I och med klimathandlingsplanen har Tidöpartierna för första gången presenterat ett gemensamt svar på hur en borgerlig klimatpolitik ser ut. Det ställer krav på oppositionen att ställa om sin kritik, detta enligt Tomas Melin från Miljöpartiet.
Så landade Tidöpartiernas klimathandlingsplan, och reaktionerna från oppositionen lät inte vänta på sig. I sak finns det onekligen fog för mycket kritik. Planen stakar ut en någorlunda vag väg framåt och än kvarstår många utredningar, beredningar och förhandlingar innan några utsläppsminskningar ens kan beräknas. Det lät dessutom på presskonferensen som att den bana som regeringen ser framför sig för utsläppsminskningar kommer bli baktung, i meningen att utsläppsminskningarna kommer senare i perioden fram till 2045. Vidare framstod det på klimatministerns svar på en direkt fråga som att avsikten är att köpa sig fria från en hel del utsläppsminskningar. Till sist finns förstås all anledning att kritisera att regeringen börjar med att öka utsläppen dramatiskt, för att därefter försöka hitta vägar att minska dem igen.
Men denna kritik missar det stora skifte som vi nu kan se svart på vitt och som kommer förändra klimatdiskussionerna framöver. Skiljelinjerna har förändrats dramatiskt. Under förra mandatperioden, än mer under valrörelsen och i viss grad även under Tidöregeringens första år, har det tydligt varit den rödgröna regeringen som drev på klimatpolitiken, medan oppositionen kunde förhålla sig skeptiskt eller negativt utan att behöva presentera egna förslag. (Samma rollfördelning har ju för övrigt S alldeles nyligen avslöjat fanns inne på Regeringskansliet: MP drev på och S stretade emot.)
Efter valet har rollerna behövt förändras. Tidöpartierna, åtminstone regeringspartierna, har svårare att vara okonstruktivt emot klimatreformer. Tvärtom. De har steg för steg pressats att svara på frågan: Men hur ska vi göra då? En process som förmodligen underlättats av att Liberalerna, med Romina Pourmokhtari som klimatminister, sett detta som en möjlighet att profilera sig inom ramen för regeringssamarbetet. Liberalerna har ju under lång tid haft en, ur grönt perspektiv, helt habil klimatpolitik, men normalt (exempelvis i allianssamarbetet och i Januariavtalet) prioriterat andra frågor. Nu har de tvärtom gjort det till sin, förmodligen, mest uppmärksammade fråga.
Tidöpartierna tar dock med sig narrativet från valrörelsen vidare i arbetet: Beskrivningen av den tidigare klimatpolitiken som ineffektiv symbolpolitik som slår hårt mot vanliga människors plånböcker. (Ett narrativ som, märkligt nog, Miljöpartiet gjort väldigt lite för att försöka vända.) I sak framstår dock tvärtom flera av de lösningar regeringen skisserar i planen som väldigt miljöpartistiska idéer. Ett exempel är utsläppshandeln, som regeringen verkar se som den stora lösningen för att få ner utsläppen. Just utsläppsrättshandel är något som bland annat Miljöpartiet drivit med framgång i EU, och knappast i grund och botten har något emot heller nationellt. Effekten av den typen av styrmedel innebär för övrigt också ökade priser – en anledning att fundera över hur långt SD kommer tillåta klimatministern att springa iväg i de utredningar som kommer. Inte heller olika kompensatoriska åtgärder, oklart vilka de nu blir, kan rimligen ses som ett avgörande brott med den tidigare gröna klimatpolitiken.
Den stora skillnaden mellan den tidigare klimatpolitiska debatten och det läge vi nu får är att regeringen, tillsammans med ett något motvilligt men än så länge samarbetsvilligt SD, nu har både en gemensam retorik om att vi ska nå ambitiösa klimatmål och en (början på) en väg för att nå dit. Dessutom med gott om ammunition att undergräva tidigare regerings trovärdighet. Tillsammans med en opposition som helst fortfarande pratar om vad som varit, som klagar på att det tar tid och i övrigt pratar i abstrakta termer snarare än vad de konkret vill göra tror jag inte regeringen ser oävet på sina möjligheter att göra bra ifrån sig i valrörelsens klimatdebatter 2026.
Samtidigt sätter regeringen nu en hög ribba för sig själva att hoppa över. Än är de inte nära ribban. Allteftersom politiken blir mer konkret kommer deras lösningar att kunna synas i sömmarna. Ger de tillräckligt mycket utsläppsminskningar? Hur slår det mot konsumenter som möjligen trott att de röstat fram en regering som inte skulle tvinga dem att ställa om? Jag är inte säker på att regeringen ser alla svar framför sig där än.
För oppositionen gäller det att delvis ställa om fokus. Diskussionen om mål och ambition kan säkert vara aktuella även framöver, speciellt i EU-valrörelsen som avgör EU:s ambitioner kommande fem år. Kritiken om att regeringens politik ännu inte sänkt utsläppen från förra regeringens nivåer kommer också vara relevant åtminstone något år till. Men därutöver handlar mycket om att ställa om till en situation där det inte längre är en avgrund mellan oppositionen och regeringen – eller ens mellan Miljöpartiet och klimatministern. Skillnader kommer att finnas, på sina håll rentav mycket stora skillnader. Regeringens planer att köpa sig fria och att använda flexibilitetsmekanismer fullt ut kan bli en sådan konfliktfråga. Trafikfrågorna är annars det tydligaste exemplet, som Tidögänget inte verkar bry sig särskilt mycket om alls. Energifrågorna tror jag har stora möjligheter att hamna i en ny position med regeringens föreslagna jättesubventioner. Men oppositionen kommer i delar också behöva hantera att regeringens förslag, och än mer klimatministerns ambitioner, faktiskt är konstruktiva. Istället för att svepande döma ut politiken helt kommer oppositionen att behöva driva förändringar inom regeringens förslag och bli mycket mer konkret om vad som är bra och vad som är dåligt.
Den omställningen kommer vara särskilt svår för mitt eget parti, särskilt om regeringens politik i slutändan blir någorlunda kraftfull (vilket vi inte vet ännu). Men det är med den mentala omställningen som med den gröna omställningen: Det finns ingen tid att spilla. Ju snabbare omställningen sker, desto bättre.
Tomas Melin
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!