En fantastisk författare som fastnat i navelskåderi. Margareta Barabash recenserar Stefan Lindbergs ”Viskarna” och frågar sig om den verkligen hade behövt vara så tråkig.
I vår tid av storytelling-besatthet är det radikalt att inte vilja ha något särskilt sagt med sitt verk. Att inte vilja lära läsaren något eller att göra världen till en bättre, rättvisare, snällare plats. Ur det perspektivet är Stefan Lindbergs ”Viskarna” en uppfriskande läsupplevelse.
Romanen, den sista delen i Lindbergs Fridhemsplanstrilogi, följer författarens fiktiva jag genom en tillvaro där verkligheten allt mer luckras upp. Berättelser ur vardagen blandas med drömmar och myter. Allt detta i ett stillsamt lunkande tempo. Han glider fram, upprörs, förundras, skräms, gläds. Ingenstans finns någon mening att hämta, ingen sensmoral att ta till sig.
Det vore korkat att hävda att alla böcker måste tala till alla läsare. Men kanske några fler än den smala krets författaren själv tillhör?
Idén om den utsuddade gränsen mellan fakta och fantasi är hisnande. Men måste sisådär 80 procent av romanen vara så pass trist?
Sidorna fylls ut av flashbacks till ölsittningar med yrkesfränder, namedropping, klagovisor över Författarförbundet. Referenser till människor och platser som bara den invigde kan relatera till. En glimt in i kulturelitens vardag, med andra ord. Själv kommer jag på mig med att gäspande bläddra förbi hela passager. Det vore korkat att hävda att alla böcker måste tala till alla läsare. Men kanske några fler än den smala krets författaren själv tillhör?
Till saken hör att Lindberg egentligen är en fantastisk författare. Vi bjuds på en smygande vacker skildring av faderns mystiska FN-tjänstgöring på Cypern 1974 (som sedan brutalt kapas av med minnen från Biskops Arnö författarskola klass ‘96). Vi möter en flicka som kan styra människor med tankekraft och teknologstudenter som programmerar resor mellan tid och rum. Inslagen av magisk realism som sömlöst vävs in i protagonistens vardag är mästerligt utförda – ett bålverk mot samtidens avförtrollning.
Det är när Lindberg tittar upp ur sin egen navel som litteraturen tillåts bli stor på riktigt.
Margareta Barabash
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!