Strosa runt i solen, sätta sig på en uteservering och ta ett glas, stöta på en bekant. Torglivet på kontinenten är allting ett svenskt torg inte är. Varför är det så? Vad är ett bra torg, och hur skapar man det? LD:s Eric Luth och Matilda Molander har gett sig ut på en resa från Kiruna till Lomma i jakten på det svenska torgets framtid.
Vitry-le-François, våren 2022. Vi befinner oss på det stora torget i den lilla bruksorten, i det östfranska departementet Marne. ”Place d’Armes”, Vapentorget. Hjärtat i den franska fästningsstaden.
Hit graviterar all rörelse i staden. När vi träffar de högerpopulistiska lokalpolitikerna är det på ett kafé på torget. Journalisten vi lär känna visar sig bo på torget. När vi ska fotografera den högerliberale parlamentsledamoten vill han bli fotograferad på torget. Och socialistborgmästaren – honom träffar vi såklart i stadshuset, strax intill torget.
När vi svenskar reser söderöver förälskar vi oss ofta i torgen. De stora, pampiga torgen – som inte bara är bilparkeringar. De små, charmiga torgen – där vuxna röker pipa och dricker vin, där barnen hoppar hage. De lummiga, vackra torgen, de levande torgen.
Men när vi kommer hem till Sverige igen är det till parkeringstorgens land. Vi ställer Volvon på torget när vi ska handla på Willys eller Ica. Det gäller både de stora, pampiga representationstorgen – som Stortorget i Karlskrona – och de medeltida marknadstorgen, som Stora torg i Ystad.
Varför är Sverige så dåligt på torg? Och går det att göra något åt det?
***
Vi förflyttar oss till ett gruvsamhälle norr om polcirkeln, till en parkeringsplats som borde vara den soldränkta piazzans själva antites.
– Kiruna har inte riktigt haft ett torg förrän nu, men man har haft en parkeringsplats som en gång om året blev plats för Kirunafestivalen. Om man kommer från Stockholm visste man inte om det: att den här parkeringsplatsen ibland förvandlas till en mötesplats.
Arkitekten Krister Lindstedt på arkitektkontoret White fick för 10 år sedan det galna uppdraget att ta fram utvecklingsplanen för flytten av staden Kiruna, och planera om staden på nytt.
Kiruna har inte riktigt haft ett torg förrän nu, men man har haft en parkeringsplats som en gång om året blev plats för Kirunafestivalen.
Stadsomvandlingens framgång, insåg Krister Lindstedt snabbt, byggde på att människor ville följa med. Om inte Kiruna levererade skulle folk ta sitt pick och pack och flytta någon annanstans. Man behövde bygga en ny stad som kunde stå på egna ben, som var mer än bara gruvan. Torget blev symbolen för detta.
– Torget växte fram som ett tydligt verktyg för att bemöta de tankar som unga kirunabor hade om bristen på mötesplatser. Det funkar inte med en bruksmiljö. Man kan se torget som ett verktyg mer än att det är en ”Kamomilla stad” man vill skapa. Det är ett verktyg som behövs för att Kirunabor ska nå dit de vill. Så tror jag att man behöver se på städer, lite frankt. Det är lätt att man tittar för mycket på hur torg, gator och parker ska se ut när de är färdiga, men man behöver också fundera på vad de ska användas till.
Städer och torg växer oftast fram genom generationer av nybyggnationer, rivningar, renoveringar och ombyggnationer. I Kiruna ska hela staden skapas i ett stycke. Lindstedt förklarar att Kiruna därför blir en sorts ”test bed” för torgskapande i allmänhet.
– Tanken med torget har varit att det också ska vara den kulturella noden. Det gamla stadshuset med sin konstsamling finns kvar, och regionens konstinstitution har flyttat in i samma byggnad. På östra sidan ligger Kirunas kulturhus, och ett hotell med servering. Tanken med torget är att få Kirunabor och besökare på samma plats.
Men det räcker inte med kultur och hotell.
– För att vi ska få den här vardagsanvändningen är shoppingen en viktig del. Därför har Kiruna en ganska traditionell handelsgata. Den kopplar till torget i ena änden och en mer traditionell big box-handel i andra änden. Nu har den inte riktigt kommit igång men tanken är att handelsgatan ska fånga även big box-handeln och skapa ett enda centrum. Det finns en härd av entreprenörer och företagare som arbetar kring och bildar en ram för torget.
***
Lomma kommun, 180 mil söderut. Här sitter Per Blomberg som nytillträdd planarkitekt. Han har tidigare varit stadsarkitekt i Kristianstad, och under pandemin passade han på att besöka alla skånska torg, för att studera och bedöma deras olika kvalitéer. Insikterna ledde till rapporten ”Skånes bästa offentliga platser” – en guldgruva för den som vill förstå hur också små och mellanstora städer kan göra torget till en levande mötesplats.
