Köpcentrumet, denna konsumismens dystopi. Eller? Dan Hallemar på Arkitektur förlag skriver om en underskattad mötesplats som kanske är viktigare än torg.
I ett avsnitt av det post-apokalyptiska tevedramat Last Of Us tar Riley med sig huvudpersonen Ellie till en dold plats i ett Boston som närmast utplånats. Hon gör det med föresatsen att ge Ellie en kväll hon aldrig kommer att glömma, att tända ett ljus i det apokalyptiska mörkret.
Den plats hon tar med Ellie till är en plats för drömmar, rentav för underverk: Ett övergivet köpcentrum. ”Ikväll, säger hon, ska jag visa dig köpcentrumets fem underverk”. Riley trycker igång elektriciteten och köpcentrumets långa löftesrika gata tänds upp. Den är plundrad, trasig och tom, men man anar fortfarande någon sorts magi.
Ellies ögon lyser över ett minne om en plats som hon aldrig sett.
De åker en karusell, spelar spel i en spelarkad, dansar i halloween-masker i en butik för partyprylar. Omgivna av alla de varumärken och butiker som är ett köpcentrum – Subway, Bodyshop, Victorias secret – roar de sig och blir förälskade i varandra. Köpcentrumet – The Mall – som en flykt från apokalypsen, en tidskapsel, men också en drömfabrik och tillflyktsort för två unga kvinnor.
I sin bok Meet me by the fountain skriver Alexandra Lange fram köpcentrumets snart hundraåriga historia, men hon konstaterar också att köpcentrumet är en av de platser i städer som människor har en nära, personlig, relation till:
”Jag överväldigades av den närmast universella reaktionen: Oh, jag måste få berätta för dig om mitt köpcentrum. I motsats till mycket annan offentlig arkitektur, som rymmer rädsla, makt eller kunskap, så är köpcentrumet personligt”.
Köpcentrumantropologen Paco Underhill skriver i sin bok The Call of the Mall om den stora mängd amerikanska unga vars första möte med friheten från vuxenvärlden skedde just i förstädernas stora köpcentrum. För dem stod dessa platser för frihet, kanske det första mötet med den utanför hemmet, menar han.
I sin bok Gångtunneln – urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur mellan 1890 och 2010 avtäcker Lydia Wistisen bit för bit ungdomens geografi i staden, ”passager mellan familjehem och vuxenliv, till perifera rum bortom vuxenvärldens kontroll och till offentliga platser för att synas och bli sedd”.
De platser och identiteter som ungdomarna i litteraturen börjar lämna bakom sig varierar genom tiderna, skriver Wistisen. Det kan vara byn, det borgerliga förutsägbara livet, fattigdomen, kriminaliteten, kvinnorollen, förstaden. Och sättet de gör det på är också olika, men det handlar hela tiden om att annektera, erövra, gräns- eller tröskelplatser.
Varuhus och köpcentrum är genom den litterära historien några av de platser där detta ungdomens drama utspelar sig.
Det handlar om att skriva sin egen historia, att kliva ut i livet.
Köpcentrumet föds som ett svar på något som saknas i de nya förstäderna som byggs efter andra världskriget. Människorna har lämnat städerna, börjat bygga sina nya hem i förstäder en bit bort, villamattor eller flervåningshus. Stadens myllrande skyltfönstergator saknas här. De nya köpcentrumen blir en möjlighet att föreställa sig staden på nytt, som något fantastiskt, som ett komplement till den lätta sysslolösa melankoli som låg inbäddad i de nya bostadsområdena.
I USA får de gärna namn efter sina väderstreck, Northgate eller Westgate, eller från sina landskap, Hillsdale eller Valley Fair. Man drömmer upp nya stadsmiljöer på nya platser, norr om staden eller i dalen en bit bort. Det finns under den här tiden ett sökande efter en helt ny stad. I Sverige ser vi den tydligast, och mer prosaiskt, i de nya förstäderna, som i Farsta eller Skärholmen i Stockholm. Till en början öppna och utomhus, men så småningom inbyggda och klimatkontrollerade.
En helt ny generation unga växer upp med de här platserna som sina offentliga rum.
Arkitekturkritikern Michael Sorkin önskade livet ur dessa artificiella stadsmiljöer, i sin bok Variations on a theme park skriver han om den ”simulerade friheten” och konstaterar att det inte hålls några demonstrationer i Disneyland.
Det har han rätt i, skriver Alexandra Lange, köpcentrumet är slutet, det finns tydliga regler, och inga fackföreningar tar sina fanor dit. Men konstaterar hon också: Köpcentrumet har också erbjudit frihet. Frihet från en varm dag i Texas – eller en svinkall i Tullinge kan man lägga till – ”frihet från en tråkig eftermiddag när du är ensam hemma”.
Lange menar att synen på köpcentrumets fulhet, konstgjordhet, missar det faktum att de alltid har varit tillflyktsorter för de som möjligen upplevt stadens finare delar som otillgängliga. De automatiska tysta dörrarna har, i någon mening, varit lättare att smita in genom, än stadskärnans traditionella.
Joan Didion skriver om köpcentrum i essän On the mall, hon kallar dem för den boomande efterkrigstidens pyramider, och hon rör sig fritt där, hon blir en annan, hon känner ingen och istället för den tidning hon kom dit för att köpa, köper hon två stråhattar och äter karamellliserade popcorn: ”Jag bär inte hattar och gillar inte karamelliserade popcorn.” Ändå ångrar hon det inte, skriver hon. Det fanns någon sorts frihet från henne själv som hon kände.
Den där automatiska ljudlösa dörren och den långa ljusa gatan framåt.
Dan Hallemar
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!