Från en ensam desperado till pappalivet i Stockholm. LD:s Max Hjelm läser Per Hagmans nya roman Johannes och du och imponeras av lättheten i språket – och förmågan att fånga det vackra i omvärlden.
Det finns ett visst sätt att samtala som bara verkar bemästras av de som ägnat många ensamma kvällar på barer. Det handlar om en otvungenhet, en förmåga att glida mellan ämnen, nästan tappa spåret. Eller att tappa spåret, men få med sig mottagaren – vem det än må vara som kanske lyssnar – på det nya ämnet.
Vissa författare lyckas föra över detta i sitt skrivande, ofta har det varit män vilket väl korrelerar med vilka som suttit vid bardisken. Som Charles Bukowski, när han låter Henry Chinaski dra rövarhistorier om livet. Eller Stig Larsson, vars senaste bok Högt och lågt (2024) balanserar på en styv lina farligt nära det snackiga. Det krävs självförtroende för att inte falla.
En annan som har det är Per Hagman, vars författarskap når nya nivåer i romanen Johannes och du (Albert Bonniers förlag). I beskrivningen av årets första snödag färdas författaren fjäderlätt mellan betraktelser över dotterns häpnad över det vita och provparafraser på några rader från Zarah Leanderlåten ”Sång om syrsor” (”Det var en vår, jag var snart femtiofyra, med svårt att få ihop det till hyra”, blir det i Hagmans lite gråare version, långt från originalets ungdomsromans).
I sina två tidigare självbiografiska böcker har Hagman varit besatt av ”tunna band”. Alltså relationen med människor man möter på en bar eller blir hej med i tobaksaffären. Och jodå, tanken dyker upp här med. Men i regel handlar den nya romanen om band som håller över tid oavsett vad.
Hela det ”pilatesperverterade proseccoproletariatet” som han kallar den sociala klass som omger honom.
Det är en liten värld berättaren rör sig i. Rent geografiskt, romanen utspelar sig nästan enbart i kvarteren runt Johanneskyrkan. Men också mer själsligt – tankarna är fästa vid dottern och (icke)relationen med de egna föräldrarna.
Ibland är han bitter. Över dagens stockholmare, framför allt. Den oestetiska kulturen: Elsparkcyklarna, den genomkommersialiserade prideparaden, Bröd & Salt, hela det ”pilatesperverterade proseccoproletariatet” som han kallar den sociala klass som omger honom. Det är ett roligt halv-utifrån-blick att följa.
Bitterheten mot föräldrarna är tyngre att läsa. Kritiken mot deras egenheter, hur de påverkat hans uppväxt, hur han till slut kände ett behov av att bryta med dem båda. Men det som kunnat vara en författarens maktuppvisning, som i ”kolla, jag bestämmer perspektivet på vår relation inför omvärldens beskådan”, blottar i stället främst en rädsla för att inte lyckas bättre i relationen med det egna barnet. Den rädslan är väl allmängiltig.
Och Per Hagman är inte rädd för det allmängiltiga. Det är vad som gör romanen spännande. Ett outsider-perspektiv på samhället och ett söndrigt förflutet. Samtidigt: ett numera normalt (nåja) liv i den svenska huvudstaden.
Men Hagman har sedan dess stakat ut sin egen väg i den svenska litteraturen.
Den äldre generationen har idogt lyft Hagmans första verk som 90-talets generationsromaner. Så är det säkert, men lästa i dag försvinner Cigarett, Pool och Volt i en uppsjö av romaner utan berättelsekurva som beskriver det dekadenta livet i storstäderna. Det är inte fel att lyfta Hagmans förstlingsverk, han visade redan då ett öga för att fånga miljöer. Men Hagman har sedan dess stakat ut sin egen väg i den svenska litteraturen, utvecklat sitt skrivande sedan debutromanen Cigarett.
Kanske har det varit lätt att avfärda honom som en ensam desperado på flykt från lagen eftersom han själv gärna berättat om de delarna av sig själv, och även när han skrivit skönlitterärt intresserat sig för de halvprivilegierades självvalda nedåtspiral i problemfyllda liv.
Nu nöjer sig Hagman med det enkla.
”Klart jag hoppas jag ska lyckas även denna gång.
Nej, jag kommer lyckas.
Med att romantisera det jag kan, glädjas åt det lilla.”
Detta skriver Per Hagman om sitt nya kvarter i Stockholm, men det kan lika gärna förstås som en programförklaring för boken. För den är romantiserande. Sentimental? Jo, stundtals. Men aldrig mer än att det blir vackert. Johannes och du blir en övning i att våga vara töntig.
Johannes och du blir en övning i att våga vara töntig.
Det spelar ingen roll om det är relationen med en tiggare i Allas älskare, ingens älskling, ett eget boende där man kan börja testa drag i När oskulder kysser, att få falkenera i Att komma hem ska vara en schlager eller att servera löjromstoast till sin dotter som födelsedagsfrukost i Johannes och du. Den nya boken visar att det inte (bara) var det kringflackande livet och autonomin som gjorde Hagmans liv åtråvärt – utan hans outtömliga förmåga att romantisera det lilla i livet.
Det är snackigt men aldrig slösaktigt. Prosan är tät. I Johannes och du har Hagman slipat den stil han rört sig mot under flera böcker till perfektion. Det är som att sitta vid en barbänk nykter och höra någon lägga ut sitt liv, men med sådan elegans att du inte tröttnar, tills du missar sista pendeln hem. Och när du väntar på morgontåget medan solen går upp märker du, trots tröttheten, att du ler; bar-orerarens romantiska blick har smittat av sig.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
ROMAN
Per Hagman
Johannes och du
Albert Bonniers förlag
206 s.
Förläggare: Daniel Sandström