Parallellerna mellan de franska valen 1981 och 2024 är många, kommer Mélenchon lära sig av Mitterrands misslyckade 80-talsexperiment? Förmodligen inte, skriver Fredrik Segerfeldt.
En segerrusig fransk vänster har för en gångs skull enats och därmed kunnat överkomma rivalitet, splittring och spretighet. Dessutom har man gått till val på ett radikalt ekonomiskt program och för första gången på länge vunnit. Äntligen kan den samlade vänstern få Frankrike att lämna den förhatliga nyliberalismens paradigm bakom sig och införa socialism.
Nej, jag syftar inte på nyvalet 2024, utan på presidentvalet för 43 år sedan. François Mitterrand vann 1981 på en plattform som hade tagits fram tillsammans med Kommunistpartiet. Detta var första gången sedan den femte republiken hade införts 1958 som vänstern hade makten. Förväntningarnas höjder kunde endast mäta sig med entusiasmens.
Nu skulle man göra upp med den påstått marknadsliberala ortodoxi som i deras ögon hade rått i Frankrike. Regeringen genomförde således ett radikalt ekonomiskt program med löfte om att öka tillväxten och sänka arbetslösheten. Politiken bestod av fyra ben: förstatligande av företag, kraftigt ökade offentliga utgifter, ökad omfördelning med hjälp av höjda skatter samt olika arbetsmarknadsåtgärder som kortare arbetstid och fler offentliga jobb.
Resultatet blev inte oväntat det omvända mot vad som utlovats: lägre tillväxt, högre arbetslöshet och underskott i både de offentliga finanserna och betalningsbalansen. När inflationen drog i väg undergrävdes dessutom hushållens köpkraft vilket både gjorde fransmännen fattigare och motverkade efterfrågestimulansen. Regeringen försökte rädda sin politik med ett temporärt löne- och prisstopp, men så snart det upphörde fick inflationen fart igen. Francen devalverades tre gånger.
Vänstern var djupt oenig och stora delar av koalitionen ville fortsätta ner i avgrunden, oberoende av vad verkligheten gjorde gällande. Till slut tog Socialistpartiets statsbärande identitet samt Mitterrands omsorg om sitt eftermäle över, och ansvarstagandet segrade. I denna process spelade mer moderata socialister som Jacques Delors, som sedan skulle komma att leda Europeiska kommissionen, en viktig roll.
Efter ett och ett halvt år var det således nog, och den så beryktade vändningen ägde rum. De ekonomiska realiteterna hade inte, den här gången heller, tillåtit de socialistiska drömmarna. Regeringen fick backa från sina vallöften och började i stället bedriva en stram finanspolitik. De företag som hade förstatligats återprivatiserades och finansmarknaderna avreglerades delvis. Faktum är att den politik som sedan drevs av Mitterrand var mer marknadsorienterad än något som den tidigare borgerliga regeringen under Giscard d’Estaing hade vågat sig på.
De ekonomiska realiteterna hade inte, den här gången heller, tillåtit de socialistiska drömmarna.
Frågan är vad vi kan lära oss av Mitterrands misslyckade 1980-talsexperiment när det gäller att förstå dels det läge fransk politik befinner sig i nu, dels den vänster som förväntas spela någon slags ledande roll i den kommande franska regeringen? Parallellerna är flera.
Mitterrands program tillsammans med Kommunistpartiet sågs som en fortsättning på 1930-talets Folkfront under Léon Blum. Det är från denna rörelse som den samlade vänster som vann valet till Nationalförsamlingen sommaren 2024 har hämtat sitt namn, Le Nouveau Front Populaire, det vill säga Den nya folkfronten.
Även denna gång består vänstern av en koalition, fast ännu bredare: Det okuvade Frankrike, (La France insoumise, LFI), Socialistpartiet, De gröna, Kommunistpartiet, samt en lång rad mindre vänsterpartier.
Och även i år har vänstern gått till val på en radikal ekonomisk vänsterplattform, i ett land som trots Macrons blygsamma reformer formligen skriker av liberaliseringsbehov. Frankrike har högst offentliga utgifter i hela OECD och Fronten vill öka dem med 4–5 procentenheter. Trots högst skattetryck i världen har Frankrike ett budgetunderskott på över fem procent av BNP. Folkfronten vill höja skatterna ännu mer. Trots en pensionsålder på 64 år, mot 67 i Sverige, vill Fronten sänka den till 62, med 60 som ett politiskt mål. Och så vidare. Det är populistisk ansvarslöshet rakt igenom.
Frankrike har högst offentliga utgifter i hela OECD och Fronten vill öka dem med 4–5 procentenheter.
Skillnaderna mellan 2024 års val och 1981 är dock flera. För det första fick vänstern denna gång inte egen majoritet. Visserligen blev Folkfronten störst, men det kommer att krävas något slags kompromiss med Macrons mittenliberaler för att skapa en fungerande regering med stöd i parlamentet. Det kan förhoppningsvis bromsa de värsta galenskaperna, men i skrivande stund är situationen lika oklar som framtiden oviss. Det finns ändå risk för att vänstern kommer att ha stor påverkan på politiken, och särskilt när det gäller ekonomin.
Den andra skillnaden pekar dock mer entydigt i oroande riktning, för det parti som är störst i Folkfronten är Det okuvade Frankrike, under ledning av den skogstokige populisten Jean-Luc Mélenchon. Det är så långt ifrån Mitterrand man kan komma. Mélenchon tillhörde länge Socialistpartiets vänsterfalang, det vill säga den schattering som var emot vändningen 1981. Det är alltså inte alls säkert att man byter spår när socialismen återigen misslyckas. Det kan bli “Venezuela utan olja”, som vissa varnat för.
Trots Macrons reformer står Frankrike, redan i utgångsläget, ekonomiskt långt till vänster om länder som Sverige. Och Folkfronten vill göra det hela ännu värre. Det är inte bara intressant och relevant för oss som är ohälsosamt intresserade av Frankrike, utan också viktigt för hela Europa. Frankrike är inte vilket land som helst, det är EU:s näst största ekonomi och en helt central medlemsstat i unionen. Den politik som bedrivs i Paris kan få konsekvenser för EU som helhet, inklusive Sverige.
Inför valet uppmärksammade svensk media att franska fotbollsstjärnor uppmanade sina fans att rösta på ett visst sätt. Marcus Thuram, son till Lilian Thuram som var med och vann VM 1998 och som sedan dess engagerat sig i antirasism, varnade för Nationell samling. Något som fick mindre uppmärksamhet var att Kylian Mbappé, en av världens absolut bästa fotbollsspelare, vädjade till franska folket att undvika extremerna på bägge sidor. Det gjorde han rätt i.
Fredrik Segerfeldt
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!