På Frihetstorget i Tbilisi demonstrerar 50 000 georgier för frihet, EU-medlemskap och mot regeringens ryssvänlighet. Samtidigt vinner Schweiz Eurovision Song Contest. LD:s chefredaktör Eric Luth, på plats i den georgiska huvudstaden, betraktar ett händelserikt dygn efter en riktigt dålig kopp morgonkaffe.
Tbilisi var väl inte nödvändigtvis ett självvalt resmål, men nu sitter jag här vid hotellfrukosten, andra dagen i den georgiska huvudstaden som breder ut sig i Kuraflodens dalgång.
Mitt humör är starkt präglat av att hotellet bara har pulverkaffe, samt den sista vinflaskan som den georgiska socialisten beställde in på baren igår kväll, trots att jag uttryckligen sade nej. Men smålänningen i mig kan ju inte slänga bort dryck i onödan.
Det blev sent på baren. Det vankades Eurovisionsfestival, och likt Ulf Lundells Jack lackade jag ur på Sveriges ständigt lika platta, kommersiella popbidrag. Då var det Family Four som skälldes ut, nu Marcus och Martinus som stod för meningslösheten. Tack och lov sjöng de norska guttene först, så att plåstret revs av snabbt.
Efter att Nederländerna diskats och Israels medverkande diskuterats till leda var den stora behållningen på den tbilisiska baren att glädjas med medsuputerna, när deras länder tävlade. Jag har aldrig hejat så intensivt på Georgien, trots att låten var en lång tråkig transportsträcka. Olly Alexanders ganska intetsägande sång – sjungen från en fyrkantig låda fullpackad med vackra, lättklädda män – blev mycket bättre med britterna kring bordet. Baren hejade intensivt fram Nemo, vars schweiziska operapoprap framförd med en gudabenådad röst gillades av alla utom bartendern, som av någon anledning närde ett intensivt hat mot bidraget, och kände sig nödgad att räcka ett långfinger så fort Nemo syntes i bild. Sympatierna låg också hos det ukrainska bidraget, med en härlig blandning av ukrainsk ballad och, ja, återigen, rap.
Jag har aldrig hejat så intensivt på Georgien, trots att låten var en lång tråkig transportsträcka.
Georgierna vet vad som är i görningen, säger en bordsgranne på baren. Landet sluter sig samman i sitt stöd till Ukraina, för Rysslands invasion kan hända även här, och har ju delvis redan hänt i landets nordvästra delar efter Rysslands ockupation 2008. Alla nationaliteter som strålar samman i huvudstaden – ukrainare i exil, expats från Storbritannien, USA, Tyskland, såklart georgier – sluter upp bakom Ukraina.
Landets resa mot ett EU-medlemskap drivs av befolkningen. Politiskt styrs landet av en mer eller mindre ryssvänlig koalition, men för varje steg mot Ryssland protesterar befolkningen alltmer högljutt.
Demonstrationerna har från och till orsakat stora sammandrabbningar med polisen. På bordet ligger ett lagförslag som ska klassificera ideella organisationer som får mer än 20 procent av sin finansiering från utlandet som ”utländska agenter”. Inspirerat av rysk lagstiftning, säger kritikerna som tar till gatan.
På svenska ambassadens hemsida rekommenderas man att hålla sig från demonstrationerna på Frihetstorget, då polisen flera gånger använt tårgas och andra mer eller mindre odemokratiska metoder för att stävja protesterna. Jag betraktar från distans, imponeras av frihetskämparna som samlas trots mörkret, regnet och kylan. Med georgiska, ukrainska och EU-flaggor kring axlarna. Unga, gamla, barn, ibland hela familjer. En sorts frihetlig folkfest med ett högre mål.
Medan jag sitter på puben och lyssnar på europeiska schlagers med mina nyfunna vänner (och samtidigt försöker ta mig ur den georgiska socialistens taffliga försök att para ihop mig med en norsk tjej) samlas vad som ska vara den största demonstrationen hittills på Frihetstorget och framför parlamentet. Bara några hundra meter från min öl. Återigen sammandrabbningar med polisen.
Med den ”ryska lagen” lär landet inte släppas in i EU.
Demonstranterna förstår sannolikt det regeringen inte tycks förstå: med den ”ryska lagen” lär landet inte släppas in i EU. Det går på tvärs med EU:s krav på demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter, och därmed de så kallade Köpenhamnskriterierna för att få bli medlem i EU. För landets unga befolkning är det ljuslågan i slutet av tunneln som börjar fladdra, långsamt strypas, hotar att slockna.
Efter ryska ockupationen av Krim 2014 har graffitimålningar dykt upp över hela staden, alla med budskapet att Georgien hör hemma i EU, att Ryssland är en terroriststat och att Ukraina måste vinna. För första gången i mitt liv ser jag klotter i form av Natoflaggor. Det går inte att missa befolkningens vilja att föra landet västerut. Det västvärlden insåg först 2022 hade Georgien insett nästan ett årtionde dessförinnan. Ryssland går inte att ha att göra med.
Vindimman börjar långsamt lätta, och pulverkaffet i sin odrickbarhet ger ändå önskad effekt. Det var kul att Schweiz vann, även om jag hejade på Kroatien (och för den lokala fridens skull, Georgien). Det känns ändå lite futtigt i jämförelse med de modiga demonstranter som samlas dag efter dag för att kämpa för ett EU-medlemskap, mot ryskt inflytande i landet.
Måtte de lyckas.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!