Skip to content
Foto: Shubhesh Aggarwal/Unsplash
Foto: Shubhesh Aggarwal/Unsplash
Samhälle | Frihet

Farväl till herrejösses-liberalen

Varje tid har sin frihetskamp, skriver SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, och redogör för hur Sverige både har blivit ett friare – och mindre friare – land de senaste tjugo åren.

År 2015 formulerade författaren Thomas Engström en kortguide på vad som då hette Twitter: Bli en herrejössesliberal i 3 steg: 1. Teoretisera om frihet. 2. Skåda verkligheten. 3. Utbrist: ”Åh, herrejösses!” och återgå till steg 1.

Man vet inte om ordet ”herrejösses” yppades, men 2019 deklarerade Engström i alla fall att han fylld av skamkänslor numera var ”vänster”.

Huruvida han själv identifierade sig med tillståndet är oklart, men två år senare, 2017, gjorde han offentligt slut med Moderaterna för att året efter ansluta sig till Centerpartiet. Man vet inte om ordet ”herrejösses” yppades, men 2019 deklarerade Engström i alla fall att han fylld av skamkänslor numera var ”vänster”.

”Herrejössesliberal” är oaktat Engströms politiska lappkast ett begrepp som har stannat kvar i den offentliga debatten: En naiv idealist oförmögen att göra en konsekvensanalys av sina frihetliga idéer och förslag. Och eftersom uttrycket myntades 2015 har det kopplats till den brännande frågan om migration till Sverige.

Förmågan att se att vi tog oss vatten över huvudet med 163 000 asylsökande under ett år motiverar inget analytiskt bragdguld.

År 2023 syns en skog av armar i luften som gärna vill berätta att ”de såg det komma”, till skillnad från de naiva idealisterna. Somliga av dem har en tidshorisont lika vidsträckt som Engströms partifaser. Men mycket av det vi nu står inför att hantera är amplifierade effekter av aningslösa inställningar, dysfunktionella strukturer och felkalibrerade system i decennier. Går man 20–30 år tillbaka i arkiven finns det få som kan lägga fram bevis som motiverar det triumfatoriska självberömmet. Förmågan att se att vi tog oss vatten över huvudet med 163 000 asylsökande under ett år motiverar inget analytiskt bragdguld.

Sedan 2015 har alla kunnat se det komma, mer och mer. Min hemstad Uppsala har genomgått ett antal obehagliga faser under de senaste fem, tio åren, som har koppling till den svenska migrationspolitiken.
Vintern 2015–2016 polisanmäldes ett tiotal fall av sexuella ofredanden mot barn på äventyrsbadet Fyrishov. Enligt lokaltidningen var det nyanlända tonårspojkar som låg bakom brotten. Liberalernas kommunalråd Mohamad Hassan föreslog en kurs om normer och jämställdhet för ensamkommande ungdomar. Fyrishov införde en rad åtgärder den vintern, däribland fler badvakter, fler ordningsvakter och höjda åldersgränser.

Sedan 2015 har alla kunnat se det komma, mer och mer.

2017 rapporterades att en heroinvåg hade slagit mot staden. Upsala Nya Tidning: ”Enligt polisens gatulangningsgrupp har runt 100 ensamkommande ungdomar, främst från Afghanistan, på kort tid fastnat eller är på väg in i ett tungt heroinmissbruk.” De utgjorde ett spöklikt inslag i gatubilden; de var där men ändå inte närvarande.

2018 gick en 19-åring in på en pizzeria och sköt bland de 30 gästerna. Två skadades fysiskt, varav en student från Nederländerna. Skjutningen tros vara del av en hämndaktion mellan kriminella gäng.
2019 startade Neda Ameli ett kvinnonätverk på Facebook, efter att flera våldtäkter och övergrepp ägt rum i Uppsala på kort tid.

2023 är i skrivande stund inte lagt till handlingarna, men under september månad sköts en 60-årig kvinna till döds, i en förmodad hämndaktion. En nybliven lärare i 25-årsåldern dog i en explosion när hon låg och sov. En jämnårig man sköts av misstag när han var på väg till sitt arbete i hemtjänsten. ”Felskjutning” är numera en del av den svenska offentliga vokabulären.

De var exakt där de skulle vara, i rätt tid. Och ändå dog de.

Det har sagts att de två i 25-årsåldern var på fel plats vid fel tillfälle. Det stämmer inte. Han var på väg ut ur sin lägenhet för att åka till sitt jobb, när han sköts i trapphuset med flera skott. Hon låg och sov hemma hos sin familj i sitt hem när bomben detonerade. De var exakt där de skulle vara, i rätt tid. Och ändå dog de.

Det intellektuellt hederliga svaret på frågan om Sverige är ett mer liberalt land i dag än för 20 år sedan är att det finns flera svar. Skattetrycket är lägre än 2003, från 45,3 procent till 41,4. Bland majoritetsbefolkningen är acceptansen för homosexualitet större. Världen är mer tillgänglig för oss än vad den var för 20 år sedan, och världens kunskap och utbildningar finns tillgängliga i appar, många helt gratis. De positiva friheterna har ökat.

Terroristernas svenska hejarklack har ett våldskapital som är ett latent hot för hela samhället.

Men i andra avseenden är Sverige mindre frihetligt i dag. De negativa friheterna har begränsats. Judar lever numer inte bara under våldshot från nazister, utan även från islamister, vilket reaktionerna på flera håll efter Hamas terrorattack i oktober visar. Terroristernas svenska hejarklack har ett våldskapital som är ett latent hot för hela samhället. Att badhus behöver kalla in ordningsvakter för att kunna slå vakt om kvinnors säkerhet är också tecken på ökad ofrihet. 2018 beräknade docent Astrid Schlytter att 240 000 personer levde under hedersförtryck, främst barn och ungdomar.

Den grasserade gängkriminaliteten inskränker mångas rörelse- och handlingsfrihet. Fotbollslag vill inte spela cuper i Uppsala eftersom staden märkt ut sig på Sverigekartan över våldsdåd. Kampen mot skärmtiden läggs på hyllan; barnen uppmuntras att ta hem kompisarna för att spela hellre än att ha dem ute på stan på kvällen för att gå på bio. Och när jag kommer fram till Uppsala och kliver av pendeltåget står fyra poliser på perrongen. En ung man i dyr tröja hålls fast medan de spanar efter ytterligare någon. Piketbussen står en bit därifrån. Kommunens devis ”Välkommen hit, välkommen hem” får närmast en ironisk innebörd.

Vad vi vet nu – men kanske inte kunde se lika klart för 20–30 år sedan – är att ingen vunnen frihet är att ta för given.

Varje tid har sin frihetskamp, heter det. I vår tid måste vi klara av att hantera flera slagfält samtidigt. Vad vi vet nu – men kanske inte kunde se lika klart för 20–30 år sedan – är att ingen vunnen frihet är att ta för given. Herrejösses-liberalen tillhör det förflutna.

Tove Lifvendahl

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Miljöpartiet fyllde ett liberalt tomrum

Är politikern taktikens fånge?