Skip to content
Graffiti i centrala Tbilisi.
Graffiti i centrala Tbilisi.
Kultur | Georgien

Får georgiska författare inte längre prata om Platon?

Precis som under sovjettiden är regeringen det största hotet mot författare i dagens Georgien. Eric Luth skriver om georgiska författares kamp för Europa, och hur redan det medeltida nationaleposet Riddaren i tigerskrud stred för rättvisa och frihet.

Imorgon kväll samlas vi på Rustaveliavenyn för att protestera, sa Georgiens västvänliga president Salomé Zurabisjvili. Detta efter att landets alltmer politiserade valmyndighet presenterat ett preliminärt valresultat, som ingen inom oppositionen accepterat. 

Valet har beskrivits som ett ödesval: Ska den kaukasiska republiken vända sig mot Ryssland eller EU? Hundratusentals georgier, framförallt yngre, såg resultatet som en kupp av den Putin-vänlige oligarken Bidzina Ivanisjvili. Och kände hur dörren till EU stängdes. 

Rustaveliavenyn som löper tvärs genom huvudstaden Tbilisi är döpt efter den medeltida georgiska poeten Sjota Rustaveli, författare till landets nationalepos Riddaren i tigerskrud. Skrivet på egenpåhittat versmått skildrar eposet vänskapen mellan hjältarna Avtandil och Tariel, och deras sökande efter kärleken – personifierad som Nestan-Darejan (eventuellt ett allegoriskt förkroppsligande av den historiska och legendariska drottning Tamar). Kärlek, vänskap och hängivelse präglar berättelsen, men också hur friheten är en del av varje människa, att människan måste få vara fri att tänka och känna. 

Även om Riddaren i tigerskrud knappast är en partsinlaga för demokrati måste styret, enligt boken, ändå vara rättvist och eftertänksamt.

Många samtida teman kan skönjas i eposet: kritik av såväl tvångsäktenskap som slaveri och livegenskap, värdet av jämställdhet, lycka och rättvisa. Även om Riddaren i tigerskrud knappast är en partsinlaga för demokrati måste styret, enligt boken, ändå vara rättvist och eftertänksamt. Vilket knappast det styrande partiet Georgisk dröm, marionettstyrt av Ivanisjvili, kan hyllas för.

När jag besökte georgiska riksdagsbiblioteket – landets motsvarighet till nationalbibliotek – i våras visade en entusiastisk museivärd gamla utgåvor av Riddaren i tigerskrud. Så här ser vårt nationalepos ut, sa hon, titta, det har spritts till hela världen, översatts till alla språk. Satt den georgiska litteraturen på kartan. Men uppenbarligen inte i Sverige: verket tycks aldrig ha översatts till svenska.

Detsamma gäller mycket av den samtida georgiska litteraturen också: Mycket få georgiska verk finns översatta till svenska. 

I en essä i Le Monde skildrar Guillaume Loiret hur samtida georgiska författare är en del av den oppositionella kampen för att närma sig väst. Men många av dem har tvingats lämna Georgien. Den alltmer auktoritära regeringen försöker ta över både förlag och litteraturpriser. De fyra stora förlagen, Sulakauri, Intelekti, Palitra L och Artanuji, upplever att regeringen har försökt påverka deras utgivning. Natasha Lomouri, ordförande i den nationella PEN-föreningen, säger att precis som under sovjettiden upplever författare regeringen som det största hotet mot deras skrivande.

Vad betyder det här, frågar sig dramatikern Lasha Boughadzé. Får jag inte längre prata om Oedipus? Eller Markis de Sade? Eller Platon? 

Ett hot är den ”ryska lagen”, som i svenska medier beskrivits som ett hot mot civilsamhället, men som också slår hårt mot media- och kulturorganisationer. En lag som kräver registrering om mer än 20 procent av finansieringen kommer från utlandet. Ett annat hot gäller de nya lagar som förbjuder ”hbtq-propaganda”. Möjligheterna att skriva om samkönade relationer har krympt kraftigt, även om de knappast varit särskilt många tidigare heller. Vad betyder det här, frågar sig dramatikern Lasha Boughadzé. Får jag inte längre prata om Oedipus? Eller Markis de Sade? Eller Platon? 

PEN-ordföranden Natasha Lomouris kontor ligger bredvid Sankta Esperanza-biblioteket, döpt efter en roman av Aka Mortjiladze – ett av de stora, samtida georgiska författarskapen. ”Ofta omnämnt i Nobelprissammanhang”, skriver Loiret. Mer än vad jag har hört, ska sägas. Kanske på grund av att bara en av hans romaner översatts till svenska: Spegelriket (Förlag 2244, 2014). Det är ändå en översättning mer än av det georgiska nationaleposet Riddaren i tigerskrud.

Den samtida georgiska litteraturen, enligt Loiret, berör ofta historia och minnen, en ”outtömlig reservoar” för fiktionen. Beskrivningen påminner om Svenska Akademiens motivering för Han Kangs nobelpris: ”För hennes intensiva poetiska prosa som konfronterar historiska trauman och blottlägger livets skörhet.” Men ett nobelpris till den georgiska litteraturen bygger såklart på att den översätts. 

Svenskar har visat ett allt större intresse för den kaukasiska republiken under senaste året: EU-kandidaturen, den svenska regeringens starka engagemang för georgiskt civilsamhälle och befolkningens kamp för att ta sig västerut. Men det märks varken i bokkatalogerna eller i medierapporteringen. Några svenska medier har rapporterat om Rustaveliavenyn. Men ingen, vad jag kan se, har skrivit om varför den heter så eller varför man samlas där. 

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Pop, politiska protester och pulverkaffe

Tar den europeiska drömmen slut i dagens georgiska val?

Landet mellan bergen längtar hem till Europa