Reportage

Staffanstorp – så som resten av Sverige också borde vara?

Text: Klara Lidman

Staffanstorps kommun har blivit föremål för återkommande inslag i riksmedia, med M-SD-samarbete, förbud mot tiggeri och en uppmärksammad reklamfilm som vill locka svenskar att bosätta sig i kommunen. Många har åsikter om Staffanstorp, men vad säger de som bor där? Är det ett nationalistiskt mönstersamhälle? Liberal Debatts Klara Lidman åkte till Staffanstorp en regnig torsdag i februari för att ta reda på om kommunen är vad den utger sig för att vara.

Att drömma om förbättring och sträva efter en bättre tillvaro är inget annat än ett sundhetstecken. Det är en vilja om att utvecklas och förbättras, för sig själv och sina nära.

– Staffanstorps kommuns reklamfilm

Gula böljande rapsfält. Vakter som promenerar runt och hjälper en att bära flyttkartonger. En kiosk där man kan köpa glass, Daimglass. Så målas bilden av Staffanstorp upp i den kommunala reklamfilmen som släpptes i november 2019.

Staffanstorp är en kommun på 25 000 invånare som ligger i Skåne mitt emellan Lund och Malmö. Inbäddade i jordbrukslandskapet ligger kommunens två tätorter, Staffanstorp och Hjärup. Kommunen var den första där Moderaterna bildade majoritet med Sverigedemokraterna efter valet 2018, i strid med partiets riktlinjer och trots att M hade kunnat få egen majoritet även med de tidigare allianspartierna. Det moderata kommunalrådet Christian Sonesson försvarade det nya samarbetet med att SD, till skillnad från de tidigare allianskollegorna, inte krävde några skattehöjningar.

Sonesson är en stark motståndare till Decemberöverenskommelsen och var en av de första som förklarade alliansen död. När han intervjuades i Ekots lördagsintervju i februari 2019 menade han att M, KD och SD är »något typ av block« med tanke på att det var de partier som röstade emot Stefan Löfven som statsminister.

Inte bara kommunalrådets rikspolitiska utspel, utan även hans lokalpolitik har fått rikligt med medial uppmärksamhet. Han har drivit igenom förbud mot böneutrop, halalslaktat kött, tiggeri, könsseparerade badtider på badhuset och slöjor i skolorna. M+SD-majoriteten har sagt nej till att hissa prideflaggan och vill inte flagga på nationella minoriteters nationaldagar. Nyanlända huseras i husvagnar som någon form av permanent tillfällig lösning. Nyligen lanserades förslag om att bygga så kallade gated communities; bostadsområden som ska omgärdas av grindar, övervakas med ny teknik och patrulleras av vakter. Något paradoxalt kan tyckas, med tanke på att kommunen i sin reklamfilm försöker att profilera sig som en ovanligt trygg kommun.

Innan jag åkte till Staffanstorp hade jag två idéer om hur det skulle vara där. Antingen ett homogent samhälle med stark sammanhållning och extrem rädsla för allt som är främmande. Eller ett djupt polariserat samhälle, med en progressiv och en nationalkonservativ sida. Naivt av mig? Absolut. För det jag fann var mycket intressantare än så.

Det jag fann var nämligen en rätt vanlig småstad i Skåne. Där folk framför allt tänker på sin egen vardag. Var de ska bo och jobba, att det ska finnas bra skolor för barnen, att det ska vara tryggt och trevligt. Politiken som förs i kommunhuset är på sin höjd närvarande i periferin.

När jag klivit av bussen i Staffanstorp promenerar jag bort till kyrkans sopplunch; på torsdagar serveras soppa och pannkakor med kaffe och påtår för 50 kronor. Där träffar jag Rasmus Persson, 30 år, som håller på att skola in sitt barn på förskola. Jag frågar honom vad han tänker om den politiska utvecklingen i kommunen.

Rasmus Persson på kyrkans sopplunch. Foto: Klara Lidman

– Jag tycker att det pratas väldigt mycket om det, det kan vara en spännande diskussion på jobbet. Men i vardagen spelar det ingen roll, det läggs ingen värdering i det för var man har valt att bo. Om jag ska flytta någonstans tittar väl inte jag på vem som styr kommunen. Det är andra värden i min livssituation som väger in: närhet till naturen, saker vi ska göra, skola och arbete. Jag tycker att det låter som att man försöker göra skillnaderna mycket större än vad de är. Jag tror inte att det är så stor skillnad om man bor i Hässleholm, Kristianstad, Staffanstorp eller Ystad. Kommunerna har sina medel att röra sig med och de kan inte göra så olika. Det är ju en sak om man flyttar till Italien.

