Isac Riddarsparre har rätt i behovet av kärnvapen för avskräckning. Men har fel i att en europeisk kärnvapenarsenal skulle lösa några problem. Det menar skribenten Per Kraulis, som snarare menar att Sverige värsta fall borde skaffa sig egna kärnvapen.
Valet av Donald Trump till USA:s president försämrar det säkerhetspolitiska läget kraftigt. Men problemet går djupare än så eftersom Europa har begått egna misstag.
I en debattartikel förespråkar Isac Riddarsparre en europeisk kärnvapenarsenal som en lösning. Men det är feltänkt av flera skäl. Och om Sverige inte lyckas bidra till att Europa skärper sig på flera punkter så kan vi tvingas tänka det länge otänkbara: Att vi måste skaffa kärnvapen själva.
Genom att vägra ge Ukraina konventionella vapen för att effektivt tränga tillbaka Ryssland har både EU och USA allvarligt skadat trovärdigheten vad gäller att stå emot attacker från Ryssland. Förbundskansler Olaf Scholz vill ha så kallade fredssamtal med Putin och bekräftar därmed att viktiga segment av EU är djupt naiva och kortsiktiga.
Därför är Storbritanniens och Frankrikes kärnvapenbestyckade ubåtsmissiler lika avskräckande som USA:s, strunt samma att de är färre.
Avskräckning med kärnvapen innebär att fienden inser att ett angrepp skulle leda till en motattack som ger oacceptabla egna skador, och därmed avstår. Det måste göras trovärdigt genom:
- att kärnvapnen kan antas nå sina mål, och
- att de faktiskt skulle användas i en motattack i händelse av angrepp.
Det första kravet innebär inte att det behövs tusentals kärnvapen. Riddarsparre tror att avskräckning är en funktion av antalet stridsspetsar. Det är fel. Målen för en vedergällning är nämligen uteslutande storstäder. Ryssland har ungefär 30 storstäder. En kärnvapenexplosion utplånar en stad. Frankrike och Storbritannien har cirka 250 stridsspetsar vardera. Därför är Storbritanniens och Frankrikes kärnvapenbestyckade ubåtsmissiler lika avskräckande som USA:s, strunt samma att de är färre.
Det andra kravet handlar om det finns en trovärdig beslutsförmåga för en motattack. Nato som organisation beslutar inte om användning av kärnvapen, den makten ligger och har alltid legat hos USA, Storbritannien och Frankrike, var och en för sig. Det är inte rimligt att hoppas att de skulle överlåta den makten till Nato eller EU, särskilt inte i dag.
Sverige kan utveckla och producera ubåtar och kärnvapen. Ritningarna till de senare finns i arkiven.
Endast enskilda länder, som Sverige, har den trovärdiga beslutsförmåga som krävs för att ge kärnvapnen deras avskräckande effekt. Sverige har en utmärkt arena för kärnvapenbestyckade ubåtar, Östersjön. Sverige kan utveckla och producera ubåtar och kärnvapen. Ritningarna till de senare finns i arkiven.
För att undvika det måste Sverige arbeta för att, i allians med andra likasinnade länder, få Europa att fullt ut stödja Ukraina, och att bygga ett trovärdigt konventionellt rustat Nato, med eller utan USA. Europa måste visa att man kan försvara sig. Om det inte lyckas, då kan vi tvingas att ta upp frågan om svenska kärnvapen. Europeiska kärnvapen är däremot inte en lösning på problemet i något scenario, och bör avföras från diskussionen.
Per Kraulis
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
Lästips: ”The Evolution of Nuclear Strategy” av Lawrence Freedman från 1981 är den givna klassikern. Den har utkommit i reviderad upplaga 2019 med Jeffrey Michaels som medförfattare.