Europa är statt i förändring, skriver UI:s Fredrik Löjdquist, och den ryska invasionen av Ukraina har gjort det uppenbart att det är i Europas östliga gränstrakter som kontinentens framtid avgörs. Antingen stabiliserar EU Europa österut, eller så destabiliseras EU österifrån.
Europa är statt i förändring. Historiens motor drivs av Rysslands aggression mot Ukraina och Europas respons på den underliggande Rysslandskrisen. Det finns inget status quo ante att återvända till som världen såg ut före den 24 februari 2022. Det finns inget stabilt jämviktsläge så länge som Ukraina inte inlemmas i den europeiska och transatlantiska stugvärmen. Lärdomen efter kalla krigets slut är att gråzoner och buffertstater mellan EU och Nato å ena sidan och Ryssland å den andra inte är en del av lösningen utan problemet.
Det europeiska projektet är ett resultat av krig och stora geopolitiska förändringar: kol- och stålunionen och EG av det andra världskriget, EU av murens fall. Hur Europa och det vidare väst hanterar Rysslands aggression och den underliggande Rysslandskrisen kommer inte bara att definiera Ryssland, Ukraina och det övriga Östeuropas framtid för de kommande generationerna utan hela det europeiska projektet.
Denna utmaning är förstås inte den enda vi står inför, men inget annat problem har så omedelbar påverkan på Europa. Ryssland har inte bara inlett den mest omfattande och brutala militära våldsanvändningen i Europa sedan det andra världskriget utan angriper folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen som system.
Europas svar på den ryska aggressionen kommer därför att avgöra vad det europeiska projektet är – och bör vara.
Europa efter andra världskriget har präglats av det politiska imperativet nie wieder: aldrig mer militär aggression, aldrig mer fascism, aldrig mer folkmord, aldrig mer totalitaritära regimer! Nu konfronteras vi med ett alltmer totalitärt Ryssland, som styrs av en världsåskådning som bär fascismens prägel och som för ett storskaligt aggressionskrig med drag av folkmord. Europas svar på den ryska aggressionen kommer därför att avgöra vad det europeiska projektet är – och bör vara.
EU:s och västs samlade reaktion på den fullskaliga invasionen sedan februari 2022 har varit starkare än vad många hade väntat sig. Men det är ett reaktivt förhållningssätt, där en gemensam, strategisk vision kring det önskade slutmålet för Ukraina och hur vi kan hantera den ryska utmaningen fortfarande saknas.
EU:s beslut att inleda anslutningsförhandlingar med Ukraina och Moldavien var i sig ett viktigt steg i att formulera en sådan vision, men mycket återstår.
Vår Ukrainapolitik behöver tre huvudkomponenter: EU-närmande, återuppbyggnad och säkerhet. EU-närmandet och återuppbyggnaden är ömsesidigt nödvändiga förutsättningar för att Ukraina skall lyckas. Men för att Ukraina skall kunna integreras i EU och återuppbyggas måste det finnas ett Ukraina kvar att integrera och återuppbygga. Därför är Ukrainas säkerhet den allt överskuggande frågan, för att kunna vinna kriget, det vill säga hävda sin suveränitet och territoriella integritet, och för att kunna vinna freden, det vill säga förhindra att Ryssland framgent kommer att kunna hota landet.
Vad som ytterst står på spel är om Ryssland skall tillåtas skörda frukterna av sin aggression, om Kreml kan dra slutsatsen att storskalig, brutal militär aggression och kärnvapenhot är ett framgångsrikt medel att uppnå politiska mål. Om så blir fallet, kommer vi att leva i en annan värld, där Europas förmåga att projicera säkerhet, stabilitet och välstånd – den europeiska livsstilen – undermineras.
Den i särklass viktigaste investeringen vi kan göra i ett bättre framtida Ryssland är att säkerställa att aggressionen inte lyckas.
Parallellt med en effektiv Ukrainapolitik måste EU och väst formulera en målinriktad Rysslandspolitik. Elementen finns redan där: avskräckning och ansvarsutkrävande, en politik som begränsar Rysslands förmåga till aggressivt och antagonistiskt beteende, det vill säga en variant av den containment-politik som utvecklades under kalla kriget. Dagens värld är förstås en annan. Och dagens politik måste ta hänsyn till att Ryssland inte kan utvecklas i en fredlig riktning utan en intern demokratisering. Det finns ett direkt samband mellan den inre repressionen och den yttre aggressionen.
Den i särklass viktigaste investeringen vi kan göra i ett bättre framtida Ryssland är att säkerställa att aggressionen inte lyckas. Det är inte bara avgörande för Ukrainas och Europas framtid, utan även Rysslands.
Vi vet alltså vad som står på spel. Och vi har förmågan att påverka utvecklingen. Den militära kraftmätningen på slagfältet avgörs av västs stöd till Ukraina. Vi har agens och är inga passiva observatörer. En rapport från det estniska försvarsministeriet visar att det nödvändiga militära stödet till Ukraina uppgår till 120 miljarder euro (eller motsv. 0,25 procent av de Nato-allierades årliga bnp). Ukrainas återuppbyggnadsbehov beräknas uppgå till 750 miljarder euro, det vill säga motsvarade 0,2–0,3 procent av EU-ländernas samlade bnp över en sjuårig budgetcykel i EU.
Stödet bör inte betraktas som en kostnad utan en investering i vår säkerhet och vårt välstånd. Alternativet, att Ryssland lyckas, kostar mer. Att mobilisera detta stöd är en uppgift som kräver politiskt ledarskap, som kan förklara för väljarna vad som står på spel.
Resignation och defaitism av det slag vi såg breda ut sig under hösten är farlig, för att inte säga obegriplig.
Utvecklingen på slagfältet är nu en dragkamp mellan rysk och västlig militärindustriell produktionsförmåga. Västs samlade kapacitet överstiger vida de ryska, på sikt. Men just nu snurrar de ryska hjulen fortare. 2024 blir ett viktigt år för resursmobiliseringen.
Det handlar alltså om politisk vilja och uthållighet. Frågan är om EU vill vara ett subjekt eller objekt i de historiska processer som nu oundvikligen formar vår framtid. Resignation och defaitism av det slag vi såg breda ut sig under hösten är farlig, för att inte säga obegriplig. Hur kommer det sig egentligen att Europa, vars samlade resurser är så mycket större än Rysslands, har så dåligt självförtroende?
Europapolitiken måste uttrycka framtidshopp och en vision. Att se till att Ukraina lyckas och integreras i det europeiska projektet vore att skriva det andra kapitlet i den historia om ett enat, fritt och fredligt Europas som påbörjades med 1989 års revolution.
Antingen kommer EU att kunna stabilisera Europa österut eller kommer Europa att destabiliseras österifrån. Europas framtid avgörs i Ukraina.
Fredrik Löjdquist
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!