1900-talet var, trots fruktansvärda exempel på motsatsen, i mycket liberalismens århundrade. 2000-talet har hittills gett fog för mer av pessimism. Liberal Debatts tidigare chefredaktör Rasmus Jonlund undrar om vi vid Liberal Debatts 150-årsjubileum, om 75 år, kommer att kunna se tillbaka på nya framgångar. Vågar vi tro på framtiden?
”Det finns inget bättre än framtiden”, löd en valaffisch från det parti som en gång grundades för att företräda den organiserade liberalismen i Sverige. I dag tycks utsikterna mörka, för såväl liberalismen som det eponyma partiet. 2010-talet och det tidiga 20-talet har inneburit en snål motvind för Sveriges och världens liberala krafter. Finns det ändå fog för en frihetlig framtidsoptimism?
En delvis annan fråga gäller huruvida liberalismen överhuvudtaget är en optimistisk ideologi.
En delvis annan fråga gäller huruvida liberalismen överhuvudtaget är en optimistisk ideologi. Svante Nycander hävdade till exempel att liberalismen har en i grunden pessimistisk människosyn. Ideologins förgrundsgestalter ville ”bygga ett samhälle som begränsar maktinnehavets frestelser”, som han skrev under rubriken ”Den svartsynta liberalismen” (DN 2009-10-20). Därav Hobbes statliga Leviatan och Montesquieus maktdelningsprincip.
Utvecklingen i världen tycks ge de liberala pessimisterna rätt. Inte nog med att liberaler som parlamentarisk kraft är kraftigt försvagade världen över. Vi kan inte längre med en något självgod tillförsikt hävda att vår ideologi har segrat sig till döds. Dessutom – värst av allt – är populister, nationalister och identitetspolitruker på väg att rasera själva grunderna för ett liberalt samhälle, det som utanför politiken garanterar individers frihet i det lilla, nära livet.
Det finns således, uppenbarligen, mycket som är bättre än framtiden. Historien till exempel.
Det finns således, uppenbarligen, mycket som är bättre än framtiden. Historien till exempel. 1921, 1945, 1960, 1989, 2008…, kunde vi kanske inte hävda att liberalismen fulländats, men att vi nog ändå var på god väg mot slutmålet. Vi kunde tro på – framtiden.
Låt oss dock hejda oss innan vi bittert vänder ryggen åt medborgare och samhällen som vi menar övergivit liberalismen, och säger ”gör som ni vill då, men minns att vi varnade er..!” Bitterhet passar liberaler sällsynt illa. Oavsett om vi kallar oss pessimister eller optimister.
Vi vet för det första att liberalismen ju inte alls har något fulländat slutmål, ingen ideologisk utopi som ska förverkligas, utan snarare är ett förhållningssätt, en strävan att maximera människors reella frihet och livschanser. Målet skulle i så fall vara ett institutionellt ramverk som främjar och möjliggör, men ramverket är också under föremål för ständig debatt och omprövning. Av detta följer att liberalismen fordrar en ständig medvetenhet, en ständig kamp.
Därför vill jag hävda att: Jo, liberalismen är optimistisk! Men det är ingen naiv optimism. Människor kan vara både egoistiska och ondsinta, men liberal optimism ser människors potential. Liberalismens framtidstro bygger på hopp om förändring och förbättring. Och den bygger på hårt arbete, liksom liberalismens tänkare byggde sina system, kontrakt och principer på att människor kan bygga samhällen som främjar det bästa och skyddar mot det värsta i oss själva.
Liberalismens stora segertåg må vara över. Likafullt borde det nu råda liberal skördetid.
Liberalismens stora segertåg må vara över. Likafullt borde det nu råda liberal skördetid. När liberalismens motståndare är på frammarsch kan vi finna kraft och mening i bemötandet av dem. Det är nu som de liberala systemen och principerna behövs som bäst.
Liberalismen kan inte överleva som en liten kugge i ett borgerligt högerprojekt.
Efterfrågan på liberala lösningar borde kunna bli stor under de kommande 75 åren – men en rik skörd kräver hårt, långsiktigt arbete. Vi behöver finnas i debatten och opinionsbildningen men vi behöver också finnas i de parlamentariska systemen. Det är angeläget att liberaler slår vakt om vår unicitet, vårt existensberättigande, vår ”USP”. Liberalismen kan inte överleva som en liten kugge i ett borgerligt högerprojekt. Oavsett partibeteckning måste liberaler vara, först och främst, liberaler.
I detta läge väcker partiet Liberalernas val av samarbetspartner berättigade frågor. Man har motiverat vägvalet med att vilja vara ”den liberala garanten”. Om man vill och orkar leva upp till så stora ord kan det ge även oss som önskat ett annat vägval ett glimmer av hopp. Att vara en liberal garant i dessa tider, i detta sällskap, är ett angeläget uppdrag – under mycket tuffa omständigheter.
Sakfrågor att ta liberal ställning i saknas inte. Med en fortsatt globalisering och en samtidig protektionistisk motvind, krävs kamp för frihandel men också för skyddsnät och omställningsstöd – inte minst den liberala universallösningen utbildning. I klimatkampen krävs teknikoptimism utan naivitet; hur ska teknikens ännu ej infriade löften förverkligas och vilka åtgärder krävs under tiden för att inte mänskligheten och världens livsmiljöer och artrikedom ska lida obotlig skada? Kring migrationen och integrationen krävs liberala svar som kan garantera skydd åt människor som behöver det, men också realistiska förväntningar och förutsättningar för att vårt samhälle ska kunna bibehålla och stärka sitt välstånd och sin trygghet. Et cetera.
Framtiden är med andra ord ljus, för liberalismen och för världen, om vi anstränger oss.
Framtiden är med andra ord ljus, för liberalismen och för världen, om vi anstränger oss. Det är en liberal framtidsoptimism som bygger på självförtroende, och på hårt arbete. Arbetet består inte minst i en livlig, respektfull men aldrig tystad debatt. En Liberal Debatt.
Rasmus Jonlund
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!