Regeringen gör rätt i att prioritera innovationskraft, internationellt samarbete och grön tillväxt i sin klimathandlingsplan, men det räcker inte hela vägen. Den slutsatsen drar Fores Reformgrupp Klimat som har analyserat de ideologiska utgångspunkterna i Sveriges nya klimathandlingsplan.
Tre dagar innan julafton år 2023 presenterade regeringen och Sverigedemokraterna en klimathandlingsplan. Efter en otillräcklig handlingsplan från Januariavtalet innebar den första borgerliga klimathandlingsplanen ett gyllene läge att redogöra för en liberal klimatpolitik. Skrivelsen tar avstamp i klimatfrågans internationella karaktär, tilltron till teknikutveckling och klimatomställningen som motor i en grön ekonomi. Dessa principer är i linje med en liberal ansats till den gröna omställningen, men regeringens ideologiska ingång missar också bärande delar för att säkerställa en klimatpolitik som värnar individens frihet.
Liberalismen grundar sig i tanken om att människan ska vara fri. När din skörd torkar bort, din skog brinner upp eller ditt hus svämmar över minskar din frihet. Den som värnar frihet måste därför också värna klimatet – liberalism är en grön ideologi. Ett land med modern infrastruktur som möjliggör fossilfri industri och stadskärnor där uteserveringar och grönområden ersätter parkeringsplatser är dessutom friare än ett fossilberoende samhälle. Klimatomställningen är alltså både fullt nödvändig för att skydda människor mot frihetsinskränkningar och central för att öka människors frihet.
Den som värnar frihet måste därför också värna klimatet – liberalism är en grön ideologi.
Sveriges nya klimathandlingsplan inleds med att slå fast att de globala ansträngningarna för att minska utsläppen behöver öka. Det är en bra start. I en internationell kontext har Sverige möjlighet att bidra till omställningen genom resursutvinning, export av fossilfria varor, bistånd och nya innovationer. Genom EU-samarbetet kan vi både minska Europas utsläpp och vara en stark röst i världen för att få med länder som Kina, Indien och Brasilien i omställningen. Den nationella klimatpolitiken behöver också utformas med EU:s nya klimatpaket som ram och språngbräda. Så långt är handlingsplanens inriktning välkommen.
Det andra grundläggande konstaterandet i handlingsplanen är att teknikutveckling inom exempelvis industrin är avgörande för att kraftigt minska utsläppen, vilket i sin tur kräver stora mängder fossilfri el. Att tillgodose näringslivets behov av el är nödvändigt både för att nå nettonollutsläpp och för att stärka näringslivets konkurrenskraft. Därför behövs goda förutsättningar för alla fossilfria kraftslag. Regeringens närmast ensidiga fokus på kärnkraft riskerar att leda till att stora skattepengar går till politiska prestigeprojekt istället för att möta det faktiska behovet. Den gröna omställningen kräver teknisk utveckling, utan att staten på förhand styr genom att prioritera och skydda vissa teknologier eller industrier.
Det tredje grundläggande konstaterandet i klimathandlingsplanen är att klimatomställningen hänger ihop med en växande ekonomi. Även här är regeringen rätt ute. Sedan 1990 har Sveriges BNP fördubblats och utsläppen minskat med 37 procent. Den gröna omställningens förverkligande är både beroende och skapande av ekonomisk tillväxt. Att fortsätta kombinera minskade utsläpp med ökat välstånd är viktigt för klimatomställningens effektivitet och legitimitet.
Om utsläppen ska minska är det helt avgörande att de kostar och att det är utsläpparna som betalar.
Den största bristen i regeringens klimathandlingsplan är att den viktiga liberala principen om att utsläpparna betalar inte betonas i tillräcklig utsträckning. Bilisters firande vid pumpen den 1 januari i år är ett bevis på detta. Om utsläppen ska minska är det helt avgörande att de kostar och att det är utsläpparna som betalar. Medan det är glädjande med förslag som att Sverige ska träda in i EU:s utökade utsläppshandel så fort som möjligt och att nationella styrmedel ska utredas för att komplettera utsläppshandeln, saknas förslag på omfattande ekonomiska styrmedel för den nuvarande mandatperioden. Det är för dåligt att sänka bränsleskatten och reduktionsplikten utan att presentera nya styrmedel för att minska utsläppen.
Precis som klimathandlingsplanen föreskriver är det viktigt att ha med sig medborgarna på klimatomställningen. Därför kan åtgärder för att öka klimatpolitikens acceptans vara rättfärdigade, men det får inte landa i att skattepengar läggs på att skydda stora utsläppare. Grunden borde istället vara en klimatomställning som alla tjänar på i form av utbyggd infrastruktur, hållbara transporter, nya jobb och ren luft i våra städer.
Liberal klimatpolitik måste kombinera grön tillväxt och internationellt samarbete med teknikneutralitet och styras av principen att utsläpparen betalar. Tydliga ekonomiska styrmedel lägger grunden för att människor och företag ska kunna skapa fossilfria industrier, transporter och samhällen. Klimatomställningen har redan börjat, men för att den ska gå tillräckligt snabbt behövs mer grön liberalism än vad regeringens klimathandlingsplan innehåller.
Clara Falkenek, tidigare biträdande internationell sekreterare Moderata Ungdomsförbundet, Fores Reformgrupp Klimat
Nora Karlsson, förbundsstyrelseledamot Centerstudenter, Fores Reformgrupp Klimat
Viktor Karlsson, klimatpolitisk talesperson Liberala Ungdomsförbundet, Fores Reformgrupp Klimat
Erik Wahlström, tidigare klimatpolitisk talesperson Grön Ungdom, Fores Reformgrupp Klimat