Kristendomen mår bra av ateister – om de håller högre kvalitet. Präststudenten Jakob Norrhall ger sig in i trosdebatten.
Sjuttonde december kommer att vara ett särskilt datum för mig. Då, under en debatt i Aktuellt, fick Eric Rosén mig att inse hur sargat det intellektuella samtalet om Guds existens är i dag.
Debatten var kulmen på en debatt i tidningarna mellan Eric Rosén och Joel Halldorf, som hade startat med Roséns text ”Tron på helig skrift bör betraktas som hittepå” i Aftonbladet. Där menar Rosén att ateismen inte behöver motbevisas, ”eftersom det ligger på de som påstår att gud finns att bevisa att han gör det”. Föga övertygande. Halldorf replikerade smått nedlåtande att trotsigheten inte övertygar samt att Rosén är mer kristen än han själv tror. Rosén kontrade med att hävda att Halldorf inte klarar ”av att ta ateismen på allvar”. Därefter fick de fortsätta debatten i Aktuellt på bästa sändningstid. För den oinvigde kunde det ses som en jämn och spännande debatt. Men det var det verkligen inte.
Nej, ateismens företrädare i Sverige kan bättre. Det hade behövts en Ingemar Hedenius, igen.
När jag ser Rosén ställa sig mot Joel Halldorf blir jag bara trött. Allt annat än en utskåpning från Halldorf hade varit märklig. En teologie professor som spenderat hela sin vuxna gärning på att diskutera tron i modern tappning, som vuxit upp under den tid där Sverige var som allra mest kulturellt mot kristendomen och lärt sig argumentera med den; mot detta ställer man en kulturredaktör med en filosofisk höjd i frågan som hade fått en 15 årig Jakob – då ateistiskt lagd – att föra handen mot pannan. Nej, ateismens företrädare i Sverige kan bättre. Det hade behövts en Ingemar Hedenius, igen.
Hedenius, filosofiprofessorn vars bok Tro och Vetande (1946) slog ner som en bomb i den offentliga debatten om Gud eller guds existens. Med intrikata argument, klyftiga formuleringar och aktivt (välbehövligt) konfliktsökande metoder bröt han upp en intellektuellt sval offentlig debatt om Gud. Han blottade den intellektuella tomheten i den dåtida kyrkans filosofiska argument om Guds varande eller icke-varande. Biskop efter biskop fick svidande stryk av Hedenius i DN:s krönikospalter såväl som i sina egna alster. Till skillnad från i dag var det huvudsakliga argument som Rosén företräder, att bevisbördan ligger på den som hävdar sanningen, helt banbrytande.
Svenska kyrkan hade ingen chans, inte heller de teologiska fakulteterna. I min mening har Hedenius gjort den kristna offentligheten en stor tjänst. Svenska kyrkan och den offentliga kristenheten behövde acceptera att den inte hade svar bra nog. Anpassningarna man tvingades att göra har lett till konkreta värdiga motargument till de som Hedenius och många andra ateistiska företrädare företrätt genom åren. Kritiken ledde till en förbättring bland såväl samfund som de teologiska fakulteterna. Det går framförallt att se i hur Joel Halldorf bemöter bevisbördeargumentet: Hedenius allra främsta argument. Han är förberedd på att den ska komma och kan svara på det.
Jag själv var helt marinerad i de argument ateister framställer när jag fann min tro, har under tidens gång ständigt varit medveten om dem och behövt finna goda skäl att besvara dem med. Fördelen att få sina uppfattningar utmanade i en större del av sitt liv är att man faktiskt tvingas bli skarpare. Genomtänkt. Frågan är: lyckas ateister som Rosén med detta i dag?
Håller jag med Halldorf om att det ”inte funnits en ateistisk superstjärna sen Dawkins 2006”? Absolut inte.
Styrkan i Hedenius argument och den moderna ateismen ligger inte bara i att säga att ”det ligger på er att bevisa”. Nej, det intressanta är vad avsaknaden av bevis får för följder. Huruvida gud finns eller inte är knappast ateismens skarpaste pilspets. Det tyngsta argumentet är det aktiva motståndet till gudsdyrkan som koncept. “Om gud nu fanns är han ett as som behöver aktivt motarbetas” är mantrat som faktiskt utmanar. Att, som Rosén, skriva att ”religion är desinformation och att den saknar verifierbarhet” är tomma konstateranden i höjd med att påstå motsatsen. Som Halldorf korrekt påpekar är också tanken att det står mellan att antingen kunna tro på vetenskap eller tro på Gud i en modern intellektuell debatt smått tonårsrebellisk. Håller jag med Halldorf om att det ”inte funnits en ateistisk superstjärna sen Dawkins 2006”? Absolut inte.
Det som är mest irriterande med debatten är att det finns riktigt bra ateister i Sverige som inte fick samma förfrågan om att debattera mot Halldorf i Aktuellt. Christer Sturmark, förlagschef vid Fri Tanke, har sedan många år tillbaka bedrivit ett genomtänkt existentiellt och ateistiskt projekt i det offentliga. Martin Hägglunds bok Vårt enda liv fick mig och denna tidskrifts kulturredaktör att djupt diskutera svåra existentiella frågor som satt spår i min filosofiska såväl som teologiska utveckling. Filosofiprofessor Svante Nordin, som bland annat skrivit en hel biografi om Ingemar Hedenius gärning, hade varit en klart mer värdig motståndare. Alla dessa personer, och säkert många fler, hade gett Joel en riktig utmaning. En debatt värd att se. Som skapar diskussion. Som på ett ärligt och intellektuellt sätt för en gemensam utveckling i det intellektuella Sverige. Då hade jag varit bänkad framför tv:n med förhöjd puls och anteckningsblock i högsta hugg: här ska Gud utmanas.
Jakob Norrhall, präststudent
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!