När jag sedan går till biblioteket träffar jag en annan småbarnsförälder, Johanna Håkansson, och hennes två barn. Hon tycker att Staffanstorp är en bra plats att bo på som barnfamilj.

– Nu på sportlovet har de mycket, i morgon är det lådbilsrace som vi ska vara med i. Och så finns det ju badhus och två öppna förskolor.

Jag frågar henne om hon har sett kommunens informationsfilm.

– Ja, den har jag sett. Inte så kul tyckte jag. Jag har ju växt upp i Malmö och bott där, och jag tycker att det är superbra. Även om de inte pekar ut att det är Malmö de syftar på i filmen. Och jag tycker att Staffanstorp också är superbra. Men jag tycker kanske att de speglar Staffanstorp på ett lite felaktigt sätt. Det var bara som att ›det är så ljust och fint och det är vakter som går här hela tiden och här är bara soligt och här finns bara svenskar‹. Och sen tycker jag inte att de borde lägga upp det så som de gjorde, två dagar efter att de pojkarna blev skjutna i Malmö. Och att pengarna hade kunnat läggas på något annat.

På ett kafé vid torget som serverar allt från kebabrullar till dammsugare träffar jag ägaren Ali Mohammad. Han bor i Malmö och innan han öppnade matstället drev han en frukthandel på torget i Staffanstorp i tolv år.

– Jag vill också flytta till Staffanstorp, jag har sådana planer. Det är mest för mina barns skull. Staffanstorp är bättre, om man tänker på skolor och miljö för barnen. Så att barnen inte umgås med folk som man inte vet vad de har för bakgrund, kanske till exempel barn med en storebror som är ledare för haschisförsäljare. Eller att de hör skottlossning och blir rädda. Det har inte hänt, men ändå.

Ali Mohammad bakom disken på sitt kafé. Foto: Klara Lidman

Tvärs över torget ligger en frisörsalong där Firas Haidar jobbar. Han berättar att han bodde i Tyskland i 12 år efter att ha flytt från krigets Irak och att han nu har varit i Sverige i ett och ett halvt år. I brist på gemensamt språk kommunicerar vi till stor del via en app i Firas telefon. Hans fru pluggar svenska samtidigt som hon städar på flygplatsen och hoppas kunna få jobb på förskola. Deras barn, femton och tolv år gamla, går i skola här. Själv har han inte tid med SFI, han måste jobba. Med ett pris på 160 kronor klippningen har de gott om kunder.

Citatet i Staffanstorpsvideon, att drömma om förbättring och sträva efter en bättre tillvaro är inget annat än ett sundhetstecken, verkar faktiskt stämma in bra på Staffanstorpsborna. Det är att försöka skapa bra liv för sig själva och sina nära som står i fokus för deras strävanden och val. Jag är lite förvånad av hur oberörda folk tycks vara av den politiska utveckling som eldar upp media och tyckare. Samtidigt gör det mig faktiskt lite lättad att det inte är politik som dominerar människors liv. Jag tror att det är en säkerhetsventil i ett liberalt demokratiskt samhälle att människor fokuserar på sitt eget liv, snarare än att vara besatta av att påverka hur andra väljer att leva sina liv. Eller vilka andra som lever omkring en.

Det får mig att tänka på sopplunchen, där jag fick lyssna till en diskussion mellan två äldre Staffanstorpsbor:

– Det känns som att man nästan skäms för att bo i Staffanstorp. Det började ju med de här nyanlända som skulle bo i husvagnar. Och motviljan mot att ta emot några. De som styr i kommunen nu känns främmande för oss. Det finns inte den här omtanken om andra. De nyanlända ska vi helst inte ha, de skickar vi iväg.

– Det är ju bättre att de bor någonstans än att de får sitta på gatan. De skickar iväg nån enstaka person och så skriver de om det, det är ju alldeles galet. Det var ju panik med det här med husvagnarna, det kom ju bara folk, vad skulle man göra av dem?

– Det finns ändå den här, tycker jag, avogheten.

– Då får du rösta på kommunisterna.

– Nej, jag ska inte rösta på kommunisterna.

– Man blåser ju upp det här att det är farligt att bo i Staffanstorp, det är ju inte bara i Staffanstorp, det är ju överallt. Jag hörde ett föredrag häromdan där de sa att 90 procent av alla inbrott och så som sker, det är av utlänningar som har kommit hit. Det kan vi ju inte acceptera, tycker inte jag.

– Ja, men för den sakens skull behöver man ju inte dra alla över en kam. För jag menar, tänk på språkcaféet här som Svenska kyrkan, Röda Korset och Rädda Barnen ordnar. Det är en 50-60 personer som kommer, plus svenskar. Massor av fantastiska människor som verkligen vill känna sig hemma här och så.

