Annandag jul 2004 inträffade det som vi i dagligt tal kallar ”tsunamin”. Nu har 20 år passerat sedan dess. Men har vi lärt oss något? Nej, det har vi inte, menar Freddy Jönsson Hanberg.
Nästan alla som är födda på 1990-talet och tidigare vet vad de gjorde när de nåddes av nyheterna om tsunamin. De flesta känner någon som drabbades. Det var en katastrof av stora proportioner även i Sverige. Senast något liknande hade inträffat var tio år tidigare, då passagerarfärjan Estonia sjönk och 852 personer omkom.
Själv arbetade jag i Försvarsmakten som mycket snabbt hade personal på plats i Thailand för att ombesörja att kylcontainrar kom på plats. Jag känner tre personer från min gamla grundskola som gick bort. En bekant, tidigare generaldirektör på FOA (numera FOI) var på Sri Lanka och klarade sig på grund av en flodtur med båt.
Tsunamin orsakades av en kraftig jordbävning i Indiska oceanen, med en magnitud på 9,1–9,3, vilket gjorde den till en av de starkaste jordbävningarna som någonsin uppmätts.
Epicentrum låg nära kusten vid Sumatra i Indonesien. Jordbävningen utlöste en massiv tsunami som drabbade kustområden i flera länder runt Indiska oceanen, inklusive Thailand, Sri Lanka, Indien, Indonesien och Maldiverna. Katastrofen ledde till över 230 000 dödsfall, av dem 543 svenskar.
Det i dag tydligaste minnet är hur svårt det var att ta in och förstå den information som kom från katastrofområdet. De som var på plats ringde hem och försökte förklara men här hemma firades jul – kontrasten kunde inte vara större.
Den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds valde att gå på en teaterföreställning två dagar efter att tsunamin inträffat. Ironiskt nog hade hon efterträtt Anna Lindh som mördats året innan.
Efter Kalla krigets slut hade kriser blivit både mindre och enklare. Det rörde sig om tidsmässigt och geografiskt avgränsade olycks- och katastrofområden eller terrorhandlingar som också var begränsade i tid och rum. Den okontrollerade, eskalerande och gränslösa krisen som ett krig utgör var bortrationaliserad. Och därmed hade också förmågan att hantera sådant eroderat.
Terrorhandlingarna den 11 september 2001 bar ett budskap om att antagonismen inte var borta för evigt. Men även om det är den största terrorattacken någonsin var den begränsad i tid och rum. Tsunamin bredde ut sig över stora delar av Asien. Det är den femte dödligaste naturkatastrofen någonsin. Det dog lika många människor under Tsunamin som under 10 års krig i Ukraina.
Den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds valde att gå på en teaterföreställning två dagar efter att tsunamin inträffat. Ironiskt nog hade hon efterträtt Anna Lindh som mördats året innan. Hon var justitieminister i Ingvar Carlssons regering, som efterträdde Palme efter att han mördats. Krisinsikten borde ha varit större hos Freivalds.
När Tjörnbron rasade i januari 1980 sågs människor stanna sina bilar, gå fram och titta ner från rasplatsen och sedan sätta sig i bilen och köra över kanten.
Men det är inte ovanligt att människor förnekar händelseutvecklingar som verkar orimliga. När Tjörnbron rasade i januari 1980 sågs människor stanna sina bilar, gå fram och titta ner från rasplatsen och sedan sätta sig i bilen och köra över kanten. Det var orimligt att bron som var där igår inte längre var där.
Vi brukar i sådana här sammanhang tala om ”Svarta svanar”. Begreppet bygger på Karl Popper, en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, som använde exempel med svarta svanar för att illustrera sin teori om falsifikation inom vetenskapen.
I århundraden trodde man att alla svanar var vita, eftersom alla observerade svanar var vita. Men observationen av en enda svart svan i Australien kullkastade denna tro. Detta visar att en vetenskaplig hypotes aldrig kan bevisas slutgiltigt (induktivismens problem), men att den kan falsifieras genom en enda motbevisande observation. Hypotesen ”alla svanar är vita” falsifierades av upptäckten av en svart svan.
2007 tog Nassim Nicholas Taleb begreppet vidare i sin bok The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable. I hans begreppsvärld är en svart svan oförutsägbar (utanför vad man normalt kan förvänta sig), har en enorm påverkan men efteråt rationaliseras den som om den hade kunnat förutses.
Bland annat ansåg Katastrofkommissionen att den svenska krisberedskapen var undermålig och att det saknades ledarskap och tydlig ansvarsfördelning.
Som en följd av kritik mot regeringen Perssons hantering av tsunamin inrättade regeringen Reinfeldt 2008 kansliet för krishantering, ett organ inom Statsrådsberedningen på Regeringskansliet. Bland annat ansåg Katastrofkommissionen under ledning av Johan Hirschfeldt i sin rapport Sverige och tsunamin – granskning och förslag (SOU 2005:104) i december 2005 att den svenska krisberedskapen var undermålig och att det saknades ledarskap och tydlig ansvarsfördelning.
Trots det dröjde det bara sex år innan nästa regering flyttade kansliet från Statsrådsberedningen till Justitiedepartementet. Detta är ett bra exempel på det Taleb implicerar. Jag talade med en ärrad och erfaren riskkapitalist efter börskraschen 2002 och hans uppfattning var att det tar cirka sju år för människor att göra om samma misstag igen. Han hade sett det på nära håll många gånger. Investerare, brända på snabbväxande företag som gick i konkurs, gjorde gladeligen om en liknande riskfylld investering ett decennium senare.
Vi hade alla planer vi behövde inför Covid-19, det hade den dåvarande Krisberedskapsmyndigheten sett till. Men de låg bortglömda i arkiv.
Mellan 1990–2009 avvecklades hela det svenska civilförsvaret. Av det fanns det ingenting kvar när Försvarsmaktens högkvarter 2012 insåg att MUST haft rätt sedan 2007, Ryssland hade blivit expansivt och aggressivt igen. Några år senare invaderades Ukraina och under den fullskaliga invasionen har vi sett hur Ukrainas civila försvar fått arbeta minst lika hårt som det militära.
Slutsatsen är att regeringar måste dimensionera sin krishantering utifrån alla tänkbara händelseutvecklingar och att krishanteringen måste finnas centralt i Regeringskansliet – inte för att vi nu vet att nästa stora katastrof är krig, utan just för att vi inte vet det. Vi hade alla planer vi behövde inför Covid-19, det hade den dåvarande Krisberedskapsmyndigheten sett till. Men de låg bortglömda i arkiv.
Det enda vi vet är att vi ingenting vet om nästa stora kris. Därför måste vi ständigt planera, öva, samverka och utvärdera.
Freddy Jönsson Hanberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!