Växande ytterhöger, framgångar för vänstern och Europas högsta skattetryck. Frankrike är inte direkt ett liberalt paradis. Fanny Forsberg Lundell skriver om fransmännen som fått nog och lämnat landet.
50,54 procent! Medan vänstern skrällde i Frankrike vid den andra valomgången, kunde mittenkoalitionen Ensembles kandidat för valkretsen ”fransmän i norra Europa”, Vincent Caure, glädja sig åt en seger – om än knapp – över vänsteralliansens kandidat. Detta att jämföra med drygt 20 procent i Frankrike. Valkretsen ”Norra Europa” inbegriper i det här fallet de nordiska länderna, de baltiska länderna och de brittiska öarna. I den franska nationalförsamlingen finns alltså representanter för valkretsar som representerar utlandsboende franska medborgare. Resultatet i norra Europa blir särskilt intressant i ljuset av att Emmanuel Macron ofta talat om ”le modèle suédois” som en inspirationskälla för sin reformpolitik: en socialdemokrati som erkänt behovet av strukturreformer och marknadsliberalism. Han uttalade vurm för det nordiska samhällsbygget har även gett upphov till boken Macron le Suédois av journalisten Alain Lefebvre.
Blickar man bortom norra Europa och granskar röstresultaten för utlands-fransmän i hela världen kammar Ensemble även där hem segern. I den första omgången blev det hyfsat jämt mellan Ensemble och Vänsteralliansen NFP, med ett litet försteg för Ensemble. Endast drygt 10 procent hade däremot röstat för Rassemblement National (RN), som ju var det största partiet i Frankrike i den första omgången. I den andra omgången vann Ensemble med cirka 54 procent gentemot cirka 45 procent för NFP. Hade fransmännen som betraktar Frankrike utifrån fått styra, hade vi sett en kontinuitet för den mittenpolitik, med liberala inslag, som Macron en gång så framgångsrikt varit upphovsman till i Frankrike. ”Man blir inte profet i sin egen hemstad”, låter onekligen som ett ordspråk för att beskriva Macrons popularitet hemmavid – och i den franska diasporan.
Förutom en förtjusning – om än inte lika våldsam som tyskars – för den svenska naturen, finns en beundran för vårt samhällsbygge
Valresultaten för fransmännen i Norra Europa och resten av världen för tankarna till de intervjuer jag gjort med fransmän i Stockholm i Kameleonter och kosmopoliter (Fri Tanke). Varför flyttar fransmän till Sverige? Förutom en förtjusning – om än inte lika våldsam som tyskars – för den svenska naturen, finns en beundran för vårt samhällsbygge. ”Det är ett land som fungerar”, ”det är ett land som ligger i framkant för miljöarbete och innovationer”, ”det är ett land där alla bidrar”… Synen på mänskliga rättigheter och könsroller är också något fransmännen entusiastiskt uppmärksammar. Många av dem trivs med andra ord bra i det omtalade progressiva hörnet högst upp till höger i World Values Survey. Även om Frankrike har ett högre skattetryck än Sverige finns en uppfattning om att man betalar hög skatt i Sverige – men att man också får något tillbaka! Sverige framstår, lite förenklat, som en ideologiskt attraktiv destination. Man kan leva ett bra liv här. Ett land för fransmannen som inte har något emot att betala rätt hög skatt – så länge vardagen faktiskt också fungerar.
De mer renodlat liberalt sinnade fransmännen söker sig istället över den engelska kanalen till London. I en fascinerande etnografisk studie över den franska diasporan i London (French London, a blended ethnography of a migrant city Manchester University Press) beskriver forskaren Saskia Huc-Hepher hur livet ter sig för en av de största franska diaspororna i världen – 150 000 fransmän bor bara i just London. Det är att jämföra med cirka 14 000 fransmän i Sverige. Många av de fransmän som figurerar i Huc-Hephers studie ger också uttryck för ideologiska motiv bakom uppbrottet från Frankrike. Två teman framstår särskilt tydligt. Det första hänför sig till ett slags samhällskonservatism. Det finns en önskan om att göra sig fri från ett traditionstyngt liv i Frankrike, präglat av auktoritära drag, i utbildningsväsendet såväl som i familjen. Den franska elitismen, som ska vara så meritokratisk, har exempelvis upplevts exkluderande. Personer med afrikansk bakgrund tycker sig möta större acceptans och frihet i London än i Paris. Kan man ana att det är lättare att inte befinna sig just i den egna forna kolonialmakten?
Det andra temat är rent politiskt. Nu har ju sakernas tillstånd förvisso ändrats en del sedan Brexit, vilket kraftigt påverkar möjligheterna till rörlighet. Men i Huc-Hephers studie är det tydligt att det mer marknadsliberala London hade utgjort en dragningskraft på fransmännen bosatta i staden. En betydande del arbetar i finansvärlden. Därmed har London kommit att representera frihet – i olika skepnader – för fransmän som sökt frigöra sig från ett mer auktoritärt samhälle.
För att med glimten i ögat ställa saker och ting på sin spets: fransmännen i norra Europa får mig faktiskt att tänka på något slags mellanmjölks-version av kubanerna i Miami.
Precis som att Ensembles framgångar avviker från den franska trenden, är det också värt att notera att Nationell Samling i stort framstår som irrelevant för fransmännen utanför Frankrike. Partiet fick alltså ungefär bara en tiondel av rösterna. Man skulle kunna invända att det är lätt för personer som inte bor i Frankrike, som inte lever med trygghetsproblem i kölvattnet av bristande integration, att ta avstånd från det nationalistiska partiet. Ungefär som när man säger att det är lätt för journalisterna på Södermalm att inte rösta på SD. De tillhör inte den grupp som geografen Christophe Guilluy beskriver som ”berövade” (dépossédés) och i Frankrikes periferi. De är kosmopoliter, ”Anywheres”. Det ligger något i detta argument, men då bör man också ha i åtanke att RN inte bara driver på en anti-immigrationsagenda utan att de även förespråkar politik som innebär tillbakagång, precis som NFP, till lägre pensionsålder (med de ekonomiska konsekvenser det innebär) och de vurmar för återindustrialisering i Frankrike. Man kan anta att fransmän utanför Frankrike, som är mer liberalt sinnade, anser att RN inte kommer bibringa landet den ekonomiska skjuts framåt som det så väl behöver.
Frankrike, en av Europas viktigaste demokratier, har högst skattetryck i Europa, ett livaktigt kommunistparti, ett starkt nationalistiskt parti med vänsterinspirerad ekonomisk politik och en inflytelserik ”okuvad” vänsterpopulist, Mélenchon. För att med glimten i ögat ställa saker och ting på sin spets: fransmännen i norra Europa får mig faktiskt att tänka på något slags mellanmjölks-version av kubanerna i Miami.
Fanny Forsberg Lundell är professor i franska vid Stockholms universitet och forskare vid Ratio
fanny.forsberg.lundell@su.se
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!