Liberal Debatts chefredaktörer Eric Luth och Matilda Molander har träffat Frankrikes före detta premiärminister Jean-Marc Ayrault för att diskutera Frankrikes och Socialistpartiets framtid.
”Ni kunde väl ha sagt att ni skulle träffa monsieur Ayrault”, utbrister kaféets servitör.
Vi har just avslutat en snabb lunch i Nantes när Frankrikes före detta premiärminister – tillika stadens borgmästare i 23 år – dyker upp för en intervju över en kopp kaffe.
”Nu har vi ju inte hunnit förbereda oss alls”, fortsätter servitören oroligt.
Det stormar som vanligt i fransk politik. Vägen till en ny regering lär bli snårig, och den dödsdömda vänsterns återuppståndelse har skakat om i den politiska grytan.
Att den konservative republikanen Michel Barnier – för de svenskar främst känd som EU:s Brexit-förhandlare – får uppdrag att bilda regering förtar inte det faktum att vänstern i fransk politik har blivit en maktfaktor för första gången på ett årtionde.
Ett totalt nederlag, en symbolisk händelse som tagen ur en Houellebecq-roman.
Vi har stämt träff med Jean-Marc Ayrault för att prata om den franska vänsterns utveckling och utmaningar. Vem är bättre att prata om det med, än den forna hyresgästen i Hôtel Matignon – Frankrikes motsvarighet till Sagerska palatset – under François Hollande?
Efter presidentvalet 2022 såg det mörkt ut på den franska vänsterkanten. Socialistpartiets Anne Hidalgo fick 1,75 procent av rösterna, och François Mitterands stolta gamla parti fick sälja sitt högkvarter på Rue Solférino för att få ekonomin att gå ihop. Det vore som om de svenska Socialdemokraterna skulle behöva lämna Sveavägen 68.
Ett totalt nederlag, en symbolisk händelse som tagen ur en Houellebecq-roman.
Men alla som intresserar sig för politik vet att ett parti inte är uträknat bara för att det går dåligt i ett val.
***
Han kunde inte föreställa sig en enad vänster. Han trodde att han skulle kunna få systemet att explodera en gång till.
François Hollande utsåg Monsieur Ayrault till Frankrikes premiärminister 2012. Då hade han varit borgmästare i Nantes i mer än 20 år, och sedan länge parlamentsledamot och gruppledare för Socialisterna i Nationalförsamlingen.
– Vänstern måste luta sig mot mitten för att kunna vinna val i Frankrike. Är man för radikal är det omöjligt att nå en majoritet.
Efter att Jean-Marc Ayrault lämnade politiken 2017 har det dock gått allt annat än bra för Socialistpartiet. François Hollandes efterträdare Benoît Hamon fick 6 procent 2017 och 2022 gick det som sagt ännu sämre.
– När Macron valdes till president på sitt löfte om ”varken höger eller vänster” exploderade det politiska systemet. Den politiska logiken byggde på konflikten mellan höger och vänster. Macron orsakade en kris i både Socialistpartiet, som nästan gick under, och i Republikanerna – det stora, statsbärande högerpartiet.
– Krisens följd blev framväxten av en mer radikal vänster ledd av Jean-Luc Mélenchon, och en rejäl försvagning av den mer mittenorienterade vänstern.
De förändrade maktförhållandena inom vänstern stötte bort många väljare, och vänstern var under flera år helt utestängd från makten.
– Men så, inför EU-valet i år, sa Socialistpartiet: ”Nu vill det till att vi gör något”. Raphaël Glucksmann, som toppade listan i EU-valet, lanserade ett program som var klart till vänster ekonomiskt och socialpolitiskt, men samtidigt pro-europeiskt och tydligt i sitt stöd till Ukraina. Plötsligt ökade partiet till nästan 14 procent.
