Skip to content
Foto: Drmakete Lab/Unsplash
Foto: Drmakete Lab/Unsplash
Idé | framtid

Minska statens makt är målet

Lägre skatt, friare abort och färre EU-regleringar. Det är målet när LD:s tidigare redaktör Patrick Krassén framtidsspanar med siktet inställt på 2098.

2098 är 75 år framåt från i dag. Det känns som en oöverskådligt lång framtid – men då kan man betänka att det är lika lång tid som tillbaka till 1948, när Liberal Debatt grundades.

Redaktör Åke Gafvelins konstaterande i det första numret av LD, om frihets- och rättsprinciperna som grund för ett liberalt samhälle, håller än i dag. Men man kan enkelt konstatera att staten var betydligt mycket mindre och ingripande då. Expansionen av den stora staten har inte varit positiv för liberalismen. 2098 har den förhoppningsvis rullats tillbaka.

Hur har det skett? Det handlar om förändringar på en stor mängd områden.

  • Individens frihet och autonomi respekteras i högre grad, genom att avtalsfriheten har stärkts. Resterna av den gammelkorporativistiska svenska modellen har övergetts på arbets- och bostadsmarknaderna. Lönebildning och hyressättning har decentraliserats.
  • Individens rätt till sin egen kropp har säkerställts genom robust grundlagsskydd. Det innebär till exempel rätten till abort och att få hjälp att frivilligt avsluta sitt liv. Morallagar har avskaffats och alla substanser är legala, med punktskatter belagda på dem beräknade utifrån deras faktiska externa effekter.
  • Privatlivets sfär har fått återupprättad respekt, med starkt rättsligt skydd för personliga uppgifter. Offentlighetsprincipen är inte längre ett verktyg för att snoka på privatpersoner, utan ett verktyg för att granska makthavare.
  • Sverige har övergett arvsmonarkin och övergått till en folkvald statschef.
  • Balansen mellan medborgare och stat har blivit betydligt jämnare, genom begränsningar av myndigheters makt, säkrad rätt för enskilda att hävda sin rätt gentemot det allmänna i domstol, och full rätt till ersättning för kostnader för detta.
  • Skatterna har sänkts avsevärt, så att merparten av individens inkomst stannar hos henne. 
  • Det som idag benämns som ”välfärdstjänster” tillhandahålls av en stor mängd privata aktörer – precis som är fallet med andra varor och tjänster – och människor kan välja fritt mellan olika utförare. 
  • Pensionssystemet har förts över till mer direkt privat sparande, utan de skavanker och begränsningar av individen som utmärker nuvarande statligt dominerade system. 
  • Nya marknader har öppnats, för både produkter och tjänster. Allt som är lagligt att göra får man också göra mot betalning – såväl att skjutsa andra i sin egen bil som att ge blod eller njurar.
  • Möjligheten att resa över gränser är oreglerad, i grunden baserad på privat äganderätt och avtalsfrihet. 
  • Subsidiaritetsprincipen har återupprättats, och beslut om viktiga politikområden tas allt mindre i OECD och FN, och mer i politiska församlingar närmare medborgaren. EU-samarbetet har förstärkts i aspekten att motverka medlemsstaters begränsning av den fria handeln och rörligheten, samtidigt som en stor mängd begränsande och kontrollerande EU-regleringar har rullats tillbaka – tullar, yrkeslicenser, rapporteringskrav, med mera. 
  • Skolväsendet har ”avfabrikerats” och fokus har ändrats från stordriftsfördelar till individuell utveckling. En statligt garanterad rätt till grundläggande utbildning finns, men kan utföras av en stor mängd aktörer, och läroplanerna har gjorts om från att vara inriktade på likformighet till mångfald. Utbildning i unga år har gått från att vara ”en skola” till ”en mängd skolningsformer”, med utgångspunkten att elever och familjer är olika, och har olika preferenser. 
  • Alla statliga och kommunala bolag är sålda, alla universitet är privatiserade, infrastrukturutbyggnad görs genom gemensam privat och offentlig finansiering och förändringar i bland annat skogspolitiken och miljölagstiftningen har säkerställt att markägare förfogar över sin egendom.
  • Sport, media och kultur är fritt levande samhällssfärer, och får inget offentligt stöd.

Alla de ovanstående punkterna utgår från dagens läge inom teknik, politik och omvärld. Man kan förstås göra antaganden om läget 75 år fram i tiden som gör många av dessa frågeställningar obsoleta. I den bästa av världar kan man tänka sig att teknikutvecklingen medför en enorm ökad produktivitet och tillväxt, att maskinerna kan göra allt för oss, att människorna mest kan luta sig tillbaka och ägna sig åt sin fritid, bildning, meckande med uppfinningar, och att odla sina trädgårdar. Ett ökat välstånd medför att konflikter minskar, tolerans ökar, hinder mot rörlighet tas ner och att tron på en bättre framtid med ökat materiellt välstånd dominerar. Människor kan resa allt friare i världen och företa sig allt fler projekt, oavsett vad det handlar om. Normen om frihet utan att skada andra har blivit den gällande.

Men det finns tyvärr en risk att världen i stället dras in i ett eller flera stora krig, med många döda och enorm resursförstörelse.

Men det finns tyvärr en risk att världen i stället dras in i ett eller flera stora krig, med många döda och enorm resursförstörelse (genom vilket världen blir mer ”jämlik”, men fattigare och sämre). I en sådan mer dystopisk framtid har kontrollen över tekniken centraliserats och tagits över allt mer av staterna. Individer övervakas och kontrolleras i alla delar av tillvaron, i ”trygghetens” och ”jämlikhetens” namn. Det har blivit allt svårare att hävda sina individuella rättigheter gentemot staten. Politiska beslut har flyttats allt längre från den enskilde medborgaren och makten över det egna livet och den egna kroppen har stegvis begränsats.

En värld där människor inte förväntas vilja se en materiellt bättre framtid för sina efterlevande, utan förväntas godta en fattigare framtid, baserat på politiska diktat, har inneburit steg bakåt i utvecklingen. Den liberala demokratin har inskränkts genom gradvisa steg, alla motiverade av förment goda föresatser, och protester mot detta kuvas.

De dagspolitiska frågorna är ofta präglade av teknikaliteter, och i en mogen liberal demokrati som Sverige är skillnaderna inom rikspolitiken små. Detta faktum får dock inte överskugga de långsiktiga trenderna. Liberaler av olika schatteringar bör alltid ha de långsiktiga utvecklingslinjerna i åtanke, med en basal gemensam utgångspunkt: skepsis mot statens makt.

Patrick Krassén

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Liberalismen kan inte överleva som en liten kugge i ett högerprojekt

Farväl till herrejösses-liberalen