Över telefon säger han – något tillspetsat – att torgen är exempel på något som var bättre förr, och att många av våra mest omtyckta torg i dag är från 16- och 1700-talen. En viktig anledning är att de torgen var centrum för hela staden: handel, arbete och bostäder. Stadens invånare levde hela sina liv kring torget. Sedan den modernistiska stadsplaneringen har vi i stället fått funktionsuppdelade städer. Där var sak har sin plats, och handeln helst en helt extern sådan, i ett effektivt köpcentrum med en stor bilparkering. Det är förödande för torgen.
”Det är väl svensk politik i ett nötskal: man vill ha storskalighet, för det blir billigare för konsumenten!”
Precis som Lindstedt ser han handeln som avgörande.
– Den centraliserade svenska handeln motverkar den mångformighet som finns på kontinenten, säger Per Blomberg. Det är väl svensk politik i ett nötskal: man vill ha storskalighet, för det blir billigare för konsumenten!
Blomberg pekar ut tre grundstenar som särskilt viktiga för att skapa levande torg: torget måste ligga rätt i staden, det måste hända mycket på platsen och det måste vara trevligt att vara där.
– I dagsläget har vi många fina torg som ligger fel, säger Per Blomberg. Samtidigt har vi många kommersiella handelsplatser som lockar mycket folk men där man inte ens kan sitta. Den stora utmaningen är att få detta att sammanfalla. Det blir sällan bra med bara handel eller bara torg, allt måste sammanfalla.
När man planerar torg behöver man helt enkelt följa människors rörelsemönster, menar Per Blomberg.
Lars Marcus, professor i stadsbyggnad på Chalmers i Göteborg som är aktuell med boken Städernas stenar – hur den byggda staden formar den levda staden, uttrycker liknande tankar:
– När man ska utveckla platser fokuserar man ofta mer på att det ska finnas en trevlig uteservering än att flödena ska fungera och att saker ligger på rätt ställe. Men det är det som får den där uteserveringen att funka i längden.
”När man ska utveckla platser fokuserar man ofta mer på att det ska finnas en trevlig uteservering än att flödena ska fungera och att saker ligger på rätt ställe.”
Torg kan ha olika funktioner beroende på läget, menar Lars Marcus. Från det lilla grannskapstorget – som är ganska stillastående, men där man ofta stöter på någon man känner – till de stora torgen som Sergels torg, där tusentals främlingar möts varje dag. De olika torgen måste se olika ut.
– Kvaliteten i torget har mer med platsens läge att göra än dess detaljutformning. Men om man förstår läget så kan man ge den rätta detaljutformningen. I dag känns det ibland som att detaljutformning inte spelar samman med läget, säger Marcus och fortsätter:
– Ett bra torg förstår vad det kan vara och gör det på ett bra sätt. Många problem i stadsbyggnaden kommer av att platser försöker vara något de inte kan bli.
Arkitekten Johan Johansson är inne på delvis samma spår men menar att idén om misslyckade svenska torg delvis beror på att vi har orimliga förväntningar. Vår idealbild av torget, som reproduceras i olika arkitektvisioner, är en plats där det är soligt, grönt och fullt med barn som leker och människor som sitter ner och tar en kaffe eller pratar. Helt enkelt ett torg på en sommarsemester, gärna som vi sett det i ett sydeuropeiskt land. Det blir svårt att leva upp till för ett svenskt torg en tisdag eftermiddag i november.
– ”Problemet” med svenska städers ”öde torg” ligger åtminstone delvis på föreställningsplanet, att någonting inte är som det borde vara. Ibland är även torg i tyska och italienska städer tomma på människor, mitt intryck är att man där inte definierar detta som ett problem på samma sätt som vi gör i Sverige.
Med det sagt går det att tänka strategiskt kring hur man placerar olika byggnader i förhållande till varandra för att främja rörelsemönster, säger Per Blomberg, planarkitekten i Lomma. När vi talas vid har han just kommit hem från Skellefteå, där han inspirerats av stadens nya kulturhus.
– Kulturhuset Sara ligger halvvägs mellan järnvägsstationen och centrum, vilket stärker hela stadens centrala delar och främjar rörelsemönstret mellan stationen och stadskärnan.
– Men jag vill också lyfta fram Jernhusens satsningar på att integrera restauranger, caféer och hotell i sina stationsbyggnader, för att få fler folk att röra sig där av fler anledningar.
***
Experterna vi talar med är alltså överens: satsa torgpengarna på platser som ligger där folk rör sig. Men när man väl hittat rätt plats för sitt stundande torg – hur gör man det trevligt och händelserikt?