– När presidenten plötsligt upplöste nationalförsamlingen tvekade vi därför vad vi skulle göra. Men det stora hotet från extremhögern fick oss att bortse från alla oenigheter, problem och mélenchonister inom vänstern, och göra vad som krävdes: Samarbeta.
Det är ett rikt land med en ekonomi som fungerar bra. Men deras samhällsservice – testa bara att ta tåget i Tyskland, de är alltid sena!
Vänstersamarbetet var något Macron inte hade räknat med, förklarar Ayrault.
– Han kunde inte föreställa sig en enad vänster. Han trodde att han skulle kunna få systemet att explodera en gång till.
Ayrault berättar att han röstade på Macron i andra omgången både 2017 och 2022, men att han har gjort många politiska misstag.
– Pensionsreformen, migrationsreformen, reformen av a-kassan, och… det är det som är grundproblemet. Hans uppförande. Han ger ett respektlöst, arrogant, auktoritärt intryck. Avskyn för Macron är utbredd i hela landet, och de som avskyr honom mest röstar på extremhögern.
– För vänstern är det den verkliga frågan, konstaterar Ayrault. Vi har förlorat många av arbetarväljarna. De vill ha något nytt, några som pratar med dem och de känner inte att Socialistpartiet gör det. Jag tror framförallt att vi har bedrivit en ekonomisk politik som varit alltför liberal.
Han förklarar att den ekonomiska liberalismen har gjort mycket skada och lett till förlorade jobb, sänkta löner och en försämrad offentlig service. Det är särskilt liberalismens hårda budgetregler som fått allvarliga konsekvenser menar han, och pekar på Tyskland.
– Det är ett rikt land med en ekonomi som fungerar bra. Men deras samhällsservice – testa bara att ta tåget i Tyskland, de är alltid sena!
I Frankrike är det inte de statliga tågen som är problemet, utan bland annat bristen på läkare utanför storstäderna, menar Ayrault.
– Det har skapat ilska och förbittring som får människor att vända sig till extremerna. Många säger: ”vi har inte testat dem än, vi får ge dem en chans att visa vad de går för”.
Men väljare som hoppas på att få förbättrad offentlig sektor med Nationell samling vid makten kommer att bli besvikna, tror Ayrault.
– De har lovat många sociala reformer men eftersom de inte vill höja skatterna så kan de inte finansiera dem. De är bara populister. ”Allt åt alla” och ingen ska behöva betala.
Besvikelsen över Macrons politik har inte bara stärkt ytterhögern utan även Socialistpartiet. Från början var det många socialister som följde med Macron till hans nystartade parti. Enligt Ayrault har dock fler och fler återvänt de senaste åren.
– Många som röstade Macron tidigare är besvikna. Hans politik har gått från mitten-vänster till att nu vara höger. Pensionsreformen var en vändpunkt. Den ifrågasattes inte bara i nationalförsamlingen utan också på gatan av miljontals människor som gick ut och demonstrerade. Dessutom kritiserades den samfällt av de franska facken, som nästan aldrig är överens. Trots det körde Macron över dem och tvingade igenom reformen. Därför är det många som tidigare röstat på Macron som har sagt att ”nu räcker det”.
Han förklarar att på grund av pensionsstriden kommer Macron fortsätta att vara mycket försvagad, oavsett utgången av valet och regeringsbildningen. Det kommer inte minst att skapa problem för EU.
– EU är beroende av att det fransk-tyska ledarskapet är starkt och samspelt. Särskilt nu när Ryssland hotar, Trump riskerar att bli vald till president och högerextremismen vinner mark runt om i Europa.
Detta är en förkortad version av en lång intervju som trycktes i Liberal Debatt 3/24. Vill du läsa hela intervjun? Köp ett nummer av LD på en välsorterad Pressbyrå, eller skicka ett mail till red@liberaldebatt.se för att köpa ett exemplar.
Matilda Molander och Eric Luth är chefredaktörer för Liberal Debatt
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!