På biblioteket träffade jag Elizabeth. Hon har bott i Staffanstorp i 23 år. När jag frågar henne om den politiska utvecklingen svarar hon:

– Jag håller inte på med politik. Vi har redan flytt en gång innan, från Chile, jag vill inte ha med politik att göra.

Jag frågar henne om slöjförbudet, då hon själv är muslim och bär slöja.

Elizabeth på biblioteket. Foto: Klara Lidman

– Ja jag vet, men jag tycker att folk ändå är trevliga och så. Jag förstår varför folk är som de är, det är ju inte deras fel heller. Kanske vissa muslimer beter sig på ett visst sätt och då är det klart att då drabbar det ju alla muslimer.

Jag frågar henne om hon brukar besöka moskén.

– Det finns ingen moské här, det finns i Lund och i Malmö, men det var länge sen jag var där faktiskt. Jag håller mig här där det är lugnt. Alltså, vi har ju allt här.

Tillbaka till sopplunchen i kyrkan, där jag  pratade jag med Kerstin och Per Andersson om politiskt engagemang.

– Politikerna har gjort grejer av sånt som ingen av oss tyckte var något problem egentligen. Som det här med tiggarna, de gjorde ju verkligen inte något väsen av sig, en på Citygross, en på Ica, en på Willys och en på Lidl. Det är likadant med slöjan, det har aldrig liksom pratats allmänt om detta, förutom om de bara visar ögonen, det kan innebära problem, men jag har aldrig sett någon sådan här i byn. Men när man själv inte engagerar sig politiskt är det svårt att ha synpunkter egentligen. Man kan ju tycka illa om saker men om man då inte gör något åt det…

Här tror jag att Kerstin och Per sätter fingret på något viktigt, om man inte engagerar sig, hur ska man då kunna ha några synpunkter? Och om man inte engagerar sig, riskerar vi inte att bli som den långsamt kokade grodan? Eftersom kommunen, trots sitt påbud om att man ska sträva efter en bättre tillvaro, driver en politik där alla inte alls välkomnas att göra just det. Kommunpolitiken försöker skapa homogenitet, en tydligt definierad flock där vissa är välkomna och andra inte. Och så plötsligt står vi där, och har tänkt på huslån och förskolor och inte märkt vad som hänt runt omkring oss. Som i dikten Först kom de… av Martin Niemöller.

Kerstin och Per Andersson på sopplunchen. Foto: Klara Lidman

Med detta sagt kanske man inte måste ta Staffanstorps kommunpolitik på så stort allvar. Den är så tydligt populistisk och uppmärksamhetssökande, ämnad för rubrikskapande och polarisering. Jag tänker på komikern Johanna Hurtig Wagrell som i SVT-programmet Svenska nyheter svarar på frågan om reklamens syfte är att få folk att flytta till Staffanstorp. »Nejnej, herregud, de vill inte ha mer folk. Man vill sälja Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om vi vinner valet, då kommer hela Sverige vara som Staffanstorp. Det kommer vara tomt och regnvåta cykelbanor och lite rassigt.« Kanske är kommunpolitiken inte målet i sig utan en bricka i ett större spel, ett medel för att bana väg för M-KD-SD-samarbete i riksdagen.

Jag önskar att det vore så enkelt att vi bara kunde påta i våra trädgårdar. Simma några längder i badhuset. Äta Daimglass. Ägna oss åt vardagens små och stora bekymmer och glädjeämnen. Leva fredligt sida vid sida i vårt Fylke.

Men risken är att vi då lämnar walkover. Till de som vill söndra och härska; inskränka vissa av våra – och därmed allas – friheter. Riskerna med politisk passivitet är för stora, insatserna för höga. Även om kommunpolitiken bara är ett taktiskt spel för regeringsmakten eller ett sätt att hålla nere det lokala skattetrycket.

Jag vet att det låter som en tråkig SO-lektion på högstadiet, men demokrati är något vi gör tillsammans. Att »checka-ut« från det politiska livet är som att vara den där personen som åker snålskjuts i ett grupparbete. Ska man vara en vuxen medborgare i ett parlamentariskt demokratiskt samhälle har man ett ansvar för samhällsutvecklingen.

Samtidigt tror jag det är farligt när folk blir allt för uppfyllda av ett politiskt projekt. Lagom är bäst, som vi brukar säga. Engagerat men inte fanatiskt; det är så som Sverige borde vara.

Klara Lidman sitter i Liberal Debatts redaktion och läser till läkare i Uppsala.
@LidmanKlara
klara.lidman@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Klara Lidman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr