Kan Georgiens unga liberaler övervinna Putin? Ida Arnstedt beskriver utvecklingen av ett land hon återkommande besökt och kampen mellan öst och väst.
För många är det här en vanlig oktoberlördag. I det EU-vänliga Georgien pågår samtidigt något som kan komma att bli deras 1989. I dag går 3,4 miljoner georgier till ett parlamentsval som många beskriver som ett ödesval. Det finns två alternativ: Antingen fortsätter man på den auktoritära, nu inkörda banan eller så väljer man en ny väg.
Ju längre ett auktoritärt styre får sitta vid makten, desto svårare blir det att bryta sig loss. Regeringspartiet Georgisk dröm har redan haft makten i tolv år, och haft gott om tid att låta staten och partiet växa ihop. Polisen har förlorat sitt oberoende, statliga medier har blivit propagandakanaler och myndighetsanställda känner sig tvingade att rösta på partiet för att inte riskera sina jobb. För varje val som går blir det svårare att se var partiet slutar och var staten börjar, och desto svårare blir det att få ett demokratiskt maktskifte.
För att förstå dagens parlamentsval måste vi backa bandet. Georgien har länge setts som en demokratisk oas i en region med mäktiga diktaturer. Samtidigt har den georgiska vägen mot demokrati varit långt ifrån rak. Sedan 90-talet har det skiftat mellan olika mer eller mindre demokratiska styren, som ofta avslutats med dramatiska maktskiften. Återkommande har landet stått och vägt mellan öst och väst. Under början av 2000-talet pågick ett intensivt arbete för att demokratisera landet, minska korruptionen och modernisera ekonomin. Men sedan det nuvarande regeringspartiet Georgisk dröm med oligarken Bidzina Ivanisjvili i spetsen tog över 2012 har den utvecklingen avstannat. Landet har blivit alltmer auktoritärt.
Opinionsmässigt är Georgien i dag Europas mest EU-vänliga land, där 89 procent av befolkningen är för ett medlemskap. Motsvarande siffra i Ukraina är 81 procent. I Sverige, för jämförelse, är siffran 64 procent. När jag rest genom Georgien har det nästan känts som att landet redan är med i EU, bland annat eftersom alla myndighetsbyggnader har flaggat med både Georgiens och EU:s flagga. Senast jag var i Tbilisi hade kriget i Ukraina nyligen brutit ut, och runt om i staden hängde nu även ukrainska flaggor från balkonger och fönster. Jag minns särskilt en husvägg med en stor väggmålning med den ukrainska och georgiska flaggan bredvid varandra och texten ”Ukraine is Georgia”. Du behöver inte stanna länge i Tbilisi för att märka motståndet mot Ryssland.
Det georgiska folkets starka stöd för EU gjorde att EU-kommissionen valde att bevilja landet kandidatstatus i november förra året, men i deras motivering var det tydligt att det skedde tack vare folket och inte regeringen. Även om regeringspartiet Georgisk dröm till en början talade varmt om EU har under de under sitt maktinnehav i stället närmat sig Ryssland.
Bidzina Ivanisjvili, som avgick som premiärminister kort efter valvinsten 2012 men som sedan dess styrt regeringen i bakgrunden, gjorde sin förmögenhet i Ryssland under 90-talet. Många av detaljerna kring den här tiden är okända, men han var en av flera oligarker i kretsen kring den dåvarande ryske presidenten Boris Jeltsin och det finns starka skäl att tro att han haft kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten. Samtidigt som det georgiska folket har velat närma sig EU, har Ivanisjvilis regering tvärtemot valt att inspireras av Ryssland. Det här kulminerade i våras när regeringen tog beslut om att införa det kontroversiella lagförslaget om ”utländsk agent” eller “den ryska lagen” som oppositionen kallar den.
Det georgiska civilsamhället har länge varit starkt kritiska till regeringspartiets framfart, och således också ett allt större hot mot makten. Inspirerade av Ryssland tog regeringen därför fram ett lagförslag som innebär att organisationer som får mer än 20 procent av sin finansiering från utlandet behöver registreras som ”utländsk agent”. Det ger bland annat myndigheter utökade möjligheter att stänga ned dessa organisationer. Den georgiska aktivisten Ani Tavadze, vars organisation omfattas av lagförslaget, var en av kritikerna till förslaget och berättade för tidningen Blankspot (18/4) att ”det är inte utökad transparens som regeringen är ute efter. De är ute efter att kontrollera det fria civilsamhället och medierna.”
Efter att Ryssland införde en liknande lag 2012 dröjde det inte länge innan utländska organisationer tvingades lämna landet och civilsamhället kraftigt försvagades. Ryssland är också det enda land som öppet stöttat regeringen i införandet av den här lagen. Den förre ryske presidenten Dimitrij Medvedev har skrivit på Telegram att den enda anledningen till att kritiker är emot lagen är ”för att ‘det är en rysk idé’ och inte ett västerländskt initiativ.”
Men oppositionen lät inte lagförslaget passera utan motstånd. Varje dag i två månader samlades tusentals demonstranter utanför parlamentet för att visa sitt missnöje. Den största gruppen var ungdomar som såg hur landet tog ytterligare steg bort från EU, men även barnfamiljer och äldre personer valde att göra dem sällskap. När demonstrationerna nådde sin kulmen var över 200 000 människor ute på gatorna. På bilderna från demonstrationerna syns det hur Tbilisis gator har förvandlats till ett hav av EU-flaggor och hur modiga demonstranter envist står kvar med flaggorna trots att polisen återkommande använder våld för att försöka mota bort dem. Kanske den mest ikoniska bilden från protesterna är av en ung kvinna som ställer sig precis framför kravallpolisen för att i skyddsglasets reflektion bättra på sitt läppstift. Trots deras ihärdiga motstånd lyckades inte demonstranterna stoppa lagförslaget den här gången, men att riva upp lagen har blivit en av oppositionens viktigaste valfrågor.
Även om oppositionen är enad i sitt motstånd mot Ryssland och regeringspartiet Georgisk dröm, har de haft svårt att enas sinsemellan. Nyligen gjordes flera förändringar i valsystemet, bland annat höjdes partispärren för att komma in i parlamentet till fem procent. Vid det senaste valet var det endast två partier som nådde den storleken, varav det ena var regeringspartiet. Oppositionen som bestått av många små partier måste nu enas i koalitioner för att ens ha en chans att ta sig in i parlamentet.
Den oppositionella och EU-vänliga presidenten Salomé Zurabisjvili har lyckats samla några av de största liberala och demokratiska partierna under koalitionen Georgiska stadgan, men många år av bristande tillit har gjort samarbetet svårt. Koalitionen har förmodligen ingen chans att få egen majoritet, utan kommer behöva locka över vågmästarpartier som annars riskerar att stödja regeringen.
Med bara timmar kvar innan vallokalerna stänger behöver oppositionen inte bara övertyga väljare om att rösta på dem, utan även att faktiskt rösta. Den senaste valrörelsen var långt ifrån perfekt, men valobservatörerna ansåg inte att det förekommit något systematiskt valfusk och att vallagarna respekterades i stort. Men det här valet är annorlunda. När oppositionen blivit mer enade är det inte längre säkert att regeringen kommer vilja chansa på att oppositionen inte kan samarbeta, och den stora frågan som jag och många andra ställer sig nu är: Kommer regeringen att avgå vid en valförlust?
Om Georgisk dröm blir kvar vid makten riskerar det att bli slutet för de ungas dröm om EU. Men ännu har inte vallokalerna stängt, ännu har inga röster räknats och ännu lever hoppet vidare.
Ida Arnstedt
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!