Det finns några saker man kan göra, förklarar Per Blomberg. Att ta bort störande element, till exempel – men också att se till att det händer mycket på markplan.
– Vi pratar mycket om öppna bottenvåningar, där man känner att man har kontakt. Där det pågår handel, serviceverksamheter, kultur. Det måste finnas mycket som lockar, förklarar Per Blomberg.
– Sen måste det ju vara en trevlig miljö att sitta ner i. Det måste helt enkelt finnas mycket sittplatser. Och det behöver vara vackert, med mycket grönska.
Merparten av de vi har pratat med lyfter fram den kommunala politiken och organisationen som ett huvudskäl bakom de sömniga svenska torgen. Kommunerna är både problemet och lösningen.
”Jag har sett det som en stor utmaning i de städer jag har jobbat i: att stötta föreningsliv och andra som vill skapa aktiviteter. Det måste vara lätt att söka och få tillstånd.”
Per Blomberg menar att kommunerna behöver bli mer flexibla för att kunna främja liv och rörelse på torgen:
– Många kommuner är duktiga på de stora arrangemangen men inte på de små. Man hjälper inte de små aktörerna som kan skapa mångfald under längre tid och under hela dygnet. Jag har sett det som en stor utmaning i de städer jag har jobbat i: att stötta föreningsliv och andra som vill skapa aktiviteter. Det måste vara lätt att söka och få tillstånd. Det kräver också att den kommunala organisationen fungerar och att man har ett bra samspel, att de som sköter tillstånden är införstådda med och ser över förutsättningarna. I Kristianstad fanns det exempelvis väldigt många olika restriktioner, såsom korta kontrakt som inte alls passade näringslivet. Vi måste se över hur man kan göra det lättare för alla parter att få fördelar. Kommuner måste hitta de bästa arbetssätten lokalt. Det finns mer som kan göras för att underlätta näringsverksamhet när det gäller myndighetsutövande. Vissa kommuner har visat att det går att vara flexibel och ändå uppfylla lagstiftningen.
– I den kommunala organisationen måste man ha en aktiv dialog med politiken, fortsätter han. De [kommunpolitikerna, reds anm] är lekmän som sitter i fyra år. Det är en pedagogisk uppgift att ge dem bra underlag för beslut, och förtydliga vilka målkonflikter olika beslut innebär.
På videolänk från sin bostad i London uttrycker den nederländska sociologiprofessorn Saskia Sassen, som även är hedersdoktor på KTH, liknande tankar.
– Det finns så mycket professionell kunskap om hur man utvecklar framgångsrika, levande, moderna städer. Men hur får man stadens ledarskap att lyssna? Hur förmedlar man all den professionella kunskap som finns? Och hur får man politiker att prioritera sina begränsade resurser till levande ytor åt människor i stället för kommersiella ytor åt företag?
Lars Marcus menar att hela processen för stadsutveckling är felkonstruerad, och att det är därför svenska centrum och torg är så döda. Planprocessen, menar han, är både för översiktlig och för detaljerad. Å ena sidan översiktsplanerna som lägger upp en mycket grovkornig plan för stora områden, och å andra sidan detaljplanen som detaljreglerar mindre områden.
– Vår planprocess främjar en syn på staden som en serie isolerade delar. Man ser inte och jobbar inte med helheten.
Enligt honom skulle det få en avgörande betydelse för utvecklingen av våra städer om man i stället inrättade en plannivå mitt emellan översikts- och detaljplan.
– En annan nivå av planering som har en mer strategisk betydelse för att skapa underlag för de lokala byggprojekten så småningom – det kan skapa kvalitet och lite långsiktigare helheter.
***
Både när det gäller trivsamheten och händelserikedomen på torgen finns det dessutom en särskild bov i dramat, som pekas ut av flera av de vi talar med.
– Vi som är stadsbyggare ser ofta vilken stor skada bilismen gör i städer, säger Krister Lindstedt.
– Det är alltid många krafter som drar i stadsplaneringen och bilen är en av de starkaste. Men bilen är svår att kombinera med attraktiva torg. Många städer använder ju som bekant till och med torgen för bilparkering, säger Per Blomberg.
”Vi som är stadsbyggare ser ofta vilken stor skada bilismen gör i städer.”
Biltrafik påverkar trivsamheten – men bilar och parkeringsplatser tar också upp mycket yta. Saskia Sassen har i sin forskning funderat mycket över den effektiva ytanvändningen i den moderna staden. Hon är bland annat känd för begreppet den globala staden, som belyser hur staden som tillstånd utvecklas i den globala tidsåldern – inte minst i stora metropoler som Paris, New York och London. Hon ser mörkt på stadens framtid, och bilen är en viktig anledning.
