pam & Tommy – är stundtals kusligt lik den verklige Trump. Filmen gestaltar hatkärleksrelationen till medierna, kroppen som blir allt fetare trots amfetaminpiller, mer apelsinhyad, det seriefigurslika håret som kammas bakåt för att dölja en kal fläck (vilken kirurgiskt avlägsnas från skalpen i närbild).

Jeremy Strong – senast sedd som Kendall Roy i Succession – lånar sin ikoniskt själlösa blick åt Roy Cohn, som i verklig förlaga arbetade nära Joseph McCarthy och drev hetsjakt på kommunister och homosexuella för det konservativt ”dygdiga” Amerikas skull samtidigt som han dolde sin egen homosexualitet. Rätt sorts makt, enligt filmens machiavelliska Cohn, slätar över även de djupaste sprickorna i fasaden.

Regissören Ali Abbasi (som tidigare ägnat sig åt troll som har icke-binärt sex i Gräns och ”Persian noir” i Holy Spider) har valt en story som säljer – och skapat sin bästa film hittills. The apprentice är Trumps begynnelsehistoria, där friheten i att tillskriva verket fiktiva inslag låter den unge Donald besöka orgiefester där mäktiga konservativa och libertarianer firar Ronald Reagans valseger – med kvantiteter av kokain som kunde tillfredsställa en dinosaurie. (Föga förvånande har ”The Real Donald” krävt att Abbasis film ska förbjudas.)

Donald Trump är en produkt av (drömmen om) den amerikanska drömmen, en kultur som livnär sig på kändisdyrkan och dokusåpelogik.

Trots att de milt komiska inslagen inte kan jämföras med den satiriskt skoningslösa slakten av 80-talets ytlighet i American Psycho (2000), visar filmen hur Donald Trump är en produkt av (drömmen om) den amerikanska drömmen, en kultur som livnär sig på kändisdyrkan och dokusåpelogik. I ett sådant ekosystem går det utmärkt att utvidga sitt skuldsatta imperium och samtidigt bli president för världens största ekonomiska stormakt.

Men här får en annan biopic ta vid där The apprentice slutar. Roy Cohn dör i aids, övergiven av sin före detta lärjunge. På ett 80-talskontor spökskrivs Art of the Deal. Skribenten (journalisten Tony Schwartz) famlar efter något av substantiellt värde i Trumps självupplevda livsberättelse, men får nöja sig med att författa en självhjälpsbok för aspirerande yuppies. 

I samma slutscen har Ali Abbasis Trump förvandlats till en motbjudande representation av inte bara sitt verkliga jag, utan för en hel kultur av samvetslösa strebers vars enda raison d’être återfinns i pengar, maktfullkomlighet och kändisskap. 

Avfärden mot undergången var underhållande – och äcklig.

Maia Hörstadius

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!