– Många av världens stora städer, och kanske i synnerhet i den globala södern, håller på att få slut på yta. Staden som tillstånd har alltid varit en kamp mellan olika intressen, mellan olika människor med olika viljor, åsikter och tankar om vad staden ska vara och vem den ska vara till för, och det är det som gör staden så fascinerande! Men nu ser jag hur utrymmet i många städer håller på att ta slut, helt enkelt. Den oerhört snabba befolkningsutvecklingen är såklart en del i det, men jag ser också hur man i min generation alltid har värdesatt den största bilen, det flådigaste huset. Det kommer inte att fungera i framtiden. Om inget sker kommer det att bli en tuff kamp – folk kommer att lida och orättvisor kommer att uppstå. De yngre generationerna måste tänka om, börja planera bort bilen och skapa yta åt människorna.
Utmaningarna i Rio de Janeiro eller Dar es Salaam är kanske inte direkt överförbara till Kiruna eller Lomma. Men i Saskia Sassens analys uppstår samtidigt en mer grundläggande fråga: vem ska staden och dess ytor vara till för?
Och hennes svar – människorna, inte bilen – kan tyckas lika relevant i en svensk kontext som en internationell.
Både Lindstedt och Blomberg menar förvisso att bilen även fortsatt kommer att ha sin plats i staden. Även arkitekten Kerstin Barup i Skåne, som engagerat sig mycket i det lokala stadsbyggandet, tycker att arkitekters visioner om bilfria städer tenderar att bli lite väl storstadsinriktade.
– Det är inte helt bra att flytta parkeringarna långt bort för det är ju människor i bilarna och det är de som sedan kliver ur och gör olika saker. Torg finns det ju i varenda liten håla. Då måste man kunna ta sig dit med bil om det ska bli lite folk. Inte så att det ska vara parkeringsplatser på torgen, men man måste tänka till lite så att folk kan komma dit.
***
Men bil åker man ju i Italien också, eller för den delen Frankrike. Varför är det just de svenska torgen som blivit ödsliga, parkeringsplatser eller både och?
– Det finns ju mindre folk, säger Lars Marcus. Svenska städer har ett oerhört stort offentligt rum, med ganska lite människor. Under efterkrigstiden har antalet löpmeter gångväg per person ökat dramatiskt i Sverige. Och vad innebär det? Jo, det innebär att du oftare är ensam.
Han förklarar att för 100 år sedan bodde det visserligen färre människor i exempelvis Stockholm, men de bodde på en mycket mindre yta och därför kändes staden större och mer levande.
Lars Marcus tar Östermalm som exempel på en stadsdel som ligger mitt i staden men ofta känns öde.
– Varför är det så? Jo för att alla bor i stora våningar. Och sen är de inte hemma i alla fall, för de är i Båstad. Så de hjälper inte till att bygga upp stadslivet.
Vi har helt enkelt byggt för stora avstånd i våra städer för att få levande torg – till och med i större svenska städer har vi lyckats skapa glesbygdsproblem.
En annan förklaring till de öde torgen är att idén med uteserveringar, vinbarer och en kaffe i solen är ganska ny i Sverige.
– När jag växte upp på 70-talet fanns det inte lika många restauranger i Stockholm, berättar arkitekten Johan Johansson. Man träffades inte ute på stan i den omfattning som man gör nu. Människor använder staden på ett annat sätt i dag än tidigare. Billiga flygresor till kontinenten och att Sverige är med i EU har påverkat oss. Alla trevliga upplevelser som vi har haft har fått människor att undra varför kan man inte använda stan på ett annat sätt: varför kan man inte få sitta ute på torget här och dricka vin?
”Billiga flygresor till kontinenten och att Sverige är med i EU har påverkat oss.”
Per Blomberg fyller i:
– Jag ser en trend där café- och restaurangliv ökar och så även specialbutiker. Man ser hur saluhallar öppnar upp igen, hur det finns ett stort intresse för hög kvalitet och livsmedel. Det är väl en allmän trend kan man säga, att mycket av handeln byts ut mot café- och restaurangliv.
Och det känns ju verkligen som att det hänt något de senaste åren. Uteserveringar med gasolbrännare och filtar dyker upp allt tidigare på säsongen. I Västerås kommunfullmäktige blev det häromåret debatt om att låta uteserveringssäsongen börja tidigare (i Sverige är det såklart ett politiskt beslut när man ska få bli serverad vin utomhus).
Sveriges torgkultur är ung, lägger professor Lars Marcus till. Vilket väl också innebär att den är formbar. Med bättre planprocesser, mer kommunal flexibilitet och färre bilar finns det potential även för det svenska torget – till och med i Kiruna, den soldränkta piazzans antites.
En dag graviterar kanske all rörelse i den flyttade staden hit, precis som till Place d’Armes i Vitry-le-François.
Eric Luth och Matilda Molander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!